Ett par aprildagar senare

tillägger jag att det i natten som gick mot denna dag äntligen gick att samla de sju inslagen i Inledningsdelen av Ogräsmemo-arerna i en och samma blogg - att länka till i vidstående spalt. Där når vi också egen underblogg för H) Förstadelens förstakapitel: All vår  början bliver svår... Snart följer nytt kapitel. Lite längre ner i den spalten har jag bland livsåskådande bloggarintressenter strukit Svenska kyrkan för att i stället ge plats åt dess nya debattsamlande blogg: Dagens Kyrka. Den startades i tisdags, den 27 mars. Gärna ville jag att diskussionssugna inom pingstfästa Filadelfia, swedenborgarnas Nya Kyrkan, Islamiska förbundet och bhaktivedanternas Krishnatempel samt Humanisterna med flera gick samma väg, men det tycks ännu inte aktuellt.
     Inom kort kommer de första citaten och funderingarna kring  boken om Inanna. Och om hennes underjordiska syster Ereshkigal, med sin första namndel så uttalsmässigt samstämmig  med mina namns identifierande initialier - uti detta liv - att  jag känner mig indragen i deras svunna men nu återväckta mysterielek. För även jag - ihop med Bror Sven - har från första början framstått som  dödsskuggande syskon till en sommarskönt ljusvän  systerblomma.

Söndagen den 1 april 2012

Tillägg samma luriga dags eftermiddag: Grön som jag är på nätet  har jag drabbats av synnerligen svåra problem med sidoinlägg och dithörande sidhänvisningar. För att irritera mina besökare så lite som möjligt extrainlägger jag därför Förstadelens  All vår början... direkt efter Förstaaprilstyckena nedan. Tills vidare.

"Välkommen nu uti vår gård, våren är välkommen för oss unga!", sjöng förr 


de skaror som gick från ställe till ställe för att få ägg och helst en eller annan slant - ibland med fela eller dragspel i täten. Ett uppsluppet  firargäng som efter risbols brasflammor vid påsk och/eller valborgsmäss drog fram i sydvästra Sverige, ända fram till början av 50-talet - så jag hann vara med i svansen av följets ungar som tröjvärmda fick var med i kylnande kvällen. I mörket som lagt sig innan det blev dags att dra ut på den mångsekelgammalt hävdade tiggarstråten.        
    Jag påmindes om det när jag nyss ögnade igenom tredje kapitlet av mina Ogräsmemoarers Förstadel som ursprungligen låg allra först ( - nu nätavverkade Inledningsdelen kom till därför att jag vid slutpunkten fann att mycket, för mig väsentligt, inte kommit med). Här beskriver jag just det gammalmodiga gemenskapsfirandet av den efterlängtade våren. För alla  som oavsett gamman och ålder kan vara lika unga i själva sinnet. Där det kyligt hejdande bakslaget vid steget över tröskeln, som vi upplever även i dessa aprilluriga dagar, ingår i stämningens motsträviga grundväxlingstema. En hel del moll mitt i durklingande tonkaskader. En hjärtligt medkännande blandning som jag tror vi behöver mer av för att en entonigt öronbedövande ungdomskult inte ska mynna ut i mekaniskt dunkande krampångest.

 

   De nordiska årstidernas växlingar uppskattar jag mycket. Med dygnsskiftningar som sprider till- och avtagande ljus- och värmeförmåga. Så är det förstås över hela jordklotet, mer eller mindre: inklusive historiskt olika förutsättningar för  regionalt ökad eller minskad fö-sörjningsförmåga. Rik skörd eller svältsådd. Egentligen borde jag startat denna blogg vid nyårsskiftet, med berättelse om skymning och natt som oemotståndlig öppning för aurorans dagrings-ljus. I vår motsatsberoende polariserings-kultur.    

       Men i årsringars minnesrum kan vi när som helst gå in i (kanske knyta ihop) både glada och sorgsna upplevelser, våra egna eller andras. Även få del av minnesfragment från för länge sedan svunna tider. Så som nyligen genom den äldsta i världen nedskrivna berättelsen: den har nått oss från sumerernas rike (i dagens södra Irak) i en bok om livsmogna åldrandets, höstandets och skummande skymningens dåtida gudinna: Inanna. Hon kan ses som den femtusenåriga urmodern till grekiska Demeter, egyptiska Osiris och nordiska Disa eller Freja  - rentav som urbild för patriarkpräglade Attis och Bibelns Jona eller Jesus Kristus.


     I kväll skulle jag deltagit i samtalsrunda om denna Inannaboks dramatiska skildring av segrarrusig förtvivlan och kärlek som sökte övervinna dödsriket, med underbar poesi som anses vara bland annat Höga Visans originalberättelse. Men alltför indragen i stressande förpliktelser tvangs jag lämna återbud. Framöver återger jag  i stället ett och annat ur den här boken i vår aprilmånads vårljusnande blogg. Samtidigt som jag på länkad sida, genom högerspalten, efterhand delger er Förstadelen av min delvis långtgående Ogräsberätttelse.

Glada hälsningar

kes




  FORTGÅR uppdatering i mars 2012
via överlägset pilbågeskytte 
i kentauriskt stjärnbildssprång
från OBS-kulle
till litterär helgedom
Ur Vi i Vasastan nr 10 2012. Foto: Andreas Enbuske

      Det fortgående uppdaterandet råkade av för mig oförklarlig anledning ut för tvärstopp då jag nyss skulle göra ett par småjusteringar. Så min presentation häromdagen, av nylänkning till  egen blogg där jag börjat lägga in mina är 2001 skrivna Ogärsmemoarer, försvann hux flux. Dock lyckats finna kopia av raderna (nedan upprepade). Likaså "Tänkvärda låneord" från Bodils Jönssons blogg, Något ytterligare försvann, ev. återkommer även det- senare.

            I högerspalten har jag nu länkat till en sida med de första inledningssidorna ur mina Ogräsmemoarer. Kan ses som följetong(… )  medan jag efterhand fyller jag på. 

   Minnena och tankarna från livsupplevelsera är tidvis ”bra”  dramatiska,  eller märkliga.  De nerskrevs året  2001, utom att jag på senare år lagt  till  diverse tillägg och kommentarer: noterade i texten.      

      Jag har försökt forma sidorna så att de med tiden lätt kan överföras till bokform. Storbuntfor-made  nådde de för över tio år sedan  några tiotal läsare under vilkas läslampor jag ville ha dem.  En och annan kan nog tycka att jag borde ha stuvat om och här börjat med Andradelen.  Åtminstone  ett par före detta arbetskamrater  tyckte att den var föredömligt lättläst,  rentav så ”spännande” att den lockade dem till sträckläsning. Särskilt i motsats till denna, Inledningsdelen, som de fann mindre lättsmält. Men här börjar jag ändå från början, i hopp om ”av allt möjligt” intresserade läsare - hellre än sådana som främst vill bli roade av mitt barndomshems ibland originella, emellanåt tragiska pensionatsgäster. Förresten finns redan här chans till underhållning, genom att jag själv då och då kan ses som tragikomisk huvudperson i händelsernas cntrum – stundom bilikt surrigt.

***

Torsdag 14/3 skrev Niklas Wahllöf en DN-krönika  som jag varmt rekommenderar. Anknytande till Saul Bellows reflektion, på sin tid, om att moderna människor börjat kräva sagoliv… NW frågar om SVT ser det som sitt uppdrag att värna kärnfamiljen. Men finner ettans nu ”Så levde de lyckliga”-serie (avprogrammerande, efter mycken hjärntvätt? undrar jag) vara ett ovanligt vettigt och humoristiskt relationstidsfördriv. Stilla funderar han på om inte rastlösa lyckokrav och förment valfrihet gör oss gräsligt förvirrade och olyckliga. Länkklicka: 











”Vet du vad? När det kommer till kritan är det så att vart du än går är det DÄR du är. Vad du än gör till slut, så är det DET som blir gjort. Vad du än tänker just nu är DET vad du har i tankarna. Vad som än hänt dig, så HAR det redan hänt. Den viktiga frågan är hur du handskas med det. Med andra ord: ‘Vad gör jag nu?’”
Så inleder Jon Kabat-Zinn sin bok ”Vart du än går är du där, medveten närvaro i vardagen”.
Jag läser då och då det stycket för att påminna mig om MITT EGET ANSVAR att komma vidare i mitt liv; För att inte fastna i självömkan och skylla på diverse omständigheter, samhället, andras tyckanden, osv.
Visst! Lätt att säga – mycket mycket svårare att utföra.
Men vilken är den andra valmöjligheten?
Gun
  • Hej,
    Det är en oerhört bra fråga du har på slutet, Gun: ”vilken är den andra valmöjligheten?!” En sådan fråga kan göra skillnad. sig. Själv tar jag till den ibland när jag tröttnar på dem som inte vill bli gamla och inte vill vara gamla – jag smyger in den lilla lilla frågan ”har du tänkt på vad som är alternativet?”
    Allt gott
    Bodil


  
Dubbelnaturligt

     Ekonomiskt tillplattade av fokus-erande kompassmysse som huvudsak trevar vi oss fram: kvinna som man – 
eller bara människa (det jag själv sen barnsben mest jämt känt mig som), i vår prövande och VÄL gärna hjärnför-virrande värdev ä r l d. Av fornnordbor benämnd vaerald . Sammansatt av germanska ordet för människovarelse: som vittfarande väring eller varulv, släkt med virila latinets vir. OCH ett ord som betydde tidsålder: old eller ald – ett helt levnadsspanns vara/ålder. Från grundordet föda som både verb & objekt mm – i Island ännu ala (här i aldrig, äldre, ålder, alster, altare, älta och älskar, älskog mm ) Där vi nu hunnit så långt att vi utforskar antimaterias enskilt uppdykande atomer, enligt nutidig radiomorgons vetenskapliga nyheter. Kanske symmetriskt framstående när rentav tredimensionellt analyserade? Se vänster fotosida ur DN 24/10 2011 av amerikanske kolumnisten David Brooks: Den mänskliga dubbelnaturen. Illustrerad med typ som rustats med två kompletterande hjärnhalvor (misslyckats i försöken att länka till den här). Utsökt kommenterad och kompletterad av Suzanne Gleser i SvD-understreckaren den 9/12 2011. Klicka dit medelst länk:  Drömmar gav fysikern svar om verkligheten.




8/3 2012:
SvD bidrar dessutom 
fullödigt till aktuella   Kvinnodagen med understreckare av Lisbeth Lindeborg för amasoner och andra, om den tid då 
man ej skilde myt från verklighet. Länkklicka:

På spaning efter Ares krigiska döttrar.




                                                                                 *  *  *
                                                                
ALLT
som (o)begränsat kan tänkas KAN BLI verklighet, ev vald…
HELA verkligheten, där vi delvist ingår, är sig själv nog i all sin bokstavligt outgrundliga föränderlighet. Det kan man visst påstå. Dock inte en med det påståendet metaforiskt jämförande kristen som vill tro att vår ständigt nyfödande Gud är ALLT vari vi integrerande
andas, finns och är till. I denna verklighet blir inget/n sig själv nog som egen ö eller kroppsvärld. Här kan inte fantasins utvecklande och nyskapande föreställningskraft uteslutas, spelande på gränsen mellan mikro- och makrokosmos i våra hjärnor. Sinnrikt vidareförs nu individuella och gruppvis integrerade idéer genom globala strömningar, också de som kanske är  ”rent” kroppsligt fysiska.
Ovanstående textbit skrev jag in som kommentar till inslag av Christer Sturmark i Humanisterna (=)ateisterna) i  Vid Dagens Början-programmet i Sveriges Radio-P1 3/9 2011.  Sedan han där rått oss alla att vara nöjda med  vad som objektivt kan konstateras runtom oss - världen är sig själv nog. Så spekulerande om transcendent tillvaro och (just nu) osynliga Gudaväsen med mera/och så vidare är bara dumt. Enligt Sturmark alltså.                                    /kes 
                            




 PSPS 9/3 2012:  Så småningom vill jag lägga in  särskilt sidosidverk i denna blogg dit jag överför diverse dagboks- och "Ogräs"-memoarblad. När tid och ork gives. Diskussionsinlägg av både besökarna hit och av mig själv sker nog även fortsättningsvis bäst genom ett par av i högerspalt  vidstående (länkade) grannsidor.  DSDS             
                  
                                                                                                                                                                             Till denna 5/3-sida

för jag över ett och annat från Bodil Jönssons blogg, i hopp om att ni som söker en helt suverän diskussionsledare runt våra delvisa framtidsutsikter ska klicka på länken till hennes aktuellaste 11-sida, via högerspalten här. Där når ni även kommentarerna till de övriga rubricerade sidorna. Och mycket annat!
    Som synes behärskar jag ännu inte tekniken för bestyret med kopietransferering ("delning"?): vissa textsjokade smakbitar här nedan blev därför lite hopkokta. Därför: ni vinner på att genast gå till originalbloggen...

11. Titta – en ny sida

Nu har jag tagit ett steg utanför ramarna 1 – 10 och publicerat s 11. ”Mer är annorlunda – att bli äldre i en ny tid”.
Ser fram emot era kommentarer till den.
Allt gott
Bodil

  • Torsten Olsson
    Hej Bodil,
    den 28 februari skrev du på bloggen om den värdefulla sociala friktionen. Jag påminner mig att Mark Lewengood uttryckt samma men på sitt speciella sätt:
    Skrapa på en medmänniska – det kan löna sig!
    Bästa hälsningar
    Torsten
  • Ojdå! Nyss hade jag nått fram till slutordet i ett försökssvar – vips var plötsligt nåt slags nätdemon framme och viftade bort textmassan till för mig ramlöst okänd abyssdomän. Så jag fösöker väl, som Livets alltid trägna elev, börja från början IGEN; tar om, i akt och mening att upprepa det som nyss repats upp. Rappar på så gott jag kan – men här begärs det mer än så, förstås…
    Så här var det, ungefär: ”Nyss hemkommen från utflykt bort från stans hank och stör upptäckte jag att skickliga webbmastern effektivt bytt bloggspår. För nu sina lärjungar ut (kanske rentav upp och vidare in) i elvans farligt älvalika dimension. Ny för mig som subjektiv och sinnesförsvagad älvagamling – utan reglerande stadga i dimtjock, rentav grötig, miljö. Inte så för den förfarna Läraren – hon är redan del av färdmedlet: håller i ratten och urskiljer vägbana i tunnel med hägrande ljusmål uti fjärrsikte. Visst: ”bara” en godtyckligt grundad teoriskapelse, men är man bara några ”sammansvurna” i objektivt klok hop som kommit överens om att detta är farbar framtidsväg – ja, då är det väl så. Med ens är jag en klumpigt KESande kviga, för första gången i livet släppt i det krävande landskap som omger lagårskätten där jag nyss stod evinnerligt bunden. Mina klövar segar sig haltande fram i decimetertjock finsand. I luften runtom yr staketbitar, som vore det storm, och gärdgårdens skönt begränsande hagstängsel törnar jag emot utan att fatta att det skyddar mig mot vilsegångens vargfara. Någon skrapkliar mig, vetenskapligt nyfiket – inte vackert varelsevänligt. Är jag rädd… Men nya betet är förunderligt lockande, och gott krasmalande att välla med saliv runt tungan. Doften -ååhhh…
    Vaknar upp, ur härliiga nyskaparedrömmens spännande äventyr. Vill vakenleva den, igen! Inmänga den i mitt gamlinglivs samlade skatt av äventyr bland ivsrymdens kobbar och skär, om än med avgrundsdjup lurande, här eller där.//// Nattgod godnatthälsning från kes=kerstinelisabeth
  • Vågade nyss inte läsa igenom det jag skrivit, rädd att dämonen när som helst skulle rycka bort mitt textsjok, igen. Näst sista radens ivsrymd borde ju skrivits livsrymd, ser jag nu. Och jag skulle avslutat med citattecken efter …här eller där. Yttrar jag mig någon gång till i detta sällskap skriver jag mig bara kes, för jag är så trött på trasslet med mina tre långa namn.
    För övrigt glömde jag i versionen ovan nämna att det var rätt mörkt att stå bunden i relativt trygga lagårdskättens glödlampesken. Sen: ”först” hårt bländande (som för en platonsk grottfånge) att stångas med verkliga solens uteljus. //// Hälsningar från kes
  • Bodil Jönsson
    Hej, Kerstin Elisabeth,
    Det där med texter som försvinner är störande. Fast några demoner är det knappast tal om – det handlar om missförstånd mellan användare och WordPress. Ett av mina egna standardfel är att jag har några kortkommandon i fingrarna som det händer att jag omedvetet använder mig av (”ctrl k” t ex för att kursivera), och av någon anledning tolkar WordPress det så att ”nu vill hon sudda alltihop”. Kan du komma på vad det var du gjorde när det hela försvann? Vi skulle ju kunna bygga upp en liten bank med varningstavlor. – I stort sett är jag dock väldigt nöjd med WordPress: det är en gratis tillgänglig programvara med en hög grad av ändamålsenlighet och utan störande reklam.
    Allt gott
    Bodil
    • Roland
      Hej!
      Några varningstavlor har jag inte men har också några gamla kortkommandon kvar i fingrarna.
      När något försvinner (tror inte heller på demoner ;-) kan jag ofta använda ctrl z och få tillbaka det som försvunnit.
      Även ctrl x för klippa ut och ctrl v för klistra in fungerar i de flesta nya programmen.
      Hälsningar
      Roland i Lyckeby
      P.S. har provat här och det fungerar D.S.
      • Jodå, ctrl z fungerar i många program för att återställa – men om jag trycker ctrl k här, så flyger det hela obevekligen iväg, hur mycket jag än försöker med ctrl z.
        Allt gott
        Bodil
        • Roland Janicke
          Hej!
          Kanske det finns demoner i alla fall ;-) ) ?
          eller är det de unga programmerarna som föröker hålla oss som har en 3-a eller 4-a först i personnumret utanför.
          Nu ska jag inte vara stygg mera i dag.
          Nu lockar den fina vårsolen ut mig.
          Hälsningar
          Roland i Lyckeby
  • Nja – vid sådana här tillfällen har jag tyckt mig så lättad över insikten att vara framme vid slutorden att händerna hållt sig stilla någon centimeter över tangentbordet. Men slappnade väl av vid målkänningen så att en tredje arm, ”spökarm”, kanske gled fram och avatariskt tillrättavisade mig. En arm som jag, trots mermödan, gärna är rustad med och kan kalla hjälparm. Ty jag behöver tillfällen för minnesträning, och kanske dyker vid upprepandet någon liten nytanke upp, funktionsdugligare än en eller annan minnestappad ordmaska.
    Kanhända bättre att händer så här än att känna sig blankad vid korsordsövningar.
    Men jag ska försöka lyda ditt goda råd: självkritiskt betraktar jag alla fingrarna uppmärksamt nästa gång jag ”närmar mig slutet”.
    Ljusaste morgonhälsningar från kes
  • Birgitta Kruse
    Hej Bodil! Har läst -”skummat” kommentarerna i din blogg. Jag kommer i stället med en fråga till dig: Har du kontakt med Äldreministern Maria Larsson eller varit inbjuden till nuvarande regering för att ge din syn på äldreproblematiken? Jag har läst dina böcker (utom guld) som jag ska skaffa. Hoppas få tag på den. Jag beundrar ditt sätt att kunna ”bryta ner” dina kloka tankar till abstrakta för oss ”vanliga”.
    • Hej, Birgitta,
      Vet inte om du hunnit uppfatta att bloggen är strukturerad kring sina 10 sidor (finns i vänsterkanten) och de inlägg jag skrivit upptill dem (numrerade 1-10) samt de kommentarer som följer på inläggen.
      Ja, visst har jag samtalat med Maria Larsson utifrån hennes intresse och också med många andra politiker. Min bild är att det finns en stor öppenhet från de flesta – och ett sökande. Det här är så oerhört STORT – och förtjänar att inte enbart kokas ner till slagsmål om pensionsålder/ motsvarande. För att markera HUR stort jag tycker det är, klipper jag in något som jag skrivit tidigare på bloggen (vid jul/nyår) i vilket jag lyfter fram att förändringarna på äldreområdet med råge överträffar exempelvis vår samtids större vetenskapliga genombrott::
      ”Under en intensiv höst har det då och då glimmat till en förundran inuti mig. Fast varje gång har det bara blivit just en liten glimt – sedan har förundransridån dragits ner och det vardagliga åter tagit över. På kö där framför ridån har det stått nästa uppgift och nästa och nästa, alla med krav på att utföras. En sådan tillvaro är ingen bra kuvös för en förundranstillväxt.
      Fast till det fina med förundran hör dess starka integritet. Det är bara skenbart som den har gett upp gång på gång under höstens lopp. I stället har den bidat sin tid för att nu så här lagom till jul markera att ”nu är det dags att släppa fram mig!” Det här är vad den försöker säga:
      Sant är att det är obegripligt stort att just VI – de generationer som lever nu – får vara med om att horisonten flyttar sig, dvs om den djupaste kärnan i det jag försöker föra fram i min äldre-bok. Inga generationer före oss har som gamla så kunnat utveckla vare sig sitt tänkande, sitt kännande eller sina förmågor. Inga individer i generationer före oss har hunnit få så många årsringar och så stora möjligheter till integration, både inuti sig själva och utåt med omvärlden. Inga generationer före oss har fått uppleva en ny äldrehälsa, att åldersåkommorna kommer tio år senare än förra generationens och att det då finns tidigare oanade medicinska och teknologiska möjligheter.
      Fast för att på riktigt förstå innebörden i allt detta kan vi inte bara fortsätta att harva runt i det som om det vore en utveckling vilken som helst. Vi behöver också släppa fram det svindlande och det förundransvärda – stå alldeles stilla och bara låta oss genomsköljas av det oerhörda i att få tillhöra genombrottsgenerationerna för ett nytt äldreblivande. Här finns ett evangelium som behöver spridas, för ännu har vår samtid inte vaknat upp och börjat förundras över just detta – så som den förundras över Higgspartiklar och hastigheter snabbare än ljusets. Men själv, så fysiker jag är, menar jag att både eventuella Higgspartiklar och eventuella rörelser snabbare än ljusets kan slänga sig i väggen jämfört med den oerhörda nyheten om de äldrehorisontsförflyttningar som sker i just vår tid. ”
      Allt gott
      Bodil
  • Birgitta Kruse
    Ps: Glömde..Angående debatten om pensionålder..Din tanke om resultat inriktat arb. i stället för timräkning finner jag jätteintressant. Det är väl något att bita tag i ock föra ut som tanke till ”alla” man kommer åt i någon beslutsfattande position. Önskar Dig en varm ock harmonisk helg
  • Marianne Hovda
    Du frågar någonstans, hur din blogg fungerar för oss läsare.
    Jag tycker den sätter härliga ord på mina diffusa tankar. Och hjärnan börjar jobba, eftersom jag blir berörd.
    Bl. a dyker det upp positiva minnen av lugna, lyssnande gamla från min barndom på 40-talet.
    Fanns det en annan stolthet och värdighet i att bli gammal på den tiden? Ja, din blogg väcker många frågor!
    Vem är jag, tänker jag också. Är jag en pensionär? Nej, jag är väl Marianne – och hoppas förbli det
    Men också känslorna väcks. Jag är oerhört tacksam ,att du – och läsarna – delar med er av era funderingar. Ni känns faktiskt som vänner.
    Stort tack!
    • Roland
      Hej!
      Ett svar på din fråga” fanns det en annan stolthet och värdighet i att bli gammal”gav mig tankar bakåt och jag tycker att min morfar som jag nämnt här tidigare hade det.
      Han var född 1877 och blev 88 år och arbetade med inomskärs-fiske och säsongsarbete i jordbruk.
      Fick 10 barn varav 8 överlevde till vuxen ålder.
      Han var som du skriver ”lugn och lyssnande” och jag minns honom som ”stolt och värdig” pensionär på ålderdomen. Jag tror att hans tid som pensionär var ett helt annat sätt än i våra dagar. Han gav sig tid till att lyssna och svara på frågor från sin stora erfarenhet och praktiskt inlärda kunskap.
      Hälsningar
      Roland i Lyckeby
      • Bodil Jönsson
        Roland,
        Det var fint att han ingav dig den känslan.
        Troligen motsvarades hans framtoning i dina ögon av något han upplevde inåt också – kanske mognade han i harmoni också med sig själv medan han åldrades?
        Allt gott
        Bodil
  • Hej, Marianne,
    Tack för att du skrev detta.
    Det blir lätt så att man överdriver skillnader – och det är bra att bli påmind om det. Jag tänkte faktiskt på det tidigare i dag, denna strålande vårdag. Yttringarna är lite annorlunda, men visst är vårkänslorna sig väldigt lika…
    Så klart att du är Marianne – och att du har STORA likheter med den Marianne som du var för 5 år sedan, 10, 20, 30,…Och så klart att vi som är gamla i dag inte bara skiljer oss från tidigare äldregenerationer utan OCKSÅ har stora likheter med dem som blev gamla förr.
    Jag tror det är viktigt att man är vän också med dem – och med den människa man själv var som barn, ung och medelålders. Arbete pågår där inne mellan årsringarna.
    Allt gott
    Bodil
  • Gun
    Bara några reflektioner
    När jag var barn var det i de flesta läger en skam att vara ensamstående mamma – idag lagstiftas det om att ensamstående kvinnor ska ha rätt till assisterad befruktning. Dock, om ensamstående kvinnor verkligen ska ha denna rättighet har ”allmänheten” knapptryckt sin mening om i SvD. Ett INTE statistiskt säkerställt resultat har erhållits: 56 procent säger NEJ.
    Och jag frågar mig om inte ett NEJ är ett indirekt JA till sterilisering av dessa kvinnor.
    ”Barn är ingen rättighet” är rubriken på Thomas Idergards artikel i ämnet, där han i sin argumentering utgår från att de som lagstiftat ”blottlägger en skrämmande icke-intellektualitet.” Att vara intullektuel, förstår jag senare, är bl.a. att dra parallellen att man som svensk kan åka till Frankrike och aga sitt barn utan att bestraffas. Nej, fråga inte mig hur han tänker. Jag vet bara att han har rätt till sina tankar, oavsett hur de har befruktats och växt fram.
    Läste igår i vårsolen i Merete Mazzarellas utmärkta bok ”Det enda som egentligen händer oss” följande (apropå den alltmer pressade arbetssituationen för många, inom vård och omsorg bl.a.) ”Man blir inte utbränd om man aldrig brinner”. Och genom huvudet far ”en cynism är bara en halvsanning”. Men naturligtvis har hon inte tänkt det hon så präntar som en cynism. Bara det att det säkert finns människor som slits ut utan att ha fått någon större möjlighet till att brinna.
    Och alla dessa framgångsrika kvinnor (Oscarsgalan ex.vis.) som envisas med att stylta i knappt gåbara skor…
    Gun
    • Hej, Gun!
      Viktig iakttagelse du gör om hur tidsandan påverkar våra ställningstaganden – och hur vi samtidigt själva är blinda för den.
      Precis som du säger: skammen att vara ensamstående mamma var för inte så länge sedan STOR. Och nu är det på väg en lagstiftning för att i stället möjliggöra det tidigare skamfyllda – samhället ställer sig alltså nu på barrikaderna för att åstadkomma det nyss så fördömda. Och i forskningen hägrar därtill det nästan-förverkligade: att kunna göra om spermier till ägg. Hade vi kunnat skicka denna information bakåt i tiden, hade vi inte blivit trodda. Eller åtminstone synnerligen fördömda utifrån den då rådande uppfattningen.
      Jag har ett minne som inte släpper taget om mig och som väcktes till liv när samhället nyss bad utvecklingsstörda människor om ursäkt för de tvångssteriliseringar som tidigare gjordes. Mitt eget minne handlar om sent 40-tal i den by där jag växte upp och där det fanns en gammal (som jag tyckte!) kvinna, alltid klädd i lumpor, boende i något som liknade en jordhåla. Två döttrar hade hon. De blev samtidigt med barn, den ena 12, den andra 13 år gammal. Jag minns hur jag hörde min mamma säga (efter det som rimligen måste ha varit aborter kombinerade med steriliseringar): ”stackars töser! Men nu är de i alla fall av med det!!” Hon sa det med stor medkänsla – och samtidigt utan något som helst fördömande, varken av flickorna eller av samhällsingripandet.
      Och jag tänker nu att jag tror att hon hade rätt – DÅ. Det betyder förstås inte att jag skulle försvara tvångssteriliseringar IDAG. Men det betyder att jag inte fullt ut tror på poängen med att skicka fördömanden bakåt i tiden – skall det vara någon mening med dem, skulle vi ju också behövt skicka med förändrade FÖRUTSÄTTNINGAR så att det hade gått för nya små barn och deras 12- och 13-åriga mammor att med all möjlig hjälp får rimligt bra liv. Sådana förutsättningar fanns inte då, och vi kan inte retroaktivt åstadkomma dem nu.
      Ibland funderar jag på vad vi gör idag som kanske framtiden kommer att fördöma. Vad kommer exempelvis framtiden att säga om att vi nu räddar livet på extremt tidigt födda barn – så tidigt födda att man vet att en mycket stor andel av dem kommer att ha mycket stora funktionsnedsättningar om de överlever? Nyss gick det garanterat inte att rädda deras liv. Nu går det – och då gör vi det. Men utan att samtidigt från samhällets sida ha tagit beslutet att hjälpa till på alla möjliga sätt framöver. Inte bara det första halvårets kliniska insatser utan sedan genom livet framöver: backa upp föräldrarna, syskonen och det berörda barnet själv. Det här är SÅ stora beslut -och jag tror inte att det ”Rätta” med stort ”R” finns. Men så mycket vet jag att om man har sagt A får man försöka säga B. Och inte så sällan missar man i det.
      Allt gott
      Bodil
  • Marianne Hovda
    Arbetssituationen inom vård och omsorg är verkligen något att bekymra sig över.De gamla kvinnor, som jag minns från min barndom, bodde båda på ett sjukhem, som hade diakonissor anställda. Jag undrar lite över, hur det påverkade mina släktingars situation.
    Diakonissorna verkade vara tillfreds med sina liv – var lugna (inget jäkt där inte) respektfulla och närvarande(härvarande)
    Det skulle vara underbart, om vi kunde få personalen inom t,ex barn- och äldreomsorgen att ”hitta ” sig själva och trivas och få stöd i att utvecklas som människor och anställda.
  • Christine
    En ny sida,säger du Bodil? Var, hur…? Är jag ovanligt korkad?
    • Hej, Christine,
      Du är inte ett dugg korkad – tvärtom ger du mig förutsättningen att peka på det som kanske inte alla ser med en gång:
      När du kommer in på min blogg, finns det längst till vänster ett antal SIDOR som ligger kvar där hela tiden och som inte försvinner neråt vartefter som det kommer nya inlägg och kommentarer. Där har det sedan augusti/september 2011 funnits 10 SIDOR, numrerade 01, 02, .., 10, och alla inlägg jag gjort har anknutit till dem genom sin inledande siffra.
      När jag nu bröt mönstret och skrev en sida ”11″ var det för att tala om att nu har jag tagit ett steg till, utanför de 10, genom att konstatera att MER inte bara blir mer utan MER BLIR ANNORLUNDA.
      Allt gott
      Bodil
  • Marianne Hovda
    Hejsan!
    Jag tänker på något jag läste igår – orden ”att skrapa på en medmänniska kan löna sig.” Egentligen tyckte jag, att det var så ensidigt. Skraparen kanske inte utsätter sig för något. Däremot -” att frottera sig mot varandra ” ger ju alla inblandade chansen att lära sig något.
    Tänker jag fel?
    • Hej,
      Jag är ganska så säker på att upphovsmannen Mark inkluderade det du skrev men att han framför allt ville peka på FÖRSTA steget: att du skrapar på en medmänniska. Sedan följer allt det andra.
      Som fysiker kan jag inkludera att i samma ögonblick som du skrapar på en medmänniska, så påverkas också du själv i kontaktytan. Det är ju just det som är friktion – börja med att gnida dina egna händer mot varandra, så känner du att vänster blir varm av höger och höger blir varm av vänster… Kanske är det därför jag tycker så mycket om uttrycket ”social friktion”.
      Allt gott
      Bodil
      PS: Jag gillar att det är många här som undrar över saker och därför ställer FRÅGOR till varandra. DS
  • Marianne Hovda
    Hej Christine!
    Får jag berätta, hur jag ser på den nya sidan? Det fanns 10 stycken och nu kom en elfte, som handlade bl. a. om våren.
    Men jag kan ju tänka fel!
    • Hej, Marianne,
      Du har alldeles rätt i att våren numera smyger sig in i ALLT, men det var inte den som var huvudsaken (sett från mitt håll) med s 11 utan det jag nyss svarade Christine.
      Allt gott
      Bodil
  • Marianne Hovda
    Ja, jag var mycket korttänkt, när jag dömde ut skrapandet!
    Det var intressant att läsa om Rolands morfar. Det gjorde mig så glad.Är det inte så vi vill ha det – känna att vi behövs.I det här fallet dela med sig av sina erfarenheter till ett intresserat barnbarn. Du efterlyser, Bodil, möjligheter för den som vill att arbeta vidare på ett nytt sätt.
    Jag skulle vilja se oss gamla eller nygamla som konsulter i äldrevården. Den fysiska biten orkar vi inte. Men den sociala och mentala – där kunde vi vara till nytta – berätta för ung personal om gamla tider och lyssna på andra gamlas berättelser. ( Man behöver kunna lite, tror jag, för att bli bra på att lyssna)
    Där kunde den nya tekniken hjälpa oss. Isolerade, gamla kunde få hjälp att maila, om möten inte kunde ordnas. Det blir ju samtal likaväl. Ditt ord samtalsbukett tycker jag är så fint.
    Om du undrar varför jag skriver mycket, så har jag brutit handleden. Första tiden räckte det så bra att läsa. Men nu längtar jag efter lite samtal.
    Hälsningar Marianne
    • Hej,
      Det är just det som det digitala är så bra på – det finns många OLIKA möjligheter att hantera det. Exempelvis kan man ”bara” läsa och reflektera eller kan man också skriva – och andra människor behöver inte veta något om anledningen. Det kan vara något fysiskt som din handled (gratulerar till att den är bättre). Det kan också vara att man i ett visst läge inte känner för att skriva. Och bådadera är lika tillåtet.
      Allt gott
      Bodil
  • Bästa Gun och Bodil med flera!
    Just nu är jag ganska irriterad, för nere på gatan oväsnas undergångssprängare och grävmaskiner
    så HEMSKT!(Man blir visst allt känsligare mot oljud ju äldre man blir.)Och så – när jag just började bli riktigt nöjd med hur jag fått ihop kommentar om ensammammaskam och gamla tiders äktapars barnlöshetslidanden etc, då försvann alltihop. Grymt koncentrerad försökte jag med hjälp av Bodils och Rolands goda ctrl z m fl-råd fånga tillbaka min ovanligt goda textkaka, men det var stört omöjligt.
    Dessutom ligger solen nu på i detta mitt ostsydliga vindshörnrum, så jag känns högtryckssvettig: kan inte öppna fönstren överallt för härligt tvärdrag nu när lastmaskiner just slänger över extrastora stenbumlingar på lastflak. Ger mig hörselchocker titt som tätt. Förut i dag var jag MKT upptagen med att söka och på-nytt-skriva-in länkarna på min egna Auroraårsida, ty allihop hade jag av missförståndsskäl suddat bort denna morgon…
    Så kan det gå när inte locket är på – eller vad det nu heter. Nyss försökte jag trösta mig med att det om-skam-mm-skrivna nog blivit väl långt – att var bäst som skedde så jag får chans skärpa mig och skriva mer koncentrerat och kort = förhoppningsvis lättläst. Men just nu orkar jag inte skynda på med det. Brinner väl ändå inte i knutarna runt vår helhetsdelade e(ä)lvasida, så jag återkommer senare i dag eller i tidig morgon, om nuets och dåets föräldra-barnproblem. Kanske med lite tillägg om aborter i dag kontra barnamörderskor för cirka 100 år sen. Min skamligt frånskilda farmor Hilda Nilsson (med mer än en far till tre av sina sex barn) var nämligen både för- och efternamnsnamne till den ”värsta barnamörderskan” i Sverige. Den allra vidunderligaste änglamakerskan. Fick jag året 2011 veta genom glättig frågesport som hänvisade till TV-Kvällsöppet-program om detta (samdidigt med reklamlikt inslag för lättsåld deckare med det huvudtemat). Båda Hildakvinnorna boende i Helsingborg dessutom. Först trodde jag att det gällde min egen Hilda Nilsson… Tycks angå mig mycket, detta: med årskamrater till mina egna barn, födda 1958-61, som gensönderslets i fosterstadiets inombordstillvaro av lurigt mammarongivande neurosedy: verkande i motsatskerala kemispiraler. Jag som nästan funderat allvarligt på att döda mina rara småbarn, ihop med mig själv, när vår framtid såg extra omöjlig ut i det 60-tal som bringade nyheten om neurosedyntragedin till minaöron.
    Acj ja – fastän jag inte skrivit ett dugg av det som sveptes bort för en stund sen blev det här ännu längre. Ursäkta att jag tar sån plats, fast jag som barn lärde JUST att inte göra DET.


      • Ska nog återkomma om SKAM osv ändå, så småningom. Hör ju verkligen till vårt helhetssökandes skuggat gömda domsdomäner. ///Nu tar de lite rast här nedanför. Öppnar fönstren mot solen/vilar
        ///kes
      • Hallå där,
        När du skriver nästa gång, så gör det i ett Word-dokument, SPARA det och kopiera sedan in det här.
        För jag blir lite förhandsnyfiken på allt det som kanske annars försvinner.
        Allt gott
        Bodil
      • Birgitta Kruse
        Hej Bodil! Så bra att du skrev om bla. förtidigt föda barn.Detta,bla.har jag i mitt yrke som intensivvårdssjuksköterska känt att jag är mycket ”kluven” i mina känslor för.Detta är ju ett etiskt dilemma ock jag har har känt mej många gånger som en ”dålig”människa när jag ibland ifrågasatt nyttan av att driva vården hur långt som helst,när ändå MRT.visat liten hjärnkapacitet.Detta gäller även en annan kategori: de riktigt gamla multisjuka. Är det etiskt rätt att lägga sådana pat. respirator med åtföljande svårigheter att sedan få dem att kumma ur densamma. Njurar sviktar, Dialys sätts in ock ,ja allt vi kan bjuda på. Etiskt känns det inte bra för mej. En helt annan vård:GOD OMVÅRDNAD vore optimalt i mitt tycke. Men, huvudproblemet ÄR: SEDAN DÅ?? Hur blir det sedan, när de ”överlever” ock skickas till vårdavddelning? Blir liggande där med tyvärr dålig rehabilitering eller försök till rehabilitering. Vad vann..sjukvårdern ok framförallt Pat.på IVA-vården?? Är jag kanske bara en kall cynisk sjuksköterska??
        • Nej,
          Du är inte alls cynisk. Det cyniska ligger i att rehabiliteringen/ försöken till rehabilitering är så oerhört eftersatta jämfört med akutinsatserna.
          Överhuvudtaget har vi inte kommit särskilt långt i att möta de LEVDA SJUKDOMARNA och de LEVDA FUNKTIONSNEDSÄTTNINGARNA. Vi är bra på de diagnosticerade och ibland också på de behandlade – men så oerhört mycket sämre på resten, dvs på det som ofta för den berörda och för hennes anhöriga tar mer än 23 av dygnets 24 timmar.
          Allt gott
          Bodil