FORTGÅR uppdatering i mars 2012
via överlägset pilbågeskytte
i kentauriskt stjärnbildssprång
från OBS-kulle
till litterär helgedom
Ur Vi i Vasastan nr 10 2012. Foto: Andreas Enbuske
via överlägset pilbågeskytte
i kentauriskt stjärnbildssprång
från OBS-kulle
till litterär helgedom
Ur Vi i Vasastan nr 10 2012. Foto: Andreas Enbuske
Det fortgående uppdaterandet råkade av för mig oförklarlig anledning ut för tvärstopp då jag nyss skulle göra ett par småjusteringar. Så min presentation häromdagen, av nylänkning till egen blogg där jag börjat lägga in mina är 2001 skrivna Ogärsmemoarer, försvann hux flux. Dock lyckats finna kopia av raderna (nedan upprepade). Likaså "Tänkvärda låneord" från Bodils Jönssons blogg, Något ytterligare försvann, ev. återkommer även det- senare.
I högerspalten har jag nu länkat till en sida med de första inledningssidorna ur mina Ogräsmemoarer. Kan ses som följetong(… ) medan jag efterhand fyller jag på.
Minnena och tankarna från livsupplevelsera är tidvis ”bra” dramatiska, eller märkliga. De nerskrevs året 2001, utom att jag på senare år lagt till diverse tillägg och kommentarer: noterade i texten.
Jag har försökt forma sidorna så att de med tiden lätt kan överföras till bokform. Storbuntfor-made nådde de för över tio år sedan några tiotal läsare under vilkas läslampor jag ville ha dem. En och annan kan nog tycka att jag borde ha stuvat om och här börjat med Andradelen. Åtminstone ett par före detta arbetskamrater tyckte att den var föredömligt lättläst, rentav så ”spännande” att den lockade dem till sträckläsning. Särskilt i motsats till denna, Inledningsdelen, som de fann mindre lättsmält. Men här börjar jag ändå från början, i hopp om ”av allt möjligt” intresserade läsare - hellre än sådana som främst vill bli roade av mitt barndomshems ibland originella, emellanåt tragiska pensionatsgäster. Förresten finns redan här chans till underhållning, genom att jag själv då och då kan ses som tragikomisk huvudperson i händelsernas cntrum – stundom bilikt surrigt.
***
Torsdag 14/3 skrev Niklas Wahllöf en DN-krönika som jag varmt rekommenderar. Anknytande till Saul Bellows reflektion, på sin tid, om att moderna människor börjat kräva sagoliv… NW frågar om SVT ser det som sitt uppdrag att värna kärnfamiljen. Men finner ettans nu ”Så levde de lyckliga”-serie (avprogrammerande, efter mycken hjärntvätt? undrar jag) vara ett ovanligt vettigt och humoristiskt relationstidsfördriv. Stilla funderar han på om inte rastlösa lyckokrav och förment valfrihet gör oss gräsligt förvirrade och olyckliga. Länkklicka:
”Vet du vad? När det kommer till kritan är det så att vart du än går är det DÄR du är. Vad du än gör till slut, så är det DET som blir gjort. Vad du än tänker just nu är DET vad du har i tankarna. Vad som än hänt dig, så HAR det redan hänt. Den viktiga frågan är hur du handskas med det. Med andra ord: ‘Vad gör jag nu?’”
Dubbelnaturligt”Vet du vad? När det kommer till kritan är det så att vart du än går är det DÄR du är. Vad du än gör till slut, så är det DET som blir gjort. Vad du än tänker just nu är DET vad du har i tankarna. Vad som än hänt dig, så HAR det redan hänt. Den viktiga frågan är hur du handskas med det. Med andra ord: ‘Vad gör jag nu?’”
Så inleder Jon Kabat-Zinn sin bok ”Vart du än går är du där, medveten närvaro i vardagen”.
Jag läser då och då det stycket för att påminna mig om MITT EGET ANSVAR att komma vidare i mitt liv; För att inte fastna i självömkan och skylla på diverse omständigheter, samhället, andras tyckanden, osv.
Visst! Lätt att säga – mycket mycket svårare att utföra.
Men vilken är den andra valmöjligheten?
Gun
- Hej,Det är en oerhört bra fråga du har på slutet, Gun: ”vilken är den andra valmöjligheten?!” En sådan fråga kan göra skillnad. sig. Själv tar jag till den ibland när jag tröttnar på dem som inte vill bli gamla och inte vill vara gamla – jag smyger in den lilla lilla frågan ”har du tänkt på vad som är alternativet?”Allt gottBodil
Ekonomiskt tillplattade av fokus-erande kompassmysse som huvudsak trevar vi oss fram: kvinna som man –
eller bara människa (det jag själv sen barnsben mest jämt känt mig som), i vår prövande och VÄL gärna hjärnför-virrande värdev ä r l d. Av fornnordbor benämnd vaerald . Sammansatt av germanska ordet för människovarelse: som vittfarande väring eller varulv, släkt med virila latinets vir. OCH ett ord som betydde tidsålder: old eller ald – ett helt levnadsspanns vara/ålder. Från grundordet föda som både verb & objekt mm – i Island ännu ala (här i aldrig, äldre, ålder, alster, altare, älta och älskar, älskog mm ) Där vi nu hunnit så långt att vi utforskar antimaterias enskilt uppdykande atomer, enligt nutidig radiomorgons vetenskapliga nyheter. Kanske symmetriskt framstående när rentav tredimensionellt analyserade? Se vänster fotosida ur DN 24/10 2011 av amerikanske kolumnisten David Brooks: Den mänskliga dubbelnaturen. Illustrerad med typ som rustats med två kompletterande hjärnhalvor (misslyckats i försöken att länka till den här). Utsökt kommenterad och kompletterad av Suzanne Gleser i SvD-understreckaren den 9/12 2011. Klicka dit medelst länk: Drömmar gav fysikern svar om verkligheten.
8/3 2012:
fullödigt till aktuella Kvinnodagen med understreckare av Lisbeth Lindeborg för amasoner och andra, om den tid då
man ej skilde myt från verklighet. Länkklicka:
På spaning efter Ares krigiska döttrar.
* * *
ALLT
som (o)begränsat kan tänkas KAN BLI
verklighet, ev vald…
HELA verkligheten, där vi delvist ingår,
är sig själv nog i all sin bokstavligt outgrundliga föränderlighet. Det kan man visst påstå.
Dock inte en med det påståendet metaforiskt jämförande kristen som vill tro att vår
ständigt nyfödande Gud är ALLT vari vi integrerande
andas, finns och är till. I denna
verklighet blir inget/n sig själv nog som egen ö eller kroppsvärld. Här kan inte fantasins
utvecklande och nyskapande föreställningskraft uteslutas, spelande på gränsen mellan mikro- och
makrokosmos i våra hjärnor. Sinnrikt vidareförs nu individuella och gruppvis integrerade
idéer genom globala strömningar, också de som kanske är ”rent” kroppsligt fysiska.
Ovanstående textbit skrev jag in som kommentar till
inslag av Christer Sturmark i Humanisterna (=)ateisterna) i
Vid Dagens Början-programmet i Sveriges Radio-P1 3/9 2011. Sedan han där rått oss alla att vara nöjda med vad som objektivt kan konstateras runtom oss
- världen är sig själv nog. Så spekulerande om transcendent tillvaro och (just nu) osynliga Gudaväsen med mera/och så vidare är bara dumt. Enligt Sturmark alltså. /kes
Till denna 5/3-sida
för jag över ett och annat från Bodil Jönssons blogg, i hopp om att ni som söker en helt suverän diskussionsledare runt våra delvisa framtidsutsikter ska klicka på länken till hennes aktuellaste 11-sida, via högerspalten här. Där når ni även kommentarerna till de övriga rubricerade sidorna. Och mycket annat!Som synes behärskar jag ännu inte tekniken för bestyret med kopietransferering ("delning"?): vissa textsjokade smakbitar här nedan blev därför lite hopkokta. Därför: ni vinner på att genast gå till originalbloggen...
Nu har jag tagit ett steg utanför ramarna 1 – 10 och publicerat s 11. ”Mer är annorlunda – att bli äldre i en ny tid”.
Ser fram emot era kommentarer till den.
Allt gott
Bodil
Hej,
I februari 2011 kom den här bloggen till och efter några veckors koll av funktionaliteten kom så Horisontboken ut i månadsskiftet mars-april. Jag tror därför att skottdagen, denna fina extradag, kan passa för ett jubileumsfirande. I all sin exakthet utgör den en lagom obestämd tidpunkt för ett ettårsjubileum eftersom den ju inte fanns i fjol….
I något av de allra tidigaste inläggen skrev jag om hur jag då tänkte om det nya äldrelandskapet som håller på att bryta igenom:
- Det nya landskapet kommer att ha bytt skala och vara mycket större – i dess flesta ledder. – Ja, så har det verkligen blivit under året som gått. Både genom att det tillkommit 100 tusen nypensionerade sedan dess och genom att samhällsintresset, forskningsintresset och det massmediala intresset för äldre ökat markant. Jag vet visserligen att man är synnerligen uppmärksam på just det man är intresserad av, men den här ökningen gåt utöver den subjektiva upplevelsens. Har du sett någon kvantifiering av det ökade äldreintresset på olika områden? Jag skall själv börja leta.
- Det kommer att vara mer diversifierat. Det har alltid gällt att äldre människor är varandra mer olika än yngre – men förr då livslängden var kortare, äldre människor mer utslitna och normerna starkare kunde både de berörda själva och omvärlden uppfatta ”äldre” som ett entydigt kollektiv. Och som en svag grupp. Fortfarande har (förstås) det diversifierade inte slagit igenom. Både självbilderna och omvärldsuppfattningar haltar. Många äldre försöker anpassa sig till föråldrade normer: nu är vi pensionärer, nu skall vi inte längre vara aktiva men väl aktiveras (resa, spela boule, dansa, gå på möten, konsumera kultur – allt nog så trevligt men det kan ändå bli lite infantiliserande om det blir de enda sysselsättningarna utöver hus och hem och barnbarn). Och kanske är det då inte så konstigt att en journalist utan att själv märka det refererar till svar som han fått från ”Anders, universitetslektor”, ”Eva, sjuksköterska” och ”Arvid, pensionär”. ”Arvid, pensionär” uttrycker just detta: att det kan vara som om en äldre människa gjort själva pensionärskapet till sin identitet. Detta är på väg att ändras, åtminstone så att pensionärskapet för flertalet äldre inte blir den enda identiteten, inte heller vad de gjort tidigare (”f d datatekniker”) utan vad de gör nu. Under det gångna året har de äldsta och sjukaste hamnat i fokus – och där behövs det fortfarande jättestora insatser. Upptäckten av den andra änden, de yngsta och friska, har gått långsammare – men pågår, det gör den. Tyvärr har det starkaste genomslaget hittills bara berört hur LÄNGE människor skulle kunna tänkas ARBETA (i bemärkelsen lönearbeta). Men det andra kommer väl vartefter.
- Äldrelandskapet kommer att ha lägre murar mot omvärlden och variera mer över tid. Både vara mer infiltrerat utifrån och samtidigt själv infiltrera mer. Nya trender inom äldrelandskapet kommer exempelvis att kunna vinna insteg i andra grupper. Möjligen blir det utifrån äldres annorlunda förhållande till arbete som detta inte längre kommer att mätas enbart genom insatser i ”tid” (heltid, halvtid, etc) utan i resultat. Inte mycket som hänt här.
- Äldrelandskapet kommer att vara mer myllrande, antingen det handlar om formellt ”arbete” eller om något annat – man kommer helt enkelt att göra mer och det är ju genom människors handlingar som världen får sin dynamik. Jaja mensann, det här märks lite varstans. Men fantasin har liksom inte nått därhän än att en förlängd ålderdom rimligen kan handla om något annat än att bara förlänga det medelålders.
- Man kommer att ha fått lite bättre kläm på den utvecklande delen av ålderdomen – den som än så länge är den minst utvecklade. Pedagogiskt, sociologiskt, designmässigt, kulturellt och medicinskt. Hm. Där återstår nog det mesta att göra – fast mycket kan ha skett genom en smygande tidsandeförändring.
Vad är det då som kommer att vålla de största svårigheterna? De svåraste knutarna att lossa är alltid de som man själv har knutit. Så därför blir nog det svåraste i uppbrotten den egna inre kampen. Vill vi eller vill vi inte vara som de gamla människor vi ses som? Och om inte – vad vill och kan vi sätta dit i stället för de gamla självbilderna? Detta det sista tycker jag kommer igen gång på gång här på bloggen, men fortfarande oftast i kritik av vad omvärlden gör. Att själv försöka medverka till att förtydliga vilka normknutar från tidigare äldregenerationer som vi har löst upp/ vill lösa upp är svårare – men därför inte omöjligt.
Allt gott
Bodil
28 februari 2012 | Kategori: Okategoriserade | 24 kommentarer (Här följer en hel del av kommentarerna -tyvärr som hopkokade smakbitar- till denna nya sida:
Bodil:
Ibland kan bloggen vara en riktigt bra samtalsform för att ta bort de värsta otydligheterna och därmed sammanhängande missuppfattningar. Ungefär så här menar jag:
-
- Hej,det är en mycket intressant tanke. Den knuten som jag främst kommer att tänka på är lite komplicerad att förklara.Hur blir jag definierad, om jag aldrig har arbetat? (jag = är inte Jag personligen. Jag har definierat mig genom mitt arbete. Genom det jag har uträttat, lärt mig under arbetsgång, slipats genom möten med människorna på arbetet. Men här finns ett litet TROTS).Om jag har varit hemmafru så formas jag av möten i vardagen, genom det jag gör för mina närmaste och blir inte formad av så mycket annat (jag menar renodlad hemmafru med intressen inom hemmet och familjen). Och självklart är jag viktig och har status (fast inte HÄR). Det kommer inte att ändras så mycket efter att jag har fyllt något högre ålder – jag kommer att göra det som jag alltid har gjort för dem som har uppskattat / inte uppskattat det. Kommer jag att fundera över vem jag är när jag fyller 65? (förutom som alla överiga frågor VEM ÄR JAG OCH VARFÖR ÄR JAG HÄR). Kommer min plats i samhället att ändras på något påtagligt sätt?Just den knuten som man knyter själv: I ett samhälle, där människorna har sina fack med givna normer och schablonger blir jag automatiskt en tant / sås och potatisätare / psalmsjungare / intemåstare osv osv, för där har samhället ett behov av att placera mig någonstans när jag har fyllt 65. Om jag inte uträttar så mycket samhällsnyttigt alt. om jag uträttar något alldeles utomordentligt viktigt eller intressant, så placeras jag inte dit. Då får jag hållas. Är jag den gråa massan i länder, där jag har haft möjlighet att göra något mer som kvinna, skapa mig en karriär, ”rädda världen” och dyligt, då blir jag plötsligt degradedad till en pensionär med alla möjliga stämplar. (degraderad skriver jag med avsikt = om jag vill fortsätta att berika världen och blir fråntagen min plats däe jag har möjlighet att göra det, så känns det så)
Vissa stämplar tycker jag om, vissa försöker jag sudda bort och kämpar.
Kanske skulle jag njuta av att leva i något land, där åldern betyder status och automatiskt respekt?
Ja, då får man ta allt det andra med. Hälsan, fatigdomen, orätvisor av andra slag…
Jag har i alla fall möjlighet att kämpa.Grattis på ettårsdagen!
JitkaOch en citat som säger med andra ord det som du så ofta skriver:Inom varje äldre människa finns en yngre människa
som undrar vad som hände.
-Cora Harvey Armstrong- - Hej Bodil,Tack för förtydligandet. Då tror jag att jag hänger med igen. Det du skriver har även jag sett i min omgivning – och hos mig själv, till en del. ”Det är skönt att slippa jobbet, men jag saknar arbetskamraterna.” Har jag hört från flera som haft rutinjobb, men även från personer med sas, mer stimulerande arbeten. Att man slipper stressen framförallt, det ständiga kravet att hinna mer på kortare tid (nedskärning av personal i industrin, bl.a.).De i min omgivning som tycks ha klarat övergången bäst är de med ett ”brinnande” intresse som de har med sig och (äntligen) får mer tid till. Intressen som också innebär att de träffar människor, och som även är mål för resor. Något mer att fylla tiden med än ”att ha roligt”.Läser just nu ”Själens fem stadier” av Harry R Moody och David Caroll, 1997, 2001 på svenska. Den har stått oläst i bokhyllan några år. Så långt jag hunnit är den mycket intressant. Den handlar om att hitta en djupare inre mening med livet, i den här boken (kallad) Gud. Jag är inte troende, men tror att livet har en djupare mening än att uppnå/ sträva efter ”Störst, bäst och vackrast.”Hursomhelst, citerar ur boken: ”Om vuxna inte hittar nya och djupare källor till mening i livet kan andra hälften av livet bli en period när den känslomässiga tillfredställelsen minskar alltmer.” Kanske kan det överföras på att gå i pension och lite tappa fotfästet…Grattis till dig och bloggen på 1-årsdagen!Och Grattis till oss som har den att läsa och diskutera på!Gun
- PS.Om man byter ut ”mening i livet” mot ”innehåll i livet som ger en djupare/ mer varaktig tillfredställelse” är kanske risken för flumvibbar mindre…
Gun
- Ja, visst är det så att vårt ständiga behov av återkoppling och ideliga jämförelser med omgiv-ningen (samt oss själva i inre eller yttre spegling) är en trög minnesmassa att bearbeta för ”eviga” nuets självskapande. I vår evolutionsutveckling lär ju ingå att vi ständigt har behov av att klättra på varann: från barndomen på föräldrar till ålderdomen på våra barn, bl a. Så här släpar nu vårt inre på gamla egomiljöer präglade av vårt samhälleliga landskaps betoning på världslig KARRIÄR: med början i medfödd genutrustning och givande barndom, lyckat
yrkesliv och/eller gifte och föräldraskap. För att inte tala om adressen där vi glada och friska njuter vår hemtrevnads käll… Ack – nog finns det idealbilder att trycka ner eller lyfta varann igenom, ännu på relativt gamla dar, antingen vi vill eller ej. Men börjar vi som äldregrupp bara bli någorlunda MEDVETNA om vårt sneglande ekoberoende genom hela utvecklings-historien, så är åtminstone landskapsmiljön nu mogen att stödja oss medan vi försöker lyfta oss i håret, till nya nivåer i människoblivandet. Tror jag. Till stadier där vi ihop med alla våra årsringar kan känna oss som stora och positivt nyfikna barn – fastän vi ofta halvdrömmande behöver vila våra gamla värkande kroppar och allt mer lätttstressade närminnen. Med andra ord: måtte vi med Bodils och vår egen ännu sega kraft bli i själ och hjärta realtivt TIDlÖSA! Så småningom. Lyckliga Hälsningar från en som rätt ofta glömmer värken i stor del av sin lekamen:
Kerstin Elisabeth - Bara ett kanske behövligt tillägg: jag är inte en opassande rollspelsamatör i denna smakfulla församling, plötsligt excellerande i obegripligt förnäm elitvokabulär. Näst sista meningen ovan vanpryddes med feltangentad glosfadäs: ”realtivt” ska helt enkelt uttydas RELATIVT. (Fast jag måste medge att jag då och då inspireras till nyskapade ordsammansättningar – och låter dem stå kvar. För uttrycksfullhetens skull.
Ännu glada
Kerstin Elisabeth- Ack ja, den som ändå kunde se sina felstavningar! Jag tillhör dem som inte kan det förrän långt efteråt
Gun
- Hej Bodil,
Är man, som jag, omgiven av kursdeltagare, med vilka jag ständigt diskuterar gamlas situation, så självklart får man en känsla av att intresset för äldre ökat. Däremot är det lite svårt att se om intresset finns, och även växt, utanför min egen krets.Du skriver att det diversifierade inte har slagit igenom i önskad utsträckning. Det är inte svårt att hålla med. Den självbild vi bär inom oss, och den bild av oss som bärs av vår omgivning är inte tillfredsställande. Vi gör mycket på bloggen och säkert också i ansikte mot ansikte-möten för att stärka oss själva och varandra, men fortfarande är det mycket som måste bli stärkt. Alltså måste vi fortsätta!För murarna mot omvärlden har väl inte blivit så mycket lägre. Din blogg fyllde år igår (grattis!) och jag har, till och från, deltagit sedan slutet av sommaren. När jag tänker tillbaka, tycker jag att vi under den tid som gått huvudsakligen DOKUMENTERAT. Med otaliga exempel har vi visat på hur det är att vara gammal i vår tid. Med oss själva som målobjekt har vi har illustrerat livet som gamla, dess plus-och minussidor. Vi har kommit med kritik och ifrågasättanden. Faktiskt inte särskilt mycket rent gnäll! I allt detta har vi nog kommit en bra bit på väg och kanske bör vi nu, i varje fall börja, snegla mot nästa etapp.Jag tror att vi idag har fångat in en hel del av det vi skulle vilja förändra. Uttryckt det, dokumenterat det. Vi har gjort inventeringen, men hur ska vi få till stånd förändringarna av vilka en hel del torde bli ganska omfattande? Så dags att börja titta efter de konkreta förslagen. Man kan ge impulser till nytänkande, men också till konkret handlande. Vi kan alltså både fortsätta diskussionen om att vara gammal i en ny tid, och börja skissa på förslag till konkret handling. Jag är alls inte främmande för tanken att en del redan har kommit igång. Inom pedagogiken, äldreomsorgen, forskningen. Men vi måste nog själva hjälpa till en hel del. Komma med konkreta förslag, ta diskussionen med dem som har kan förverkliga. Agera där det går att agera.Jag vill ta upp en annan sak som mitt engagemang har väckt inom mig. Du framhåller ofta, Bodil, att gamla idag inte är en homogen grupp. Naturligtvis alldeles sant. Men när jag med människor runt mig diskuterar detta med att vara gammal, poppar likväl en fråga upp i mig: Vems talan för jag, för vilka talar vi? Om man är välutbildad akademiker (som jag tror många av oss är) – hur väl kan jag då förstå människor med helt andra erfarenheter? Hur mycket av det vi talar om gäller generellt för gamla? Jag tror det är ganska lätt att tänka i generella termer, när vi pratar om vad vi vill göra med våra 30-35 år som gamla: Hur ser våra önskningar om dagliga aktiviteter ut? Hur ställer vi oss till att fortsätta arbeta? Vill vi bli ”servade” eller ”serva” själva? Visst har det på bloggen ibland framkommit, att vi måste ha förståelse för att alla inte är, eller vill vara, aktiva på det sätt vi själva vill, inte ser sina kommande år på samma sätt som många av oss gör. Jag tror att vi ständigt måste hålla sådana tankar aktuella. Själv kan jag ibland uppleva, att jag i min iver och entusiasm riskerar att kränka dem som faktiskt vill ha en ålderdom, som visserligen inte är lik våra föräldrars, men inte heller är särskilt lik den jag själv vill ha.
Bästa hälsningar
Helmi Jönestam- Hej, Helmi,ja, exakt så.”Själv kan jag ibland uppleva, att jag i min iver och entusiasm riskerar att kränka dem som faktiskt vill ha en ålderdom, som visserligen inte är lik våra föräldrars, men inte heller är särskilt lik den jag själv vill ha.”Detta har jag tagit upp här, inbakat i många ord och exempel, flera gånger om.
Det jag själv känner jag kan göra är att kämpa för mig själv, för det JAG vill och hur JAG vill ha det, tillsammans med dem som liknar mig och vill liknande saker.Jag har ingen rätt att tvinga mina önskemål på dem, som är nöjda med hur de har fått det, att de har gått i pension med glädje i 61 årsåldern och är nöjda med sin tillvaro som det är ordnat. Jag har ingen rätt att tala för dem och föra talan i min anda. Fast ofta är det så, att många av dem inte kan tala för sig själv – jag kan då uppleva (och missförstå)att de väntar på och tacksamt tar emot vad jag gör för dem.Och det är det, som är farligt. Att om det blir en förändring, så kan det bli till glädje för såna som jag, men drabba dem, som absolut inte vill fortsätta att jobba vidare. Och de har rätt att ha det som de vill. Vi har inte rätt att ändra allmänna vilkor så att alla måste. Vi kan kämpa för att det blir flexibelt. Vilket kan få fram andra problem.Som jag ser det, många av 65+ är friskare än tidigare generationer. Men många är inte det, många får en del kramper som hindrar dem att orka arbeta 100%. Jag t.ex. har inte en enda bekant som skulle orka arbeta 100%. Och jag undrar om jag hade gjort det i verkligehten i sånt tempot och stress som ökar hela tiden. Jag får prova och se. Om jag får möjlighet.Hälsningar
Jitka- Till Jitka och Helmi,Fast vet ni – just detta att det INTE är lika för alla och att ingen av oss på riktigt kan känna in hur det är för en annan människa eller en annan intressegrupp att bli gammal, det tycker jag att vi ALLA återkommer till gång på gång på denna bloggen. Så gör er inte mer dåligt samvete för det – går man för långt i detta, slår man till sist knut på sig själv och kan inte säga eller tänka nåttttttttt eftersom allt inte gäller för alla.Dock: undantag finns. Naturvetenskapens lagar gäller på samma sätt för alla. Ett lands lagar gäller på samma sätt för alla (och skall idealt tillämpas på samma sätt för alla). I vår kultur läser vi från (det vi kallar) första till sista sidan och börjar längst upp till vänster (fast ett av mina barn hävdade bestämt och länge att hon tänkte läsa bakifrån och framåt). The global commons (mark, luft, vatten – och numera rimligen också de användbara kommunikationsvåglängdsområdena) är allas. Den utbyggda infrastrukturen är allas… Det är just detta förrädiska att vi går på samma trottoarer som de andra och ser varandra i till synes identiska situationer som gör att vi har så svårt att fantisera om hur det kan kännas på insidan av en annan människa och hur hennes summaförutsättningar, historia och framtidsbilder påverkar henne.Så klart att man måste tillämpa ett stort mått av ödmjukhet. Men när det väl är sagt, så tror jag det är mycket bättre att tänka och känna efter ”hur skulle jag själv uppleva att…?!” än vad det är att fundera i allmänabstrakta termer. Var och en av oss ÄR ju själva människor, och åtminstone övningen att prova på sig själv kan man alltid göra.Allt gottBodil
- Det är inte lätt att uttrycka svåra saker.
Jag tror inte jag går omkring med dåligt samvete för att jag tycker det jag tycker, även om jag är övertygad om att det finns MÅNGA som tänker på helt annat sätt kring ålderdomen än vad jag själv gör. MEN – jag märker ju att att det ständigt växer fram nya tankar, när jag pratar med sådana som i mångt och mycket faktiskt tänker ungefär på samma sätt som jag själv. Så det jag ville säga var nog, att om vi kunde ha en lika öppen diskussion också med dem som tänker helt annorlunda kring pensionering och ålderdom, kanske berikningen skulle bli än större för OSS ALLA. Och som sagt, jag tror den gruppen är mycket stor, på samma sätt som jag tror att vi är en stor grupp. Men att tala om de och vi är ingen tilltalande tanke.
Helmi Jönestam- En tanke: Det finns ju sådant man bara kan lära sig den s.k. ”hårda vägen”. Att bli gammal hör kanske till dessa ting som bara den egna erfarenheten kan lära ut.Gun
- När jag sänt iväg min förra kommentar, kände jag mig inte helt nöjd. Jo, kanske just med den delen som Jitka så klokt tar upp här ovan. Att vi måste vara lyhörda också för dem som inte tänker som vi själva gör.Men det där att börja bli mer konkreta var svårt att sätta ord på. Du, Bodil har gjort och gör massor av konkreta, konstruktiva saker. Du har skrivit en bok om oss i vår tid, du åker runt och föreläser och du är med i många andra sammanhang där du uttrycker kloka saker. Både ideologiska och konkreta.Men vi andra, som liksom Bodil, vill ha förändringar till stånd – vi har också förmåga att agera i en eller annan mening, men jag märker att det inte är helt lätt att komma på HUR. Jag är ganska övertygad om att lösningarna finns, även om de än så länge håller sig gömde. Det är mycket lättare att prata om hur vi upplever situationen och hur vi skulle önska att det vore. Men att sedan komma vidare, komma på saker som leder till verklig förändring – det är verkligen inte helt lätt. Ändå är det ju dit vi måste! Med alla vår goda krafter måste vi börja leta efter de gömda lösningarna.
Bästa hälsningar
Helmi Jönestam - Vi har väl inte mycket annat att göra än försöka med idévärldsliga korsbefruktningar, som förhoppningsvis bär vidare genom konkret fruktskörd. På både ett och annat fält. Själv slogs jag av, när jag just läst Helmis och Jitkas inlägg härovan, att vi kanske bör odla de kontakter som en del av oss har med Svenska kyrkan och andra trossamfund. Åtminstone den förstnämna har ju fått allt värre ekonomiska problem knutna till stora kyrkor, som ofta står mer eller mindre tomma. Till exempel i min relativa närhet Mikaelskapellet, knutet till S:t Matteuskyrkan invid mig här i Vanadisvägkorsningen. Lokalerna får ju inte användas hur som helst eftersom de invigningspräglats till gudsheligt ändamål. Men det gränsöverskridande = transcendentala nyskapande som utbristande knoppas i oss och söker god groddmiljö borde väl kunna godkännas? Jag tänker mig att prästsinnen kan se oss som värderade gamlingar i vällovlig tea(o)anda, så
att de gärna öppnar experimentlokaler för pensionärer (kan t ex locka ungdomsfixerade men nu börskrisande Thailandsfarare att stanna hemmavid, till ganska rimlig peng). I just Herrens hittills VÄL talrika och rymligt ekande kyrkosalar. För Eviga Livets skull – inte bara tidsfördrivande hobbyarbeten – med själs(psyk)utvecklande målargrupper, konstfullt strävande broderare, snidare, sångkörer, matlagare, datorspelgenier med flera gemenskaper skulle av Kyrkans ärkebiskop & Co kunna se oss som bönesvar på hur många vackra kyrkor runtom i landet kan finna GOD nyanvädning i Globala Tidevarvet… Vad tror ni, Bodil med meningsfränder, om den realiseringschansen i vår kallelse som murstormare, till att börja med?
Hälsningar
Kerstin Elisabeth- Ja, du, under alla omständigheter är ju kyrkorummen tillräckligt STORA för att rymma oss. Det samlas f n oerhört många människa kring dessa frågor, så det behövs just gott om plats. Och de existentiella perspektivet lyser oftare med sin närvaro än sin frånvaro.Allt gottBodil
- Instämmer.Det får inte bli så att de som vill leva efter eget gottfinnande, de år som återstår när arbetslivet (enligt reglerna) är avslutat, ska bli påtvingade vad de anser som vill fortsätta sitt arbetsliv/ sin gärning efter arbetslivets reglerade slut.För det skulle väl mest bli en ny fålla att fösa in den inhomogena gruppen ”pensionärer” i?Gun
- Hej, Gun,Så är det förstås – låt dem ”arbeta” som vill, låt dem låta bli att ”arbeta” som hellre vill det. I den bästa av världar skulle förresten just den öppenheten kunna hjälpa till att få upp till ytan vad EGENTLIGEN ”arbete” är – i vår tid.Sedan tror jag också att vi skulle kunna hjälpas åt att motverka det som ser ut att komma nu: att både samhälle och många individer förefaller tolka de förlängda liven som att det just är M E D E L Å L D E R N som då skall förlängas (i princip fram till livets sista dag). Men då får vi ju inte mycket nytta och glädje av den U T VE C K L IN G som pågår i en människa också efter medelåldern. Den sena utvecklingen, själva mognaden, måste rimligen få ha sina förutsättningar och sina utväxlingar.Allt gottBodil
- Hej Bodil,med arbete menar jag att ha en anställning/lönearbete. Jag vet inte vad du menar med vad en breddning av ”arbete” skulle kunna innebära (inte ännu läst den punkten i din lista?). Att ”arbete” betyder att man gör något för andra, ex.vis. ideelt arbete? Att man gör något som inte bara rör en själv utan är någon annan till glädje och hjälp? Mestadels oavlönat map pengar men med (djup) tillfredställelse att ha kunnat göra, och ha fått användning av de kunskaper som förvärvats genom åren.((Hua, nu poppade ett citat upp igen (tycks vara i en period då allt möjligt, strunt såväl som mer på djupet, poppar upp ur den ”saliga blandning” som varit min lektyr genom åren) Citat: ”Jag har har inte ens den fina egoism som tillfredställs av att uppoffra sig för andra” Ur Luftburen av Per Wästberg. Skriver ner det även om en varningsklocka säger att det inte hör hemma här…))Ja, varför denna rädsla att bli gammal? Jag personligen tycker det är riktigt skönt att få kalla mig gammal/äldre. Att ha nått fram, att någorlunda helskinnad klarat mig genom alla möjliga och omöjliga krav på vägen. Nu är jag gammal och kan leva på mina lagrar – och på ett stillsammare sätt nyfiknare än någonsin. Dock KÄNNER jag mig inte gammal utifrån min ”nedärvda” föreställning om hur en gammal ska vara. Kluvet? Inte det minsta! Jag är gammal nog, vill jag i alla fall tro , att stundom kunna skilja på verklighet och föreställningar om hur den ska/borde vara, och är synnerligen tillfreds med det.Gun
- Bra uttryckt: ”gammal nog”!Allt gottBodil
- Kan ju vara skönt att mest jämt sitta hemma med en bok eller TV-film – eller bara skönt slöande/mediterande. Men viktigt att vi får chans till fysiska samlingsplatser nog ”hungriga” för att ge tillfälle för en stor mängd intresseriktningar. Själva utformningen blir det väl strid om här och där. Men även icke-pensionärer skulle nanturligtvis inbjudas till hel del av våra föredrag, happeningdanser, teaterpjäser – ev av oss själva skrivna, eller ihoptråcklade klassiker ur nuvarande repertoarer. Och med utbytesverksamhet med grannländerna/hemlänen samt invandrares ursprungsmiljöer. Här samlas nog en hel del olika världsåskådningar att ha spännande samtalsgrupper om. Med Bodil & Co som pådrivare kan det nog bli en dynamiskt recepttolkad verksamhet där ingen (UTOM DEN SOM VILL FÖR STORA TRYGGHETENS SKULL OSV) behöver känna sig infållad.
Hej,
I dag har jag mött min 69:nde vårvintersårsring – som i sin tur levandegjorde många av de andra 68 i mitt inre. Ljuset, snön, den varma kylan eller den kalla värmen, fåglarnas ökade bestyr och den där längtan och känslan inuti mig, de blev till ett, de smalt ihop med de 68 tidigare till ett tidlöst NU (jo, sådana finns) och de sade alldeles tonsäkert och självklart: snart är det VÅR!
Och ”vår” är för mig inte de ständigt förlängda dagarna, det ena nu:et lagt till det andra – nej, vår är något speciellt och något definitivt. Som inte går att fånga och breda ut och hålla fast, därvidlag är det ungefär som ett NU, men det är ett mycket speciellt NÅGOT, ett alldeles eget NU. Tänk att jag skall få vara med om ytterligare ett sådant – och före det all denna längtan…
Minns du ”the clock of the long now” som jag skriver om i min bok, den som skall gå i 10 000 år, ticka en gång om dagen och slå en gång om året? Om jag hade haft en sådan, skulle jag ställt in den på att slå den dagen som vårvintern kommer! Nu har jag den bara i mitt inre, men jag kan lova dig att där inuti, där slog den i dag.
Allt gott
Bodil
21 kommentar till 01. Vårvinter!
- Hej Bodil,
Jag tolkar ditt inlägg som att du fyller år idag. Alltså ETT STORT GRATTIS! Om det verkligen fanns en ”clock of the long now”, så skulle jag varje år den 5 november ställa in den på ringning den 10 mars. Som ett mumintroll ungefär.Idag började min andra Horisonten-cirkel. I den här gruppen känner jag nästan alla och det blev många härliga återseenden. Det är så fantastiskt att få sitta i lugn och ro och bara tala om oss själva i vår egen tid. När vi vred och vände på ordet gammal för att hitta nya ingångar till det, till berättade en deltagare att hon hört någon säga till en ung person: ”Du kan också bli gammal om du har tur.” Är det inte underbart!
Bästa hälsningar
Helmi- Hej,vill minnas att Bodil skrev någonstans att hon tyckte bättre om ordet äldre än gammal. Jag instämmer. För säger jag att jag är gammal så är jag det. Punkt. Men säger jag att jag är äldre, så är jag äldre än någon/något – och sannolikt även yngre än någon/något… Dessutom har äldre, åtminstone i mina öron, en ädlare klang än gammal…
- Gun,
För en gångs skull säger jag att du har fel. Inte, förstås, i hur du själv tänker -och jag kan förstå det sättet att resonera. Men jag har INTE sagt att jag hellre använder ordet äldre än ordet gammal. Tvärtom – jag ´driver ett litet korståg om att försöka LADDA ”gammal” med positiv innebörd och ta bort ful-stämpeln på den beteckningen.Och jag har inget alls emot att säga att jag är gammal. Punkt. Det är ju en fantastisk period med tidigare oanade möjligheter – varför skulle jag förneka ålderdomens existens och min egen tillvaro inuti den och bara göra den till något relativt i förhållande till ungdomen?Jag vet att jag har de flesta emot mig i detta – och det eftersom de tycker det är sorgligt att vara just gammal. Men det är just därför jag vill ta tjuren vid hornen.Allt gottBodil- Gott!Jag tycks ha det där gammeldags förhållandet till gammal.Inte så att jag skäms för min ålder och vill försöka gömma undan den. Det har jag aldrig gjort. Jag tänker inte på det viset.Men – jag ser mig inte mig som gammal. Mina mostrar som är 93 resp. 97 år, är gamla. Jag är äldre.
- Hej igen!Och jag är visst på mitt soligaste humör, för jag tyckte det var ROLIGT med att 90-åringar är gamla medan du är äldre…Allt gottBodilPS: Fast ditt förhållande till ”gammal” är alls inte gammaldags – det är så de flesta tänker i dag. Det är jag som är en avvikare. DS
- Härligt syftningsfel av mig!
- Hej, Helmi,Nej,nej, jag fyller inte alls år i dag – men jag uppfylldes av vårvintern idag, och därför blev jag som pånyttfödd och ville ha en årsmarkering.Hoppas ni får många fina cirkelträffar!Bodil
- …. och många riktigt gamla, som inte längre tror på att de kommer att vara med om en ny vår till, som kanske inte längtar så mycket att de orkar längta, som inte vill vara med om en ny vinter till för att få uppleva dessa NU känslor en gång till. Som inte längtar så mycket för att klara den långa NU vinterkänslan, som inte minns hur det känns när våren är i luften för alltid, denna vårkänsla med fågelsång och våren i den gnistrande vinterluften, och kvar är inte NU, utan bara längtan.Och hur många årsringar har vi kvar. Hur mycket evgigt NU ska vi fylla dem med att minnas.
- Jag vet inte, Jitka. Men det finns ögonblick som det i dag, då det inte spelar någon roll – då nuets vårvinter förenade sig med alla de tidigare i mitt liv och då det inte spelade någon roll om det skulle bli fler än just denna. För den var allt och hade allt.Allt gottBodil
- Ja.
För det är allt man vill ha JUST NU. - Det jag skrev var inte för att förstöra känslan, det var för att njuta ännu mer.Vilken tur vi har.
- När min första dotter var 4 månader och vi stod i skogen och hennes allra första snön föll-Hennes allra första snöNU, som drabbade mig.
- Hej! Jag har precis läst ut din bok tio tankar om tid. Måste bara hälsa att den var väldigt uppskattad! Det märks att du har ett sunt sätt att se på saker vilket är inspirerande samtidigt som du förmedlar många bra tankar och teorier.Jag tror definitivt att internet, tv och radio bidrar till den rytm och vardagsdepression vi har i samhället idag. Vi ständigt blir upplysta om allt fantastiskt som finns att uppleva och vara med om, samtidigt som vi inser att det förmodligen inte finns tid till allt.
Det blir lite som när man bowlar, även om man fäller nio käglor blir man man lite sur för att man inte kunde sätta den sista och få en strike.
Det handlar väl om ens inställning till saker, något som jag om 5 år kommer ha förändrat till något mer optimistiskt!Så än en gång, tack för en god bok! hoppas du njuter av våren.
Robert - Tänk att så här enkelt kunna närma sig Bodil, och andra, medan glättiga snösjok rasar förbi mitt fönster. Är ”rätt” nyligen IT-kopplad, men höll på hel del med framtidsforskning ca 1980,bl a per distanskurs på JH i Sthlm: Morgondagens teknik, som ännu tycks pågå… Uppvuxen nära professorns födelseby utpekade min mor dig som geni, på resa från S.Unnaryd genom Bygget. Flera duktiga förebilder hade givits, men du gjorde mest intryck eftersom du var (och är) flera år yngre än jag – som ibland kallats lillgammelklok. Lärde just av Elias Wessén att ”gammal” är germanska av dunkelt ursprung medan vår ”gamman” samvävs med engelskans ”game” till ordrot betydande ”hoppa, springa”… Och här IT-skärmbildar vi oss nu, hoppande och ilande i blixtfart! Ändå, kanhända, i vist fridfull gamman. Ja ALLT är (ju?) faktiskt spännande dubbelt (minst). Hoppas jag kan bidra, = ta&ge, framöver: har i bagaget bl a hel del av CG Jungs konkretsökande symbolism inkl individuationspraktik för mognande under livscykelns andrahalva. I försök att utöver integration av årsringar intuitivt nå arketyper ”uppenbarande” sig från andra stadier av det jordiska(ev rentav universella) medvetandets utveckling. /// kerstin elisabeth
- Välkommen hit!
Tack för hälsningen från då för länge sedan. Visst var ni i trakterna! Min mamma är faktiskt född i trakterna av S Unnaryd (Hult, nära Jälluntofta) och själv är jag uppvuxen i Halland (Nissaström och Johansfors, student i Halmstad).Visst är det så att informationsteknologin utgör en av förutsättningarna för en sådan här blogg – men inte är det den man tänker på. Lika lite som man tänker på hammaren när man slår i en spik – man tänker ju på själva ändamålet. Som här och nu: det är dig jag tänker på (och andra människor som fladdrar förbi i mitt inre), inte tangenterna, inte överföringshastigheter. Den enda gång man blir medveten om dessa är när det hänger upp sig.Allt gottBodil
- Uppmanas nu skriva kommentar till mig själv, men jag missförstår väl – är såpass obevandrad i nätmaskorna att jag lätt trasslar till det. Men övning kanske ska ge färdighet, hoppas
kerstin elisabeth- Du är alldeles rätt på det – och här är en hel guldgruva att botanisera inom!Allt gottBodl
- Efter stegvisa kommunkriserna på 60-70-talen särades Unnaryd o Jälluntofta från Sunnnaryd o Bolmsö för att med Torup i stället administreras inom Hylte – samt föras över till Hallands län (dock: räknas än till Smålands landskap). Verkligen gamla gränstrakter där Halmstad oftast var vår huvudort. Fast innan vägarna från 50-talet gjordes mindre krokiga var det JÄM(N)T 6 mil både dit o till Värnamo o Ljungby (vilket di gamle under min barndom omtalade som vore det bibliskt domedags666:ig slumpmystik). Sedan dess syns djuperövrad profilknöl i TV-väderkartorna till regnigaste Småland, utbuktande genom f d halländska solkustremsans gränssilhuett.
Nu ska jag försöka sluta undervisa om gamla tider: ägnar nog resten av dagen åt att gräva och fynda inom din vårbetonande domänvärld HÄR och NU. (Utom att jag tänker lyssna på P1:s Filosofiska rummet kl 17 om EVIGHETEN – publikt förinspelad i denna stad, så jag lär höras där med en stjärninspirerad Unnen-replik.)
Glada hälsningar!
kerstin elisabeth - Nu lyckats skapa mig ”Auroraår” som ev. fungerande webbsida (dit jag tills vidare länkat från f d arbetskamrats blogg med mina nätdebutinlägg där 8-12 februari detta år): kesandkvist.blogspot.com.
Vill gärna länka även till denna: I en nygammal tid. Klaarar nog den tekniska landvinningen en annan dag, kanske.
Glad hälsning
kerstin elisabeth - Ville bara säga HEJ!Nu sjunger vårfåglarna utanför vårt fönster, tacksamma för solrosfrön. Det går inte åt så många talgbollar. Det är mest
hackspetten som knaprar på dem.Som du vet har Räddningsverket lagts ner ( där vi jobbade med ett försök till projekt tillsammans) MSB har bildats och deras fokus är mycket på olyckor och skador när de redan hänt. Jag nu slutat i staten.Jobbar som internatinell co ordinator för WHO Safe Community /Safe Elderly. Vi har just precis öppnat en facebook sida för att kunna dela med oss av erfarenheter från hela världen.Allt Gott och kramar frånTommy- Hej, Tommy!
Även om du bara ville säga ”hej”, så vill jag gärna heja tillbaka!
Allt gottBodl
den 28 februari skrev du på bloggen om den värdefulla sociala friktionen. Jag påminner mig att Mark Lewengood uttryckt samma men på sitt speciella sätt:
Skrapa på en medmänniska – det kan löna sig!
Bästa hälsningar
Torsten
Så här var det, ungefär: ”Nyss hemkommen från utflykt bort från stans hank och stör upptäckte jag att skickliga webbmastern effektivt bytt bloggspår. För nu sina lärjungar ut (kanske rentav upp och vidare in) i elvans farligt älvalika dimension. Ny för mig som subjektiv och sinnesförsvagad älvagamling – utan reglerande stadga i dimtjock, rentav grötig, miljö. Inte så för den förfarna Läraren – hon är redan del av färdmedlet: håller i ratten och urskiljer vägbana i tunnel med hägrande ljusmål uti fjärrsikte. Visst: ”bara” en godtyckligt grundad teoriskapelse, men är man bara några ”sammansvurna” i objektivt klok hop som kommit överens om att detta är farbar framtidsväg – ja, då är det väl så. Med ens är jag en klumpigt KESande kviga, för första gången i livet släppt i det krävande landskap som omger lagårskätten där jag nyss stod evinnerligt bunden. Mina klövar segar sig haltande fram i decimetertjock finsand. I luften runtom yr staketbitar, som vore det storm, och gärdgårdens skönt begränsande hagstängsel törnar jag emot utan att fatta att det skyddar mig mot vilsegångens vargfara. Någon skrapkliar mig, vetenskapligt nyfiket – inte vackert varelsevänligt. Är jag rädd… Men nya betet är förunderligt lockande, och gott krasmalande att välla med saliv runt tungan. Doften -ååhhh…
Vaknar upp, ur härliiga nyskaparedrömmens spännande äventyr. Vill vakenleva den, igen! Inmänga den i mitt gamlinglivs samlade skatt av äventyr bland ivsrymdens kobbar och skär, om än med avgrundsdjup lurande, här eller där.//// Nattgod godnatthälsning från kes=kerstinelisabeth
För övrigt glömde jag i versionen ovan nämna att det var rätt mörkt att stå bunden i relativt trygga lagårdskättens glödlampesken. Sen: ”först” hårt bländande (som för en platonsk grottfånge) att stångas med verkliga solens uteljus. //// Hälsningar från kes
Några varningstavlor har jag inte men har också några gamla kortkommandon kvar i fingrarna.
När något försvinner (tror inte heller på demoner
Även ctrl x för klippa ut och ctrl v för klistra in fungerar i de flesta nya programmen.
Hälsningar
Roland i Lyckeby
P.S. har provat här och det fungerar D.S.
Kanske det finns demoner i alla fall
eller är det de unga programmerarna som föröker hålla oss som har en 3-a eller 4-a först i personnumret utanför.
Nu ska jag inte vara stygg mera i dag.
Nu lockar den fina vårsolen ut mig.
Hälsningar
Roland i Lyckeby
Kanhända bättre att händer så här än att känna sig blankad vid korsordsövningar.
Men jag ska försöka lyda ditt goda råd: självkritiskt betraktar jag alla fingrarna uppmärksamt nästa gång jag ”närmar mig slutet”.
Ljusaste morgonhälsningar från kes
Fast till det fina med förundran hör dess starka integritet. Det är bara skenbart som den har gett upp gång på gång under höstens lopp. I stället har den bidat sin tid för att nu så här lagom till jul markera att ”nu är det dags att släppa fram mig!” Det här är vad den försöker säga:
Sant är att det är obegripligt stort att just VI – de generationer som lever nu – får vara med om att horisonten flyttar sig, dvs om den djupaste kärnan i det jag försöker föra fram i min äldre-bok. Inga generationer före oss har som gamla så kunnat utveckla vare sig sitt tänkande, sitt kännande eller sina förmågor. Inga individer i generationer före oss har hunnit få så många årsringar och så stora möjligheter till integration, både inuti sig själva och utåt med omvärlden. Inga generationer före oss har fått uppleva en ny äldrehälsa, att åldersåkommorna kommer tio år senare än förra generationens och att det då finns tidigare oanade medicinska och teknologiska möjligheter.
Fast för att på riktigt förstå innebörden i allt detta kan vi inte bara fortsätta att harva runt i det som om det vore en utveckling vilken som helst. Vi behöver också släppa fram det svindlande och det förundransvärda – stå alldeles stilla och bara låta oss genomsköljas av det oerhörda i att få tillhöra genombrottsgenerationerna för ett nytt äldreblivande. Här finns ett evangelium som behöver spridas, för ännu har vår samtid inte vaknat upp och börjat förundras över just detta – så som den förundras över Higgspartiklar och hastigheter snabbare än ljusets. Men själv, så fysiker jag är, menar jag att både eventuella Higgspartiklar och eventuella rörelser snabbare än ljusets kan slänga sig i väggen jämfört med den oerhörda nyheten om de äldrehorisontsförflyttningar som sker i just vår tid. ”
Jag tycker den sätter härliga ord på mina diffusa tankar. Och hjärnan börjar jobba, eftersom jag blir berörd.
Bl. a dyker det upp positiva minnen av lugna, lyssnande gamla från min barndom på 40-talet.
Fanns det en annan stolthet och värdighet i att bli gammal på den tiden? Ja, din blogg väcker många frågor!
Vem är jag, tänker jag också. Är jag en pensionär? Nej, jag är väl Marianne – och hoppas förbli det
Men också känslorna väcks. Jag är oerhört tacksam ,att du – och läsarna – delar med er av era funderingar. Ni känns faktiskt som vänner.
Stort tack!
Ett svar på din fråga” fanns det en annan stolthet och värdighet i att bli gammal”gav mig tankar bakåt och jag tycker att min morfar som jag nämnt här tidigare hade det.
Han var född 1877 och blev 88 år och arbetade med inomskärs-fiske och säsongsarbete i jordbruk.
Fick 10 barn varav 8 överlevde till vuxen ålder.
Han var som du skriver ”lugn och lyssnande” och jag minns honom som ”stolt och värdig” pensionär på ålderdomen. Jag tror att hans tid som pensionär var ett helt annat sätt än i våra dagar. Han gav sig tid till att lyssna och svara på frågor från sin stora erfarenhet och praktiskt inlärda kunskap.
Hälsningar
Roland i Lyckeby
Troligen motsvarades hans framtoning i dina ögon av något han upplevde inåt också – kanske mognade han i harmoni också med sig själv medan han åldrades?
Diakonissorna verkade vara tillfreds med sina liv – var lugna (inget jäkt där inte) respektfulla och närvarande(härvarande)
Det skulle vara underbart, om vi kunde få personalen inom t,ex barn- och äldreomsorgen att ”hitta ” sig själva och trivas och få stöd i att utvecklas som människor och anställda.
Jag tänker på något jag läste igår – orden ”att skrapa på en medmänniska kan löna sig.” Egentligen tyckte jag, att det var så ensidigt. Skraparen kanske inte utsätter sig för något. Däremot -” att frottera sig mot varandra ” ger ju alla inblandade chansen att lära sig något.
Tänker jag fel?
Får jag berätta, hur jag ser på den nya sidan? Det fanns 10 stycken och nu kom en elfte, som handlade bl. a. om våren.
Men jag kan ju tänka fel!
Jag skulle vilja se oss gamla eller nygamla som konsulter i äldrevården. Den fysiska biten orkar vi inte. Men den sociala och mentala – där kunde vi vara till nytta – berätta för ung personal om gamla tider och lyssna på andra gamlas berättelser. ( Man behöver kunna lite, tror jag, för att bli bra på att lyssna)
Just nu är jag ganska irriterad, för nere på gatan oväsnas undergångssprängare och grävmaskiner
så HEMSKT!(Man blir visst allt känsligare mot oljud ju äldre man blir.)Och så – när jag just började bli riktigt nöjd med hur jag fått ihop kommentar om ensammammaskam och gamla tiders äktapars barnlöshetslidanden etc, då försvann alltihop. Grymt koncentrerad försökte jag med hjälp av Bodils och Rolands goda ctrl z m fl-råd fånga tillbaka min ovanligt goda textkaka, men det var stört omöjligt.
Dessutom ligger solen nu på i detta mitt ostsydliga vindshörnrum, så jag känns högtryckssvettig: kan inte öppna fönstren överallt för härligt tvärdrag nu när lastmaskiner just slänger över extrastora stenbumlingar på lastflak. Ger mig hörselchocker titt som tätt. Förut i dag var jag MKT upptagen med att söka och på-nytt-skriva-in länkarna på min egna Auroraårsida, ty allihop hade jag av missförståndsskäl suddat bort denna morgon…
Så kan det gå när inte locket är på – eller vad det nu heter. Nyss försökte jag trösta mig med att det om-skam-mm-skrivna nog blivit väl långt – att var bäst som skedde så jag får chans skärpa mig och skriva mer koncentrerat och kort = förhoppningsvis lättläst. Men just nu orkar jag inte skynda på med det. Brinner väl ändå inte i knutarna runt vår helhetsdelade e(ä)lvasida, så jag återkommer senare i dag eller i tidig morgon, om nuets och dåets föräldra-barnproblem. Kanske med lite tillägg om aborter i dag kontra barnamörderskor för cirka 100 år sen. Min skamligt frånskilda farmor Hilda Nilsson (med mer än en far till tre av sina sex barn) var nämligen både för- och efternamnsnamne till den ”värsta barnamörderskan” i Sverige. Den allra vidunderligaste änglamakerskan. Fick jag året 2011 veta genom glättig frågesport som hänvisade till TV-Kvällsöppet-program om detta (samdidigt med reklamlikt inslag för lättsåld deckare med det huvudtemat). Båda Hildakvinnorna boende i Helsingborg dessutom. Först trodde jag att det gällde min egen Hilda Nilsson… Tycks angå mig mycket, detta: med årskamrater till mina egna barn, födda 1958-61, som gensönderslets i fosterstadiets inombordstillvaro av lurigt mammarongivande neurosedy: verkande i motsatskerala kemispiraler. Jag som nästan funderat allvarligt på att döda mina rara småbarn, ihop med mig själv, när vår framtid såg extra omöjlig ut i det 60-tal som bringade nyheten om neurosedyntragedin till minaöron.
Acj ja – fastän jag inte skrivit ett dugg av det som sveptes bort för en stund sen blev det här ännu längre. Ursäkta att jag tar sån plats, fast jag som barn lärde JUST att inte göra DET.
///kes
För jag blir lite förhandsnyfiken på allt det som kanske annars försvinner.