FORTGÅR uppdatering i mars 2012
via överlägset pilbågeskytte
i kentauriskt stjärnbildssprång
från OBS-kulle
till litterär helgedom
Ur Vi i Vasastan nr 10 2012. Foto: Andreas Enbuske
via överlägset pilbågeskytte
i kentauriskt stjärnbildssprång
från OBS-kulle
till litterär helgedom
Ur Vi i Vasastan nr 10 2012. Foto: Andreas Enbuske
Det fortgående uppdaterandet råkade av för mig oförklarlig anledning ut för tvärstopp då jag nyss skulle göra ett par småjusteringar. Så min presentation häromdagen, av nylänkning till egen blogg där jag börjat lägga in mina är 2001 skrivna Ogärsmemoarer, försvann hux flux. Dock lyckats finna kopia av raderna (nedan upprepade). Likaså "Tänkvärda låneord" från Bodils Jönssons blogg, Något ytterligare försvann, ev. återkommer även det- senare.
I högerspalten har jag nu länkat till en sida med de första inledningssidorna ur mina Ogräsmemoarer. Kan ses som följetong(… ) medan jag efterhand fyller jag på.
Minnena och tankarna från livsupplevelsera är tidvis ”bra” dramatiska, eller märkliga. De nerskrevs året 2001, utom att jag på senare år lagt till diverse tillägg och kommentarer: noterade i texten.
Jag har försökt forma sidorna så att de med tiden lätt kan överföras till bokform. Storbuntfor-made nådde de för över tio år sedan några tiotal läsare under vilkas läslampor jag ville ha dem. En och annan kan nog tycka att jag borde ha stuvat om och här börjat med Andradelen. Åtminstone ett par före detta arbetskamrater tyckte att den var föredömligt lättläst, rentav så ”spännande” att den lockade dem till sträckläsning. Särskilt i motsats till denna, Inledningsdelen, som de fann mindre lättsmält. Men här börjar jag ändå från början, i hopp om ”av allt möjligt” intresserade läsare - hellre än sådana som främst vill bli roade av mitt barndomshems ibland originella, emellanåt tragiska pensionatsgäster. Förresten finns redan här chans till underhållning, genom att jag själv då och då kan ses som tragikomisk huvudperson i händelsernas cntrum – stundom bilikt surrigt.
***
Torsdag 14/3 skrev Niklas Wahllöf en DN-krönika som jag varmt rekommenderar. Anknytande till Saul Bellows reflektion, på sin tid, om att moderna människor börjat kräva sagoliv… NW frågar om SVT ser det som sitt uppdrag att värna kärnfamiljen. Men finner ettans nu ”Så levde de lyckliga”-serie (avprogrammerande, efter mycken hjärntvätt? undrar jag) vara ett ovanligt vettigt och humoristiskt relationstidsfördriv. Stilla funderar han på om inte rastlösa lyckokrav och förment valfrihet gör oss gräsligt förvirrade och olyckliga. Länkklicka:
”Vet du vad? När det kommer till kritan är det så att vart du än går är det DÄR du är. Vad du än gör till slut, så är det DET som blir gjort. Vad du än tänker just nu är DET vad du har i tankarna. Vad som än hänt dig, så HAR det redan hänt. Den viktiga frågan är hur du handskas med det. Med andra ord: ‘Vad gör jag nu?’”
Dubbelnaturligt”Vet du vad? När det kommer till kritan är det så att vart du än går är det DÄR du är. Vad du än gör till slut, så är det DET som blir gjort. Vad du än tänker just nu är DET vad du har i tankarna. Vad som än hänt dig, så HAR det redan hänt. Den viktiga frågan är hur du handskas med det. Med andra ord: ‘Vad gör jag nu?’”
Så inleder Jon Kabat-Zinn sin bok ”Vart du än går är du där, medveten närvaro i vardagen”.
Jag läser då och då det stycket för att påminna mig om MITT EGET ANSVAR att komma vidare i mitt liv; För att inte fastna i självömkan och skylla på diverse omständigheter, samhället, andras tyckanden, osv.
Visst! Lätt att säga – mycket mycket svårare att utföra.
Men vilken är den andra valmöjligheten?
Gun

Ekonomiskt tillplattade av fokus-erande kompassmysse som huvudsak trevar vi oss fram: kvinna som man –
eller bara människa (det jag själv sen barnsben mest jämt känt mig som), i vår prövande och VÄL gärna hjärnför-virrande värdev ä r l d. Av fornnordbor benämnd vaerald . Sammansatt av germanska ordet för människovarelse: som vittfarande väring eller varulv, släkt med virila latinets vir. OCH ett ord som betydde tidsålder: old eller ald – ett helt levnadsspanns vara/ålder. Från grundordet föda som både verb & objekt mm – i Island ännu ala (här i aldrig, äldre, ålder, alster, altare, älta och älskar, älskog mm ) Där vi nu hunnit så långt att vi utforskar antimaterias enskilt uppdykande atomer, enligt nutidig radiomorgons vetenskapliga nyheter. Kanske symmetriskt framstående när rentav tredimensionellt analyserade? Se vänster fotosida ur DN 24/10 2011 av amerikanske kolumnisten David Brooks: Den mänskliga dubbelnaturen. Illustrerad med typ som rustats med två kompletterande hjärnhalvor (misslyckats i försöken att länka till den här). Utsökt kommenterad och kompletterad av Suzanne Gleser i SvD-understreckaren den 9/12 2011. Klicka dit medelst länk: Drömmar gav fysikern svar om verkligheten.
8/3 2012:
SvD bidrar dessutom
fullödigt till aktuella Kvinnodagen med understreckare av Lisbeth Lindeborg för amasoner och andra, om den tid då
man ej skilde myt från verklighet. Länkklicka:
På spaning efter Ares krigiska döttrar.
* * *
ALLT
som (o)begränsat kan tänkas KAN BLI
verklighet, ev vald…
HELA verkligheten, där vi delvist ingår,
är sig själv nog i all sin bokstavligt outgrundliga föränderlighet. Det kan man visst påstå.
Dock inte en med det påståendet metaforiskt jämförande kristen som vill tro att vår
ständigt nyfödande Gud är ALLT vari vi integrerande
andas, finns och är till. I denna
verklighet blir inget/n sig själv nog som egen ö eller kroppsvärld. Här kan inte fantasins
utvecklande och nyskapande föreställningskraft uteslutas, spelande på gränsen mellan mikro- och
makrokosmos i våra hjärnor. Sinnrikt vidareförs nu individuella och gruppvis integrerade
idéer genom globala strömningar, också de som kanske är ”rent” kroppsligt fysiska.
Ovanstående textbit skrev jag in som kommentar till
inslag av Christer Sturmark i Humanisterna (=)ateisterna) i
Vid Dagens Början-programmet i Sveriges Radio-P1 3/9 2011. Sedan han där rått oss alla att vara nöjda med vad som objektivt kan konstateras runtom oss
- världen är sig själv nog. Så spekulerande om transcendent tillvaro och (just nu) osynliga Gudaväsen med mera/och så vidare är bara dumt. Enligt Sturmark alltså. /kes
Till denna 5/3-sida

Som synes behärskar jag ännu inte tekniken för bestyret med kopietransferering ("delning"?): vissa textsjokade smakbitar här nedan blev därför lite hopkokta. Därför: ni vinner på att genast gå till originalbloggen...
Nu har jag tagit ett steg utanför ramarna 1 – 10 och publicerat s 11. ”Mer är annorlunda – att bli äldre i en ny tid”.
Ser fram emot era kommentarer till den.
Allt gott
Bodil
den 28 februari skrev du på bloggen om den värdefulla sociala friktionen. Jag påminner mig att Mark Lewengood uttryckt samma men på sitt speciella sätt:
Skrapa på en medmänniska – det kan löna sig!
Bästa hälsningar
Torsten
Så här var det, ungefär: ”Nyss hemkommen från utflykt bort från stans hank och stör upptäckte jag att skickliga webbmastern effektivt bytt bloggspår. För nu sina lärjungar ut (kanske rentav upp och vidare in) i elvans farligt älvalika dimension. Ny för mig som subjektiv och sinnesförsvagad älvagamling – utan reglerande stadga i dimtjock, rentav grötig, miljö. Inte så för den förfarna Läraren – hon är redan del av färdmedlet: håller i ratten och urskiljer vägbana i tunnel med hägrande ljusmål uti fjärrsikte. Visst: ”bara” en godtyckligt grundad teoriskapelse, men är man bara några ”sammansvurna” i objektivt klok hop som kommit överens om att detta är farbar framtidsväg – ja, då är det väl så. Med ens är jag en klumpigt KESande kviga, för första gången i livet släppt i det krävande landskap som omger lagårskätten där jag nyss stod evinnerligt bunden. Mina klövar segar sig haltande fram i decimetertjock finsand. I luften runtom yr staketbitar, som vore det storm, och gärdgårdens skönt begränsande hagstängsel törnar jag emot utan att fatta att det skyddar mig mot vilsegångens vargfara. Någon skrapkliar mig, vetenskapligt nyfiket – inte vackert varelsevänligt. Är jag rädd… Men nya betet är förunderligt lockande, och gott krasmalande att välla med saliv runt tungan. Doften -ååhhh…
Vaknar upp, ur härliiga nyskaparedrömmens spännande äventyr. Vill vakenleva den, igen! Inmänga den i mitt gamlinglivs samlade skatt av äventyr bland ivsrymdens kobbar och skär, om än med avgrundsdjup lurande, här eller där.//// Nattgod godnatthälsning från kes=kerstinelisabeth
För övrigt glömde jag i versionen ovan nämna att det var rätt mörkt att stå bunden i relativt trygga lagårdskättens glödlampesken. Sen: ”först” hårt bländande (som för en platonsk grottfånge) att stångas med verkliga solens uteljus. //// Hälsningar från kes
Några varningstavlor har jag inte men har också några gamla kortkommandon kvar i fingrarna.
När något försvinner (tror inte heller på demoner
Även ctrl x för klippa ut och ctrl v för klistra in fungerar i de flesta nya programmen.
Hälsningar
Roland i Lyckeby
P.S. har provat här och det fungerar D.S.
Kanske det finns demoner i alla fall
eller är det de unga programmerarna som föröker hålla oss som har en 3-a eller 4-a först i personnumret utanför.
Nu ska jag inte vara stygg mera i dag.
Nu lockar den fina vårsolen ut mig.
Hälsningar
Roland i Lyckeby
Kanhända bättre att händer så här än att känna sig blankad vid korsordsövningar.
Men jag ska försöka lyda ditt goda råd: självkritiskt betraktar jag alla fingrarna uppmärksamt nästa gång jag ”närmar mig slutet”.
Ljusaste morgonhälsningar från kes
Fast till det fina med förundran hör dess starka integritet. Det är bara skenbart som den har gett upp gång på gång under höstens lopp. I stället har den bidat sin tid för att nu så här lagom till jul markera att ”nu är det dags att släppa fram mig!” Det här är vad den försöker säga:
Sant är att det är obegripligt stort att just VI – de generationer som lever nu – får vara med om att horisonten flyttar sig, dvs om den djupaste kärnan i det jag försöker föra fram i min äldre-bok. Inga generationer före oss har som gamla så kunnat utveckla vare sig sitt tänkande, sitt kännande eller sina förmågor. Inga individer i generationer före oss har hunnit få så många årsringar och så stora möjligheter till integration, både inuti sig själva och utåt med omvärlden. Inga generationer före oss har fått uppleva en ny äldrehälsa, att åldersåkommorna kommer tio år senare än förra generationens och att det då finns tidigare oanade medicinska och teknologiska möjligheter.
Fast för att på riktigt förstå innebörden i allt detta kan vi inte bara fortsätta att harva runt i det som om det vore en utveckling vilken som helst. Vi behöver också släppa fram det svindlande och det förundransvärda – stå alldeles stilla och bara låta oss genomsköljas av det oerhörda i att få tillhöra genombrottsgenerationerna för ett nytt äldreblivande. Här finns ett evangelium som behöver spridas, för ännu har vår samtid inte vaknat upp och börjat förundras över just detta – så som den förundras över Higgspartiklar och hastigheter snabbare än ljusets. Men själv, så fysiker jag är, menar jag att både eventuella Higgspartiklar och eventuella rörelser snabbare än ljusets kan slänga sig i väggen jämfört med den oerhörda nyheten om de äldrehorisontsförflyttningar som sker i just vår tid. ”
Jag tycker den sätter härliga ord på mina diffusa tankar. Och hjärnan börjar jobba, eftersom jag blir berörd.
Bl. a dyker det upp positiva minnen av lugna, lyssnande gamla från min barndom på 40-talet.
Fanns det en annan stolthet och värdighet i att bli gammal på den tiden? Ja, din blogg väcker många frågor!
Vem är jag, tänker jag också. Är jag en pensionär? Nej, jag är väl Marianne – och hoppas förbli det
Men också känslorna väcks. Jag är oerhört tacksam ,att du – och läsarna – delar med er av era funderingar. Ni känns faktiskt som vänner.
Stort tack!
Ett svar på din fråga” fanns det en annan stolthet och värdighet i att bli gammal”gav mig tankar bakåt och jag tycker att min morfar som jag nämnt här tidigare hade det.
Han var född 1877 och blev 88 år och arbetade med inomskärs-fiske och säsongsarbete i jordbruk.
Fick 10 barn varav 8 överlevde till vuxen ålder.
Han var som du skriver ”lugn och lyssnande” och jag minns honom som ”stolt och värdig” pensionär på ålderdomen. Jag tror att hans tid som pensionär var ett helt annat sätt än i våra dagar. Han gav sig tid till att lyssna och svara på frågor från sin stora erfarenhet och praktiskt inlärda kunskap.
Hälsningar
Roland i Lyckeby
Troligen motsvarades hans framtoning i dina ögon av något han upplevde inåt också – kanske mognade han i harmoni också med sig själv medan han åldrades?
Diakonissorna verkade vara tillfreds med sina liv – var lugna (inget jäkt där inte) respektfulla och närvarande(härvarande)
Det skulle vara underbart, om vi kunde få personalen inom t,ex barn- och äldreomsorgen att ”hitta ” sig själva och trivas och få stöd i att utvecklas som människor och anställda.
Jag tänker på något jag läste igår – orden ”att skrapa på en medmänniska kan löna sig.” Egentligen tyckte jag, att det var så ensidigt. Skraparen kanske inte utsätter sig för något. Däremot -” att frottera sig mot varandra ” ger ju alla inblandade chansen att lära sig något.
Tänker jag fel?
Får jag berätta, hur jag ser på den nya sidan? Det fanns 10 stycken och nu kom en elfte, som handlade bl. a. om våren.
Men jag kan ju tänka fel!
Jag skulle vilja se oss gamla eller nygamla som konsulter i äldrevården. Den fysiska biten orkar vi inte. Men den sociala och mentala – där kunde vi vara till nytta – berätta för ung personal om gamla tider och lyssna på andra gamlas berättelser. ( Man behöver kunna lite, tror jag, för att bli bra på att lyssna)
Just nu är jag ganska irriterad, för nere på gatan oväsnas undergångssprängare och grävmaskiner
så HEMSKT!(Man blir visst allt känsligare mot oljud ju äldre man blir.)Och så – när jag just började bli riktigt nöjd med hur jag fått ihop kommentar om ensammammaskam och gamla tiders äktapars barnlöshetslidanden etc, då försvann alltihop. Grymt koncentrerad försökte jag med hjälp av Bodils och Rolands goda ctrl z m fl-råd fånga tillbaka min ovanligt goda textkaka, men det var stört omöjligt.
Dessutom ligger solen nu på i detta mitt ostsydliga vindshörnrum, så jag känns högtryckssvettig: kan inte öppna fönstren överallt för härligt tvärdrag nu när lastmaskiner just slänger över extrastora stenbumlingar på lastflak. Ger mig hörselchocker titt som tätt. Förut i dag var jag MKT upptagen med att söka och på-nytt-skriva-in länkarna på min egna Auroraårsida, ty allihop hade jag av missförståndsskäl suddat bort denna morgon…
Så kan det gå när inte locket är på – eller vad det nu heter. Nyss försökte jag trösta mig med att det om-skam-mm-skrivna nog blivit väl långt – att var bäst som skedde så jag får chans skärpa mig och skriva mer koncentrerat och kort = förhoppningsvis lättläst. Men just nu orkar jag inte skynda på med det. Brinner väl ändå inte i knutarna runt vår helhetsdelade e(ä)lvasida, så jag återkommer senare i dag eller i tidig morgon, om nuets och dåets föräldra-barnproblem. Kanske med lite tillägg om aborter i dag kontra barnamörderskor för cirka 100 år sen. Min skamligt frånskilda farmor Hilda Nilsson (med mer än en far till tre av sina sex barn) var nämligen både för- och efternamnsnamne till den ”värsta barnamörderskan” i Sverige. Den allra vidunderligaste änglamakerskan. Fick jag året 2011 veta genom glättig frågesport som hänvisade till TV-Kvällsöppet-program om detta (samdidigt med reklamlikt inslag för lättsåld deckare med det huvudtemat). Båda Hildakvinnorna boende i Helsingborg dessutom. Först trodde jag att det gällde min egen Hilda Nilsson… Tycks angå mig mycket, detta: med årskamrater till mina egna barn, födda 1958-61, som gensönderslets i fosterstadiets inombordstillvaro av lurigt mammarongivande neurosedy: verkande i motsatskerala kemispiraler. Jag som nästan funderat allvarligt på att döda mina rara småbarn, ihop med mig själv, när vår framtid såg extra omöjlig ut i det 60-tal som bringade nyheten om neurosedyntragedin till minaöron.
Acj ja – fastän jag inte skrivit ett dugg av det som sveptes bort för en stund sen blev det här ännu längre. Ursäkta att jag tar sån plats, fast jag som barn lärde JUST att inte göra DET.
///kes
För jag blir lite förhandsnyfiken på allt det som kanske annars försvinner.