28-30 april
                    + ini majatid

Vårvindar friska
 leka och viska lunderna kring
 likt älskande…     NYSS var april månads början här,
och NU har vi  –  genom narrande månadens nycker
inombords  svalnat runt längtans Hoppfulla vår, den ögonblickligt tillfälliga.
Så här års vill ju även den annars gråmulne gå till paradis med sång,
och vardagligt lunkande fortsätter vi hoppas på möte
med svindlande nyttlivblomsters ljuvliga dofter och lövsprickande lust:
Sprakande Valborgseld och rökluktens
brandgrenade kvistväsen hettar upp oss
 och förjaganr mörk tids onda tankar
kring förhäxande oknyttsaning.
njutande livets nytända sensationer, aldrig för gamla…

    Som synes blir jag ibland lite lagom halvpoetisk. Och romantisk. Vilket kan verka avskräckande för tyckmyckna finsmakare av ordkonst (med flera), naturligtvis. Helt genomströmmad av poesins sköna musa blir jag nog aldrig. Men så är sumeriska tvåflodslandets (i nuets Irak) gamla Inanna som ter sig evigt ung i historiska flödesljuset, trots tärande tidens ständigt tjatmalande tandtugg. Som den mäktiga gudom hon vill vara, och framstår som, är hon Överlevandets stora konstnär. Av Konstens envisa sökare framlockad ur tidens skuggor.
    Efter att till påskens dödsmässa, följd av livsglädje, ha återgett lite om Inanna försöker jag nu infria löftet att under april fullfölja glimtandet ur eposet om denna förstling bland skriftligt minnesfästa ”övermänniskor” Där hon är centralgestalt i cykliskt återkommande kamp, i skiftandet av årstiders mörker- och ljusstrid som bakgrund till herdens och jordbrukarens kamp om hennes gunst.
     Under årtusenden blev Inannakulten mönstergivande föregångaren till efterkomlingar bland religioner i Främre Orienten som firade Heligt Bröllop vid nyårliga återfödandets rituella mysteriespel. (Bland vilka även vi nordbor inblandats som relativt senkomna intressenter). Först några strofer därom. Sedan följer upprepandet av eposets början och slut, så som de tidigare återgetts i inlägg under denna aprilmånad. I försök att - även för nytillkomna på denna sida - någorlunda komplettera mitt auroraårs anspråksfulla spegling kring Boken om Inanna. Genom vilken vi kan få magnifik kontakt med gamla tiders värdevärld.

       Författarna till boken, Lennart Warring och Tania Kantola, har gjort ett intressant och fylligt tillägg om besläktade föreställningar som fortfarande lever i flera religioner. Särskilt kärlekens påtagliga väsen i Inannakulten och bibliska Höga visan. Årsriten skildras vackert och innerligt vad gäller både uppvaktningen och bröllopet, med erotiskt överflödande och målande metaforer för kvinnans fruktsamma sköte. Det heliga samlaget symboliserade i åkerbruksreligionen växtligheten och vattenandliga livets seger över livet. I en tro på död och återuppståendelse som i andra och  efterföljande religioner tar omväg från kvinnlig till manlig gestalt: som i Osiris och Damuzispeglande Tammuz , senare gestaltade  i Adonis, Baal och Jona – kanske även i verklighets Kristus.     .
     Bonden Enkimdu är herden Damuzis rival om att bli den först motvilliga gudinnans utvalde favorit och make. Den senare blir hymnens mytbesjungne segrare och farligt dödsdrömmande make (efter en gunstlingsstrid som motminner om arvtagarna Kains och Abels avundsdrama). Heligt bröllop -”hieros gamos” - kan så firas för första gången i skriftens cirka 5000-åriga historia.

                                                     ---Inanna sade:
”Jag är kvinna och jag vill inte!
Jag vill inte!
Jag är en stjärna och jag vill inte!
Jag vill inte bli hustru till en herde!”---

---Inannas bror, den unge krigaren Utu,
sade till Heliga Inanna:
”Min syster, låt herden ta dig till hustru”
Unga Inanna, varför vill du inte ha honom?
Hans smör smakar gott, hans mjölk smakar gott,
hans händers arbete är hederligt.
Inanna låt Damuzi ta dig till hustru!
Du som bär juveler, du som bär shuba-juveler,
varför är du ovillig?
---Han skall äta sitt goda smör med dig,
Alla kungars beskyddarinna, varför är du ovillig?”---

---Vid nyåret, på dagen för den heliga ceremonin,
den dag då Inanna skulle bestämma alla länders öden,
den dag då alla trogna tjänares öden skulle rannsakas
för att de gudomliga krafterna skulle fullbordas,
på dagen för månens försvinnande
har en säng gjorts i ordning för vår härskarinna--

---Måtte du bli
ljuva ord i munnen!
Måtte du bli
en tid som bringar lycka!
Måtte du bli
en fesrtmåltid somfår ansikten att lysa!
Måtte du bli
en skinande spegel!
Måtte din guds hjärta
bli välvilligt mot dig!
Kom om natten!
Stanna hela natten!
Kom med solen!
Stanna hela dagen!
Måtte din gud
bereda vägen för dig!
Måtte han sänka bergen
Och upphöja djupen för dig!---

---När hon reste sig upp ur kungens omfamning
reste sig linfältet tillsammans med henne.
Kornfältet reste sig tillsammans med henne.
Tillsammans med henne
blev öknen en blomstrande trädgård.
Damuzis hustru var lycklig med honom
i Livets tempel, i kungens hus.
Inanna  var lycklig med honom.---
                                                                           
---Så långt ordsmakprov från heligt bröllopsfirande.

    För att slippa söka i gamla inlägg upprepas nedan återgivandet av det som för några veckor sedan återgavs här om Inanna. (Också lite om Valborgs grönskande majadag i den tid som före kristnandet inrymde vårt nyårsfirande).

Systerligt stolt Inanna-
gestalt, i treårings leende
skepnad.
           --- "Och om hennes underjordiska syster Ereshkigal, med sin första namndel så uttalsmässigt samstämmig  med mina namns identifierande initialier - uti detta liv - att  jag känner mig indragen i deras svunna men nu återväckta mysterielek. För även jag - ihop med dödfödde Bror Sven - har från första början framstått som  svartsvårt skuggande syskon till en sommarskönt ljusvän  systerblomma."  ---


                                             *             *               *
Söndagen den 1 april 2012 (i repris...):
"VÄLKOMMEN NU UTI VÅR GÅRD, VÅREN ÄR VÄLKOMMEN FÖR OSS UNGA!", SJÖNG FÖRR de skaror som gick från ställe till ställe för att få ägg och helst en eller annan slant - ibland med fela eller dragspel i täten. Ett uppsluppet  firargäng som efter risbolets brasflammor vid påsk och/eller valborgsmäss drog fram i sydvästra Sverige, ända fram till början av 50-talet - så jag hann vara med i svansen av följets ungar som tröjvärmda fick bilda följe i i kylnande kvällen.Omslutna av det spännande mörker som lagt sig innan det blev dags att  dra ut på den mångsekelgammalt hävdade tiggarstråten.       
       Jag påmindes om det när jag nyss ögnade igenom tredje kapitlet av mina Ogräsmemoarers Förstadel som ursprungligen låg allra först ( - nu nätavverkade Inledningsdelen kom till därför att jag vid slutpunkten fann att mycket, för mig väsentligt, inte kommit med). Här beskriver jag just det gammalmodiga gemenskapsfirandet av den efterlängtade våren. För alla  som oavsett gamman och ålder kan vara lika unga i själva sinnet.         
Majbarns glädjeblom invävda i våra årsringade minnnesrum.
           Där det kyligt hejdande bakslaget vid steget över tröskeln, som vi upplever även i dessa aprilluriga dagar, ingår i stämningens motsträviga grundväxlingstema. En hel del moll mitt i durklingande tonkaskader. En hjärtligt medkännande blandning som jag tror vi behöver mer av för  att en entonigt öronbedövande ungdomskult inte ska mynna ut i mekaniskt dunkande krampångest.    
        De nordiska årstidernas växlingar uppskattar jag mycket. Med dygnsskiftningar som sprider till- och avtagande ljus- och värmeförmåga. Så är det förstås över hela jordklotet, mer eller mindre: inklusive historiskt olika förutsättningar för  regionalt ökad eller minskad fö-sörjningsförmåga. Rik skörd eller svältsådd. Egentligen borde jag startat denna blogg vid nyårsskiftet, med berättelse om skymning och natt som oemotståndlig öppning för aurorans dagringsljus. I vårt ständiga jämförandes  motsatsberoende polariseringskultur.  

Hilma af Klint: Mänsklig kyskhet (1915).
       Men i årsringars minnesrum kan vi när som helst gå in i (kanske knyta ihop) både glada och sorgsna upplevelser, våra egna eller andras. Även få del av minnesfragment från för länge sedan svunna tider. Så som nyligen genom den äldsta i världen nedskrivna berättelsen: den har nått oss från sumerernas rike (i dagens södra Irak) i en bok om livsmogna åldrandets, höstandets och skummande skymningens dåtida gudinna: Inanna. Hon kan ses som den femtusenåriga urmodern till grekiska Demeter, egyptiska Osiris och nordiska Disa eller Freja  - rentav som urbild för patriarkpräglade Attis och Bibelns Jona eller Jesus Kristus.---     
        ---Framöver återger jag  i stället ett och annat ur den här boken i vår aprilmånads vårljusnande blogg.



Fredag den 13 april
                                                       

  JAG ÄR INANNA!

Min far gav mig himlarna

och han gav mig jorden.---

---Vilken gud kan jämföras med mig?---

---och han gav mig striden.

Han gav mig stormvinden

och han gav mig sandmolnet.

Han satte himlarna på mitt huvud som en krona.

Han lade jorden vid mina fötter som sandaler---

---Gudarna är småfåglar, 

men jag är falken.

Anunnagudarna springer runt,

men jag är den goda vildkon,

Jag är fader Enlils goda vildko som går främst.---

        Så lyder några av stroferna i boken Inanna, Skymningens drottning. Långt tillbaka i fjärran tider, under brodern Gilgameshs dagar för bortåt 5000 år sedan i sumeriska landet Ur, härskar hon stolt: krigs- och kärleksgudinnan. Som så väl tror sig veta allt vad hon är. Vem kan påstå något sådant bland oss i dagens mångkunniga värld? Vad, och vilka, är vi egentligen?
         I påsk föll det sig naturligt att här ta upp den ibland vildsinta Inannas ned- och uppstigande ur underjorden: hennes dödsbehärskande nattsyster Ereshkigels livsnödvändiga rike. Där till slut hennes älskade Damuzi jämte sin syster måste ersätta  frisläppta Inanna under halva året vardera. Ty om hon stannat i evig skugga, i mörkrets kyliga nattrike, hade allt vissnat och dött här på jorden
.
         Vid varje nyårs livsviktiga riter, för att frammana goda skördars lyckliga förhållanden i riket, utspelas under långliga tider åter och åter det heliga bröllopet mellan Inanna och Damuzi. Med hopp och förtvivlan, i ljus, mörker och himlastormande kälek. Som jag  berättar vidare om en annan dag i vår ännu kyliga aprilmånad.
                                                                                                    Lev väl!
                                                                              kes

17 april:   Jag återkommer i  morgon med ord på denna sida runt Inannas mörkare syster Ereshkigal, Indiens Kali och andra mer eller mindre frivilliga och begripliga som så kallade syndabockar .Förebilder i gudaklass som Jesus Kristus, eller avskräckande och fördömda mördare som aktuelle "kulturkrigaren" Anders Breivik.  I hittillsvarande utveckling kanske naturnödvändigt profilerade enskilda gestalter. För oss gruppvarelser att jämföra med, främjande vår egen och varandras goda och rättvisa övertygelse? Särskilt i frambrytande kristider. 
    18 april.  Alla gudautsagor och människors berättelser handlar innerst om makt. Makten över våra egna dödsskuggade liv, som vi fått chansen att födas in i. Den välgörande makt som vi nu mer än någonsin behöver sträva efter att begripande fatta tag i för att nå ljusnande framtids vidgade tros- och vetandehorisonter. I gemenskaps anda med alla andra varelser i detta nu.Och  i kontakt med dödas medvetanden genom tiderna. Bland annat i böcker som Bibeln och Bhagavadgita.  
     Även så i boken om Inanna - Skymningens drottning - som jag häromdagen lovade att i april berätta mer om, Hon blev under långa tider mycket populär genom sin mångsidiga personlighet. Uppträdde än som ung förförisk kvinna, än som trogen syster, mogen mor eller iskall krigsgudinna. Hon bröt mot regler, var äventyrligt dumdristig men ibland den kvinnliga visheten personifierad - lärd av sin egen motstridiga karaktär. Färdades mycket, även till systern i den sumeriska underjordens dödsrike...   


      Hjälpt av visdomens gud Enki kunde Uruks stora fruktbarhetsgestalt Inanna uppväckas i systern Ereshkigals dödsrike. Dit hon av demoner lurats för att där söka sin drömskt dödsdömde man, herden Damuzi. I Warrings och Kantolas poetiska bok lär vi att detta är den äldsta av denna typ av skrivna berättelser - populära under flera tusen år i Främre Orienten, med skiftande gudanamn i de yngre religionerna. Redan tidigare förekom deras livsdraman muntligt i samband med shamanism. Här heter det:


När hon skulle stiga upp
ur Underjorden
greps hon

                          av Underjordens domare.
                                        De sade:
             "Vem har någonsin stigit upp ur Underjorden,
                          stigit oskadd ur Underjorden?
             Om Inanna skall stiga upp från Underjorden
                        måste hon ge oss en ersättare.
             "Heliga Inanna grät bittra tårar över sin man---
         "Var är min käre make?---"

---Ereshkigal grät.
 Hon kom upp till Geshtinanna,
Damuzis syster och tog Damuzis hand.
Hon sade:
"Du skall vistas i Underjorden halva året
 och din syster under den andra halvan av året.
Den dagen du blir kallad,
skall du stiga ned i Underjorden.
Den dagen din syster blir kallad,
då blir du befriad."
Så överlämnade Heliga Inanna
Damuzi till Underjorden
som sin ersättare.
Prisad vare Heliga Ereshkigal!

      Inannas kärlek till Damuzi och deras nedstigning till Underjorden är cerntrala delar av Inannakulten - firad varje år vid nyårets högtid för rikets rikliga skörd. Den gled över i Tammuzkulten under sista årtusendete f Kr, en förskjutning mot bakgrund av att manliga gudar då intagit den dominerade rollen i Främre Orienten. Begråtandet avv detta gudsöde spreds i hela Medelhavsområdet och infiltrerade dyrkandet av andra gudar. Som den mycket Tammuzlike Adonis. Och vegetationsguden Baal av Byblos, som även bar namnet eller titeln Damu och förekommer i texter från tredje dynastin i Ur. Bortåt 900 f Kr fick Baal (Herren) även epitetet Adon, ursprunget till gudanamnet Adonis. Hans hustru kallades härskarinnan av Byblos men också Astarte (Ashera, Eshtar med mera på andra håll.). 
      I mesopotamisk tradition (urutspelad i området mellan Eufrat och Tigris) finns en särskild väg till dödsriket, en trappa med direkt förbindelse mellan himmel och underjord, som Inanna förmodligen färdas på. Det finns astral symbolik i "Inannas nedstigning": den motsvarar Venus rörelse på stjärnhimlen, som försvinner under horisonten i väster för att i öster återkomma som morgonstjärnan. Perioden då Venus är osynlig, tre dagar, motsvarar den tid Inanna var fånge i Underjorden. Att dö och återuppstå på tredje dagen blev senare ett tema i många religioner. T ex egyptiske guden Osiris. Och den motvillige, via valfiskens buk till Nineve gudsutsände Jona. Hände dessutom Kristus, även han liknad vid Morgonstjärnan.
Venus, Morgonstjärnan.
                
   --- Slut på aprilrepriser och uppvaktningen av Inanna
                                                                                                                                 / kes
                                                                                                        ./.
18 april:
     Tyvärr måste jag uppskjuta inläggandet av nedan utlovade text eftersom jag drabbats av sinkande datorproblem.   
     Så dumt av mig att utlova något till bestämd framtidsdag...
William Holman Hunt: Syndabocken (1854-55).

     Men jag tror att syndabockstexten (inklusive bilder) ska finnas här under morgondagens lopp. Till dess länkas till SvD:s understreckare i ämnet den 5 april denna vår: Den skyldige är alltid någon annan av  Anders Mathlein .
Och önskar åter
God afton
 kes


17 april:  Kapitel 5 av mitt Ogräs finns nu på plats att klicka fram här intill.
     Jag återkommer i  morgon med ord på denna sida runt Inannas mörkare syster Ereshkigal, Indiens Kali och andra mer eller mindre frivilliga och begripliga syndabockar.  Förebilder i gudaklass som Jesus Kristus eller  fördömda mördare som aktuelle "kulturkrigaren" Anders Breivik I hittillsvarande utveckling kanske naturnödvändigt profilerade enskilda gestalter. För oss att gruppvis  jämföra med, främjande vår egen och varandras goda och rättvisa övertygelse? Särskilt i frambrytande kristider. 
Med önskan om en God Afton!
kes


Fredag den 13 april


                                                         JAG ÄR INANNA!
Min far gav mig himlarna
och han gav mig jorden.---
---Vilken gud kan jämföras med mig?---
---och han gav mig striden.
Han gav mig stormvinden
och han gav mig sandmolnet.
Han satte himlarna på mitt huvud som en krona.
Han lade jorden vid mina fötter som sandaler---
---Gudarna är småfåglar,
men jag är falken.
Anunnagudarna springer runt,
menjag är den goda vildkon,
jag är fader Enlils goda vildko som går främst.

     Så lyder några av stroferna i boken Inanna, Skymningens drottning. Långt tillbaka i fjärran tider, under brodern Gilgameshs dagar för bortåt 5000 år sedan i sumeriska landet Ur, härskar hon stolt: krigs- och kärleksgudinnan. Som så väl tror sig veta allt vad hon är. Vem kan påstå något sådant bland oss i dagens mångkunniga värld? Vad, och vilka, är vi egentligen?
       I påsk föll det sig naturligt att här ta upp den ibland vildsinta Inannas ned- och uppstigande ur underjorden: hennes dödsbehärskande nattsyster Ereshkigels livsnödvändiga rike. Där till slut hennes älskade Damuzi jämte sin syster måste ersätta  frisläppta Inanna under halva året vardera. Ty om hon stannat i evig skugga, i mörkrets kyliga nattrike, hade allt vissnat och dött här på jorden.
       Vid varje nyårs livsviktiga riter, för att frammana goda skördars lyckliga förhållanden i riket, utspelas under långliga tider åter och åter det heliga bröllopet mellan Inanna och Damuzi. Med hopp och förtvivlan, i ljus, mörker och himlastormande kälek. Som jag  berättar vidare om en annan dag i vår ännu kyliga aprilmånad.
                                                                           Lev väl!
                                                                              kes
PS Ytterligare ett Gräsrotskapitel, 4:an, finns nu inlagt.

 11/4 vill jag bara påpeka att jag lagt in ännu ett kapitel, det tredje, av Ogräsmemoarerna: klickbart i spalten bredvid!/kes 


Glad Påsk - och Vår!
glömde jag visst i förgången helg att storstilat utropa. Men det gäller inte bara i efterskott utan även för den annan dag som nu pågår. Då jag mest vilar, småplockar med ett och annat som pockar på uppmärksmhet - och byter väl ett eller annat ord med barn samt, kanske, en och annan annan vän. Medan vi hoppas på ljumnande vårväder för oss alla - inte minst djuren och växterna, där utanför.

9/4/kes
Påskdagen den 8 april 2012
Omslaget till J.O. Wallins Dödens ängel (ur det verket
även bilden t h) illustrerad av C.G. Hellquist
---Så kommer han och förlossar er,
vars makt är som hans kärlek stor---
---Ej mer, på travar av lik och bårar
med fackla nedvänd och släckt, jag står.
Jag facklan vänder -
och i detsamma
Den åter tänder
vid livets flamma,
och blandar, evid Seraf, min ton
i er lovsång vid Ljusets tron.
















Upp 
min 
                                   tunga

att lovsjunga hjälten som på kosets stam... Detta är psalm-stroferna för dagen i våra kristna kyrkor, där klockklang och jubel ljöd långt före påskdagens gryning. I hoppfull tro på eviga livets seger över döden - vars förmåga att ge barmhärtig mörkerglömska dock kan ägnas en och annan försoningens tanke.
      Hjälpt av visdomens gud Enki kunde Uruks stora fruktbarhetsgestalt Inanna uppväckas i systern Ereshkigals dödsrike. Dit hon av demoner lurats för att där söka sin drömskt dödsdömde man, herden Damuzi. I Lennart Warrings och Taina Kantolas poetiska bok lär vi att detta är den äldsta av denna typ av skrivna berättelser - populära under flera tusen år i Främre Orienten, med skiftande gudanamn i de yngre religionerna. Redan tidigare förekom deras livsdraman muntligt i samband med shamanism. Här heter det:
                                                      När hon skulle stiga upp
                                                            ur Underjorden
                                                               greps hon
av Underjordens domare.
De sade:
"Vem har någonsin stigit upp ur Underjorden,
stigit oskadd ur Underjorden?
Om Inanna skall stiga upp från Underjorden
måste hon ge oss en ersättare."
Heliga Inanna grät bittra tårar över sin man---
"Var är min käre make?---"

Ereshkigal grät. Hon kom upp till Geshtinanna,
Damuzis syster och tog Damuzis hand.
Hon sade:
"Du skall vistas i Underjorden halva året
och din syster under den andra halvan av året.
Den dagen du blir kallad,
skall du stigga ned i Underjorden.
Den dagen din syster blir kallad,.
då blir du befriad."

Så överlämnade Heliga Inanna
Damuzi till Underjorden
som sin ersättare
Prisad vare Heliga Ereshkigal!
.
      Inannas kärlek till Damuzi och deras nedstigning till Underjorden är cerntrala delar av Inannakulten - firad varje år vid nyårets högtid för rikets rikliga skörd. Den gled över i Tammuzkulten under sista årtusendete f Kr, en förskjutning mot bakgrund av att manliga gudar då intagit den dominerade rollen i Främre Orienten. Begråtandet avv detta gudsöde spreds i hela Medelhavsområdet och infiltrerade dyrkandet av andra gudar. Som den mycket Tammuzlike Adonis. Och vegetationsguden Baal av Byblos, som även bar namnet eller titeln Damu och förekommer i texter från tredje dynastin i Ur. Bortåt 900 f Kr fick Baal (Herren) även epitetet Adon, ursprunget till gudanamnet Adonis. Hans hustru kallades härskarinnan av Byblos men också Astarte (Ashera, Eshtar med mera på andra håll.)
      I mesopotamisk tradition (urutspelad i området mellan Eufrat och Tigris) finns en särskild väg till dödsriket, en trappa med direkt förbindelse mellan himmel och underjord, som Inanna förmodligen färdas på. Det finns astral symbolik i "Inannas nedstigning": den motsvarar Venus rörelse på stjärnhimlen, som försvinner under horisonten i väster för att i öster återkomma som morgonstjärnan. Perioden då Venus är osynlig, tre dagar, motsvarar den tid Inanna var fånge i Underjorden. Att dö och återuppstå på tredje dagen blev senare ett tema i många religioner. T ex egyptiske guden Osiris. Och den motvillige, via valfiskens buk till Nineve gudsutsände Jona. Hände dessutom Kristus, även han liknad vid Morgonstjärnan.
Alexandre Séon 1856-1917): Orpheus klagan.
    Kulturellt har den likt Krishna (hinduiskt gestaltad övergud reinkarnerad i livsöden till död som ung) flöjtspelande Orfeus och hans sökande efter Eurydike spelat stor roll även för ateisters lust att vidareföra Damuzilika herdeberättelser. Själv gjorde jag för fem år sedan ett minnesbokmärke, idélånat från det jag fann vid törnrosigt jubileumsbesök I Rosenborgs slott i Köpenhamn.

Krishna på skogstur,
spelar ihop med fåglarna.
Danskt minnesbokmärke.
Kopia från marmorbord med
inlagda halvädelstenar, på
Rosenborgs slott. Gåva till
dess kungapar, som efter
bröllopsnatten avskydde
varann så att de vägrade
ses mer: levde i sitt 1600-
tal på skilda slottsplan,
berättade Mik för mig 1956.
    Med motiv från ett blomstrande paradisbord, mot svart "avgrund", som min jämnårige danske vän Mik(ael) Brandstrup visade mig där då jag var 17 år. Den dag han gav mig en vit och vitt bredbrättad solhatt. Vi sågs sista gången 1957, då han var dödsmärkt av hjärncancer. På minnesmärkets baksida skrev jag: "...gick Mik bort, ner genom dödsschakt till mörkrets undervåning. Medan jag som slags Orfeusamazon varit en 'överlevande' som alltmer fattat tecknen han språkat med från underjordisk himladimension - i vår sommarrosigt gemensamma bakgrund av livsmognads väv".

Tillägg
 PÅSKAFTON den 7 april:
      Så skiner åter vår skapelses sol, som ett gladlynt ägg ovan där. Värmer och påminner om försåddens gånge- och vårfirarsed, som så här års hägrade och ibland söktes i förskott av våra hedniska förfäder. Med inte minst drömsk ägglängtan i sinnet, efter en i mörker instängd vinter även för ofruktsamma höns.  Tills den  friheten, vad människorna angick, försvann genom en lag mot slutet av 1700-talet.
Embryo, ill. till DN-ledare 3/2-07
     Numera är vi  övermättade, tiden rusar och snart randas den högtidliga Påskdagen tätt följd av väldig  förundrans Annandag, och då får hönsen gärna vila.
    Medan vi, högtidligt kristna eller ej, sträcker på oss inför  nordiska breddgraders knoppande grönska i mer än  hoppfull uppståndelsefest.
 Och eftertänksamma  evighetstankar, tror
kes
Det stora världsägget hette ett musikaliskt s k ovatorium efter Swedenborgs skapelsedrama med urpremiär i Västerås  1998.
Med handling runt Den Stora Människan, genom Kristi uppståndelse förverkligad: för oss till att spegla våra livsdraman  i. 


  I tvekande framstegs tungvandrade trappa: individen
på väg till definitiva dödens mörker-  eller in i hägring
med vidare dagningsljus? Illustration av Nicos Terzis
ur Inanna på förlaget Atlantis.
 Lång  fredags

uppdatering,

i åminnelse av lidandet i långa skuggors mörkernatt och död, drabbar återkommande oss kristna. Med ett budskap som kan tydas så att mörket mellan varje ljus dag, och i och mellan varje levande varelses tillvaro, blott är en övergående del av livsödet i den biosfäriska zonens jordiska planet. Inom kaos grund, högst verklig, i vår himmelska kosmosrymd där vi sannerligen inte uppleveer bara frid och fröjd, antingen vi väntar på Godot, Domaren, Fridsfursten - eller "helt enkelt"  vår egen förmåga till större förståelse av det liv vi utan egen förskyllan blivit deltagare i.

Ur Swedenborgsforskande diplomaten Lars Berquists
bok Ansiktets ängel och Den stora människan. Vi vill
till det gudomliga och möter Gud-Kristus i människo-
gestalt, som en spegelbild. Ill i Wahre Belustigung in
Gott, Barnberg 1750. 
     Ofrivilligt? Det tror jag inte  - kanske är det så att vi faktiskt ingår i en större Skapares enhet, universell även själsligt. Och däri fått chansen välja vår nuvarande mer eller mindre svåra livsroll. Vilken religion eller filosofisk betraktelse vi än anser oss tillhöra tror jag att den utbredda offermentalitet som råder verkat hjärntvättande och är  förödande: en växling till att tro på oss själva som Livets - eller Guds - frivilliga medskapare ger oss verklig chans att öppna till goda dagar här i världen.
     I SVT/Kunskapskanalen pågår just nu en serie som heter "Älskade dator..." och varnar för fortsatt tro på ett ekologiskt återkopplande system i självskapande balans. Det har dominerat vår världsbild sedan IT-nätets globala 70-talsspinnande, illusoriskt baserat på vetenskapliga teknologins föregivet naturliga grund. I verkligheten är den natur vi ingår i dynamisk, kaotisk. Och det påstås vara risk för att de intelligenta maskiner som nu är på väg blir den vanliga människan så robotsäkert överlägsna att de börjar betrakta oss som en skock kor, dugliga bara till att fösa åt sidan för att eventuellt äta upp/göra behövlig energi av. 
    Om vi inte lite till både mans och kvinns lockar fram mänskliga gudsgnistan i oss. I stället för att inbilla oss att tillräckligt lovande kontroll inför barnbarnens livsbetingelser redan är i våra ledares tryggt ekonomiska händer. 
    Alla gudautsagor och människors berättelser handlar innerst om makt. Makten över våra egna dödsskuggade liv, som vi fått chansen att födas in i. Den välgörande makt som vi nu mer än någonsin behöver sträva efter att begripande fatta tag i för att nå ljusnande framtids vidgade tros- och vetandehorisonter. I gemenskapsanda med alla andra varelser i detta nu.Och  i kontakt med dödas medvetanden genom tiderna. Bland annat i böcker som Bibeln och Bhagavadgita.
     Ävenså i boken om Inanna - Skymningens drottning - som jag häromdagen lovade att i april berätta mer om, Hon blev under långa tider mycket populär genom sin mångsidiga personlighet. Uppträdde än som ung förförisk kvinna, än som trogen syster, mogen mor eller iskall krigsgudinna. Hon bröt mot regler, var äventyrligt dumdristig men ibland den kvinnliga visheten personifierad - lärd av sin egen motstridiga karaktär. Färdades mycket, även till systern i den sumeriska underjordens dödsrike... 
God Helg
önskar
kes