28-30 april
                    + ini majatid

Vårvindar friska
 leka och viska lunderna kring
 likt älskande…     NYSS var april månads början här,
och NU har vi  –  genom narrande månadens nycker
inombords  svalnat runt längtans Hoppfulla vår, den ögonblickligt tillfälliga.
Så här års vill ju även den annars gråmulne gå till paradis med sång,
och vardagligt lunkande fortsätter vi hoppas på möte
med svindlande nyttlivblomsters ljuvliga dofter och lövsprickande lust:
Sprakande Valborgseld och rökluktens
brandgrenade kvistväsen hettar upp oss
 och förjaganr mörk tids onda tankar
kring förhäxande oknyttsaning.
njutande livets nytända sensationer, aldrig för gamla…

    Som synes blir jag ibland lite lagom halvpoetisk. Och romantisk. Vilket kan verka avskräckande för tyckmyckna finsmakare av ordkonst (med flera), naturligtvis. Helt genomströmmad av poesins sköna musa blir jag nog aldrig. Men så är sumeriska tvåflodslandets (i nuets Irak) gamla Inanna som ter sig evigt ung i historiska flödesljuset, trots tärande tidens ständigt tjatmalande tandtugg. Som den mäktiga gudom hon vill vara, och framstår som, är hon Överlevandets stora konstnär. Av Konstens envisa sökare framlockad ur tidens skuggor.
    Efter att till påskens dödsmässa, följd av livsglädje, ha återgett lite om Inanna försöker jag nu infria löftet att under april fullfölja glimtandet ur eposet om denna förstling bland skriftligt minnesfästa ”övermänniskor” Där hon är centralgestalt i cykliskt återkommande kamp, i skiftandet av årstiders mörker- och ljusstrid som bakgrund till herdens och jordbrukarens kamp om hennes gunst.
     Under årtusenden blev Inannakulten mönstergivande föregångaren till efterkomlingar bland religioner i Främre Orienten som firade Heligt Bröllop vid nyårliga återfödandets rituella mysteriespel. (Bland vilka även vi nordbor inblandats som relativt senkomna intressenter). Först några strofer därom. Sedan följer upprepandet av eposets början och slut, så som de tidigare återgetts i inlägg under denna aprilmånad. I försök att - även för nytillkomna på denna sida - någorlunda komplettera mitt auroraårs anspråksfulla spegling kring Boken om Inanna. Genom vilken vi kan få magnifik kontakt med gamla tiders värdevärld.

       Författarna till boken, Lennart Warring och Tania Kantola, har gjort ett intressant och fylligt tillägg om besläktade föreställningar som fortfarande lever i flera religioner. Särskilt kärlekens påtagliga väsen i Inannakulten och bibliska Höga visan. Årsriten skildras vackert och innerligt vad gäller både uppvaktningen och bröllopet, med erotiskt överflödande och målande metaforer för kvinnans fruktsamma sköte. Det heliga samlaget symboliserade i åkerbruksreligionen växtligheten och vattenandliga livets seger över livet. I en tro på död och återuppståendelse som i andra och  efterföljande religioner tar omväg från kvinnlig till manlig gestalt: som i Osiris och Damuzispeglande Tammuz , senare gestaltade  i Adonis, Baal och Jona – kanske även i verklighets Kristus.     .
     Bonden Enkimdu är herden Damuzis rival om att bli den först motvilliga gudinnans utvalde favorit och make. Den senare blir hymnens mytbesjungne segrare och farligt dödsdrömmande make (efter en gunstlingsstrid som motminner om arvtagarna Kains och Abels avundsdrama). Heligt bröllop -”hieros gamos” - kan så firas för första gången i skriftens cirka 5000-åriga historia.

                                                     ---Inanna sade:
”Jag är kvinna och jag vill inte!
Jag vill inte!
Jag är en stjärna och jag vill inte!
Jag vill inte bli hustru till en herde!”---

---Inannas bror, den unge krigaren Utu,
sade till Heliga Inanna:
”Min syster, låt herden ta dig till hustru”
Unga Inanna, varför vill du inte ha honom?
Hans smör smakar gott, hans mjölk smakar gott,
hans händers arbete är hederligt.
Inanna låt Damuzi ta dig till hustru!
Du som bär juveler, du som bär shuba-juveler,
varför är du ovillig?
---Han skall äta sitt goda smör med dig,
Alla kungars beskyddarinna, varför är du ovillig?”---

---Vid nyåret, på dagen för den heliga ceremonin,
den dag då Inanna skulle bestämma alla länders öden,
den dag då alla trogna tjänares öden skulle rannsakas
för att de gudomliga krafterna skulle fullbordas,
på dagen för månens försvinnande
har en säng gjorts i ordning för vår härskarinna--

---Måtte du bli
ljuva ord i munnen!
Måtte du bli
en tid som bringar lycka!
Måtte du bli
en fesrtmåltid somfår ansikten att lysa!
Måtte du bli
en skinande spegel!
Måtte din guds hjärta
bli välvilligt mot dig!
Kom om natten!
Stanna hela natten!
Kom med solen!
Stanna hela dagen!
Måtte din gud
bereda vägen för dig!
Måtte han sänka bergen
Och upphöja djupen för dig!---

---När hon reste sig upp ur kungens omfamning
reste sig linfältet tillsammans med henne.
Kornfältet reste sig tillsammans med henne.
Tillsammans med henne
blev öknen en blomstrande trädgård.
Damuzis hustru var lycklig med honom
i Livets tempel, i kungens hus.
Inanna  var lycklig med honom.---
                                                                           
---Så långt ordsmakprov från heligt bröllopsfirande.

    För att slippa söka i gamla inlägg upprepas nedan återgivandet av det som för några veckor sedan återgavs här om Inanna. (Också lite om Valborgs grönskande majadag i den tid som före kristnandet inrymde vårt nyårsfirande).

Systerligt stolt Inanna-
gestalt, i treårings leende
skepnad.
           --- "Och om hennes underjordiska syster Ereshkigal, med sin första namndel så uttalsmässigt samstämmig  med mina namns identifierande initialier - uti detta liv - att  jag känner mig indragen i deras svunna men nu återväckta mysterielek. För även jag - ihop med dödfödde Bror Sven - har från första början framstått som  svartsvårt skuggande syskon till en sommarskönt ljusvän  systerblomma."  ---


                                             *             *               *
Söndagen den 1 april 2012 (i repris...):
"VÄLKOMMEN NU UTI VÅR GÅRD, VÅREN ÄR VÄLKOMMEN FÖR OSS UNGA!", SJÖNG FÖRR de skaror som gick från ställe till ställe för att få ägg och helst en eller annan slant - ibland med fela eller dragspel i täten. Ett uppsluppet  firargäng som efter risbolets brasflammor vid påsk och/eller valborgsmäss drog fram i sydvästra Sverige, ända fram till början av 50-talet - så jag hann vara med i svansen av följets ungar som tröjvärmda fick bilda följe i i kylnande kvällen.Omslutna av det spännande mörker som lagt sig innan det blev dags att  dra ut på den mångsekelgammalt hävdade tiggarstråten.       
       Jag påmindes om det när jag nyss ögnade igenom tredje kapitlet av mina Ogräsmemoarers Förstadel som ursprungligen låg allra först ( - nu nätavverkade Inledningsdelen kom till därför att jag vid slutpunkten fann att mycket, för mig väsentligt, inte kommit med). Här beskriver jag just det gammalmodiga gemenskapsfirandet av den efterlängtade våren. För alla  som oavsett gamman och ålder kan vara lika unga i själva sinnet.         
Majbarns glädjeblom invävda i våra årsringade minnnesrum.
           Där det kyligt hejdande bakslaget vid steget över tröskeln, som vi upplever även i dessa aprilluriga dagar, ingår i stämningens motsträviga grundväxlingstema. En hel del moll mitt i durklingande tonkaskader. En hjärtligt medkännande blandning som jag tror vi behöver mer av för  att en entonigt öronbedövande ungdomskult inte ska mynna ut i mekaniskt dunkande krampångest.    
        De nordiska årstidernas växlingar uppskattar jag mycket. Med dygnsskiftningar som sprider till- och avtagande ljus- och värmeförmåga. Så är det förstås över hela jordklotet, mer eller mindre: inklusive historiskt olika förutsättningar för  regionalt ökad eller minskad fö-sörjningsförmåga. Rik skörd eller svältsådd. Egentligen borde jag startat denna blogg vid nyårsskiftet, med berättelse om skymning och natt som oemotståndlig öppning för aurorans dagringsljus. I vårt ständiga jämförandes  motsatsberoende polariseringskultur.  

Hilma af Klint: Mänsklig kyskhet (1915).
       Men i årsringars minnesrum kan vi när som helst gå in i (kanske knyta ihop) både glada och sorgsna upplevelser, våra egna eller andras. Även få del av minnesfragment från för länge sedan svunna tider. Så som nyligen genom den äldsta i världen nedskrivna berättelsen: den har nått oss från sumerernas rike (i dagens södra Irak) i en bok om livsmogna åldrandets, höstandets och skummande skymningens dåtida gudinna: Inanna. Hon kan ses som den femtusenåriga urmodern till grekiska Demeter, egyptiska Osiris och nordiska Disa eller Freja  - rentav som urbild för patriarkpräglade Attis och Bibelns Jona eller Jesus Kristus.---     
        ---Framöver återger jag  i stället ett och annat ur den här boken i vår aprilmånads vårljusnande blogg.



Fredag den 13 april
                                                       

  JAG ÄR INANNA!

Min far gav mig himlarna

och han gav mig jorden.---

---Vilken gud kan jämföras med mig?---

---och han gav mig striden.

Han gav mig stormvinden

och han gav mig sandmolnet.

Han satte himlarna på mitt huvud som en krona.

Han lade jorden vid mina fötter som sandaler---

---Gudarna är småfåglar, 

men jag är falken.

Anunnagudarna springer runt,

men jag är den goda vildkon,

Jag är fader Enlils goda vildko som går främst.---

        Så lyder några av stroferna i boken Inanna, Skymningens drottning. Långt tillbaka i fjärran tider, under brodern Gilgameshs dagar för bortåt 5000 år sedan i sumeriska landet Ur, härskar hon stolt: krigs- och kärleksgudinnan. Som så väl tror sig veta allt vad hon är. Vem kan påstå något sådant bland oss i dagens mångkunniga värld? Vad, och vilka, är vi egentligen?
         I påsk föll det sig naturligt att här ta upp den ibland vildsinta Inannas ned- och uppstigande ur underjorden: hennes dödsbehärskande nattsyster Ereshkigels livsnödvändiga rike. Där till slut hennes älskade Damuzi jämte sin syster måste ersätta  frisläppta Inanna under halva året vardera. Ty om hon stannat i evig skugga, i mörkrets kyliga nattrike, hade allt vissnat och dött här på jorden
.
         Vid varje nyårs livsviktiga riter, för att frammana goda skördars lyckliga förhållanden i riket, utspelas under långliga tider åter och åter det heliga bröllopet mellan Inanna och Damuzi. Med hopp och förtvivlan, i ljus, mörker och himlastormande kälek. Som jag  berättar vidare om en annan dag i vår ännu kyliga aprilmånad.
                                                                                                    Lev väl!
                                                                              kes

17 april:   Jag återkommer i  morgon med ord på denna sida runt Inannas mörkare syster Ereshkigal, Indiens Kali och andra mer eller mindre frivilliga och begripliga som så kallade syndabockar .Förebilder i gudaklass som Jesus Kristus, eller avskräckande och fördömda mördare som aktuelle "kulturkrigaren" Anders Breivik.  I hittillsvarande utveckling kanske naturnödvändigt profilerade enskilda gestalter. För oss gruppvarelser att jämföra med, främjande vår egen och varandras goda och rättvisa övertygelse? Särskilt i frambrytande kristider. 
    18 april.  Alla gudautsagor och människors berättelser handlar innerst om makt. Makten över våra egna dödsskuggade liv, som vi fått chansen att födas in i. Den välgörande makt som vi nu mer än någonsin behöver sträva efter att begripande fatta tag i för att nå ljusnande framtids vidgade tros- och vetandehorisonter. I gemenskaps anda med alla andra varelser i detta nu.Och  i kontakt med dödas medvetanden genom tiderna. Bland annat i böcker som Bibeln och Bhagavadgita.  
     Även så i boken om Inanna - Skymningens drottning - som jag häromdagen lovade att i april berätta mer om, Hon blev under långa tider mycket populär genom sin mångsidiga personlighet. Uppträdde än som ung förförisk kvinna, än som trogen syster, mogen mor eller iskall krigsgudinna. Hon bröt mot regler, var äventyrligt dumdristig men ibland den kvinnliga visheten personifierad - lärd av sin egen motstridiga karaktär. Färdades mycket, även till systern i den sumeriska underjordens dödsrike...   


      Hjälpt av visdomens gud Enki kunde Uruks stora fruktbarhetsgestalt Inanna uppväckas i systern Ereshkigals dödsrike. Dit hon av demoner lurats för att där söka sin drömskt dödsdömde man, herden Damuzi. I Warrings och Kantolas poetiska bok lär vi att detta är den äldsta av denna typ av skrivna berättelser - populära under flera tusen år i Främre Orienten, med skiftande gudanamn i de yngre religionerna. Redan tidigare förekom deras livsdraman muntligt i samband med shamanism. Här heter det:


När hon skulle stiga upp
ur Underjorden
greps hon

                          av Underjordens domare.
                                        De sade:
             "Vem har någonsin stigit upp ur Underjorden,
                          stigit oskadd ur Underjorden?
             Om Inanna skall stiga upp från Underjorden
                        måste hon ge oss en ersättare.
             "Heliga Inanna grät bittra tårar över sin man---
         "Var är min käre make?---"

---Ereshkigal grät.
 Hon kom upp till Geshtinanna,
Damuzis syster och tog Damuzis hand.
Hon sade:
"Du skall vistas i Underjorden halva året
 och din syster under den andra halvan av året.
Den dagen du blir kallad,
skall du stiga ned i Underjorden.
Den dagen din syster blir kallad,
då blir du befriad."
Så överlämnade Heliga Inanna
Damuzi till Underjorden
som sin ersättare.
Prisad vare Heliga Ereshkigal!

      Inannas kärlek till Damuzi och deras nedstigning till Underjorden är cerntrala delar av Inannakulten - firad varje år vid nyårets högtid för rikets rikliga skörd. Den gled över i Tammuzkulten under sista årtusendete f Kr, en förskjutning mot bakgrund av att manliga gudar då intagit den dominerade rollen i Främre Orienten. Begråtandet avv detta gudsöde spreds i hela Medelhavsområdet och infiltrerade dyrkandet av andra gudar. Som den mycket Tammuzlike Adonis. Och vegetationsguden Baal av Byblos, som även bar namnet eller titeln Damu och förekommer i texter från tredje dynastin i Ur. Bortåt 900 f Kr fick Baal (Herren) även epitetet Adon, ursprunget till gudanamnet Adonis. Hans hustru kallades härskarinnan av Byblos men också Astarte (Ashera, Eshtar med mera på andra håll.). 
      I mesopotamisk tradition (urutspelad i området mellan Eufrat och Tigris) finns en särskild väg till dödsriket, en trappa med direkt förbindelse mellan himmel och underjord, som Inanna förmodligen färdas på. Det finns astral symbolik i "Inannas nedstigning": den motsvarar Venus rörelse på stjärnhimlen, som försvinner under horisonten i väster för att i öster återkomma som morgonstjärnan. Perioden då Venus är osynlig, tre dagar, motsvarar den tid Inanna var fånge i Underjorden. Att dö och återuppstå på tredje dagen blev senare ett tema i många religioner. T ex egyptiske guden Osiris. Och den motvillige, via valfiskens buk till Nineve gudsutsände Jona. Hände dessutom Kristus, även han liknad vid Morgonstjärnan.
Venus, Morgonstjärnan.
                
   --- Slut på aprilrepriser och uppvaktningen av Inanna
                                                                                                                                 / kes
                                                                                                        ./.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar