Torsdagen den 3 maj i auroraåret 2012

 Tillägg efter ett par dagar
Ur  rosenkorsares traditionsbundna  bokverk:: "Vinden  har bu-
rit det  i sin mage" (Tabula smaragdina) - den  förnyade Mercu- 
rius själv. Romerske guden som var handelns och köpmännens
skyddspatron. Maktsnabb i steget som grekiske förebilden Her-
rmes:  gudarnas  budbärare,  som  även  förde oss till  dödsriket.

Han hade också id-väsentliga. motsvarigheter i kelters och ger-
maners gudamakter, härav o(de)nsdag identisk med franskans
och italienskans mercredi och mercoledi.
sedan jag funnit ännu en SvD-essä (4 maj) att länka till på bränntemat fortsatt utveckling i postsekulär demokrati: Religionsfrihet kräver tolerans även av troende.  Den är skriven av Torbjörn Elensky utifrån etikprofessorn Hans Ingvar Roths nya bok: ”Är religionen en mänsklig rättighet?” och handlar om svårlöst identitetspolitik i nuets och framtidens möte mellan sekulärt samhälle och flera religioners där egensinniga försvarslystnad.
     Missionerande eller ej: problemet med monoteistiska religioner i en sekulärmentalt gudslikgiltig miljö är att de självsäkert anser sig äga sanningen.  Ofta aggressivt och enögt företräds de ibland även av sekulära ateister, eller agnostiker, med kulturreligiös bakgrundsidentitet. Fastän historiskt beroende av sin historiska grupp-id  kan de instämma i att yttrande-, förenings-  och samvetsfrihet skulle kunna räcka, ty i förlängningen  garanterar dessa också  religionsfrihet, Men utan att denna som livsåskådning gör anspråk på placering i särskild eller högre position än humanistiska och  diverse andra filosofiska synsätt. Dock: religionen har fått status som mänsklig rättighet i FN:s artikel 18:
      …”Denna rätt innefattar frihet att byta religion och trosuppfattning och att, offentligen eller enskilt, utöva sin religion eller trosuppfattning genom undervisning, andaktsutövning, gudstjänst och religiösa sedvänjor”. Således, en rättighet inte bara för den enskilde medborgaren: den kan även gruppvist rättsutövas. Den är en demokratisk grundbult som i realiteten gärna setts som paradoxalt nödvändig att överordna yttrande- och samvetsfrihet.
      Att vara svensk innebar länge att helt enkelt definieras som lydig kristen lutheran: katoliker, judar med flera sågs ända in på 1950-talet med stor misstänksamhet. Statskyrkan skötte folkbokföringen, och fram till massmediernas maktövertagande tid förmedlade den även nyheter och påbud. Som synes av de många kyrkorna runtom dominerades vi av legalt makthavande präster i både huvudstad och på landsbygd. Visst: nu är vårt land jämförelsevis sekulariserat och tolerant ("vanelydigt" tolerant..?), men vi har en europeiskt sett ovanligt tung historia av kyrkligt ovanifrånstyre ( med grundlag som ännu tvingar statschefen att vara lutheran…).
John Bauer Bland tomtar och troll, 1914. Högt uppsatt kro-
noman visar upp Maktens Förtrollande Ring för en sökare:
"Han lyfte den och frågade  - Inte är det väl den här ringen?
    I den mån jag inte redan visste det lär jag av Torbjörn Elenskys artikel att religiös världsupplevelse emanerar från insikter bortom den vetenskapliga förståelseförmågan och vardagen. Den genomsyrar hela livet med väldig rikedom: mänskligt, konstnärligt, filosofiskt – men kan också vara konserverande regelverk som småaktigt kringskär livet och seglivat anser sig överlägsen vetenskaperna.
     Som om Gud gett oss bara en hjärnhalva att enögt se och fatta med…
     Men den som exponerar sin tro i en sekulär offentlighet måste vara beredd att få sin tro kritiserad även med sekulära argument – som fridlyst kan man inte spela en offentlig roll. Ingvar Roth lär argumentera för religionsfriheten som mänsklig rättighet för att skydda de olika religionernas anhängare ifrån varandra – ty det största hotet mot religiösa i dag kommer inte från stater utan från andra religiösa gruppers intolerans.
    Essäns slutmening: Ingen religionsfrihet för någon utan tankefrihet, samvetsfrihet och yttrandefrihet för alla.     
                                                     *                                                                                                                                                                                                                                       
      I vår relativt bekväma, eller tillrättalagda, tillvaro som västvärldens innevånare (dvs boende och bebyggare) genomgår vi nu en särdeles spännande omvälvningsfas. Med verkningar från, och återböljanden till, alla möjliga livsplan över hela jordklotet som varken är lättbegripliga eller på något vis enkla att lösa. Just därför att vi befinner oss i ett fullständigt nytt skede av vår planets rikt kulturskiftande samhällsbyggnad. Där ingen kan ha fullständig överblick eller makt över skeendenas totala riktning och samlande konsekvenser...
   En fjärils vinge, eller insjöstrands lättvågade dyning kanske bidrar mer än någon kunnat tro...
   Religion och politik lika med sant löd rubriken till SvD-understreckaren i lördags den 28 april. Som är en mycket välkomponerad essä av Göran Rosenberg om tysken Jurgen Habermas och kanadensaren Charles Taylors nytänkanden och försök till begripliggöranden av den dynamiska utveckling som vi och vår sekulära demokrati är indragna i. Gränsdragningen mellan mångfaldig religion och därmed kanske "jämställd" politik som söker moraliska grundvalar skiljer de två filosoferna åt. Men de förenas i övertygelsen om potentiell fruktbarhet i mötet mellan de olika värdesystemen.  Detta rosenbergska skriftställande avslutas med följande mening:  "I dialogen mellan de båda filosoferna formas en ny förståelse för religionens roll och betydelse i ett postsekulärt samhälle". .. (Länka genom klickande på styckets inledande rubrik.)


                                                                       *


     I ännu vetenskapande emeritaprofessorn Bodil Jönssons bloggvärld pågår sedan ett par veckor funderingar kring bl a vår åldrande befolknings individbaserade problem med att finna värdesättande utövning av erövrad arbetsförmåga, livsvisdom etc. I  denna svårhanterade utveckling vari vårt samhälle befinner sig. OCkså  ögonblickligen utmanande vårt mänskliga förnufts skapande fantasiförmåga, uti universella skapandefasen NU.
    Härmed kopierar jag in hittillsvarande meningsutbytena på den bloggen och hoppas så kunna uppmuntra fler till att där kommentera med sina ditklickade synpunkter. (Har själv svårt att hinna, eller öh kunna, sköta en renodlande diskussionsblogg)


 Senare tillägg: I nästsista stycket som inkopierats nedan ger jag klicktips till MKT intressant filosofirumsrepris den 1 maj, om arbetets värde, och så. Blev lite suddigt vid kopierandet,
sändes kl 6 den 1/5: nås enklast genom att adressera "sr-tablå/p1.se" för vidareklick namnda dag osv.
God Vår
önskar kes (som f ö även lagt in kapitel sju - nio av memoarerna - via högerspalten här intill).

05. Anställningsbar kontra anställningsvärd

På söndagar hör jag inte så sällan på ”God morgon Världen”. I dag uppmärksammade de den pågående diskussionen om ”anställningsbar”, detta instrumentella ord som nu inte bara (m) utan också (s) lyfter fram.
En människa skall enligt detta synsätt ta ansvar för att vara ”anställningsbar”. Troligen är det inte så illa menat som det låter, men ordet utstrålar att livets mening skulle vara att stå där vid vägkanten och vara upplockningsbar för dem som till äventyrs är intresserade av att sätta en i arbete.
Det här fick mig att tänka på skillnaden mellan ”läsbar” och ”läsvärd”. Det är givetvis alldeles utmärkt om en bok är läsbar (har bra LIX), men med böcker vill vi ju först och främst att de skall vara värda att läsa. Läsvärda, alltså. Själv har jag läst många böcker med urdåligt LIX bara för att de var så läsvärda, medan det finns andra med utmärkt LIX som inte dragit till sig mitt intresse. Man kan resonera på samma sätt om teknik: den blir inte användvärd bara för att den har goda användbarhetsegenskaper – det krävs också att man skall vilja använda den, att den skall tillföra ett värde.
För oss själva gäller förstås att vi vill vara värda att anställa. Som de människor vi  är och som de människor vi kan utvecklas till. Medan det ”anställningsbara”, dvs att finnas på rätt plats vid rätt tid med rätt kompetens och till rätt lön, pekar mot något instrumentellt, något robotartat, mot att ett något (snarare än en någon) skall finnas till hands med förmågor som kan användas för arbete.
Jag har hört många unga reagera mot anställningsbarhets-resonemangen, men jag gissar att motreaktioner (i den mån vi alls bryr oss) kan vara ännu mer självklara för oss äldre. Vi är ju noga med att ha tid för det meningsfulla och om vi alls ska ta på oss något lönearbete, måste det vara för att det är någon mening med det. Och vi måste också se att det är någon mening med oss själva i det sammanhanget – att vi alltså kan tillföra ett värde och därmed vara anställningsvärda. Inte anställningsbara.
Tanken styr orden – men orden styr också tanken. I dag behövs det inte bara nya samtal om exempelvis arbete och pensionering – det behövs också en ny ton i samtalen.
Allt gott
Bodil

13 kommentar till 05. Anställningsbar kontra anställningsvärd

  • Dennis Landgren
    Jäkligt bra!
    Du är tänkvärd!
  • Gun
    Anställningsbar – det i alla sammanhang marknadsstyrda samhällets vokabulär?
  • Birgitta
    Hej Bodil! Du sätter igång så många tankar som berör! Jag blir både arg, eftertänksam, funderar över hur MYCKET som är obetänksamt i vårt samhälle. Om jag skulle ta på mej att arbeta (i mitt gamla jobb) under sommar-mån. är jag anställningsbar då eller,?? Visst , dom kan tänka .Hon klarar ju ALLT… Men då är jag ju egentligen utnyttjad…Kan jag tänka. Bra att ha.Anställningsbar.. Men vad tillför det mej??Inget, mer än att mina kolleger blir glada. Det är allt! Skall jag inte vara nöjd då? Jag gläjer ju någon.. Nej! Jag begär mera! Detta är BARA ett exempel på hur jag tänker.. Det här är en stor ock komplext tanke du har väckt!/Birgitta
  • Gun
    Hej,
    Knappt ett år efter jag frivilligt (vid 62) gick i pension blev jag tillfrågad (av min tidigare arbetsgivare) om jag under ett år framåt ville åta mig en uppgift som jag tidigare arbetat med, men avancerat ifrån. Jag blev tillfrågad därför att arbetsgivaren annars måste söka en vik. och även lära upp. Uppgiften innebar ca 1 dags arbete per vecka. Jag bestämde (i stort sett) själv vilken dag (eller två dagar varannan vecka). Även om jag ville jobba halvdagar. Så mycket fritt – och – högre lön än jag någonsin haft! Och det var ENBART för de extra pengarna jag tackade ja. (En trevlig arbetsplats också, men jag skulle aldrig ha tackat ja av det skälet). Blev jag utnyttjad? Jag ser det inte så. Det var en överenskommelse där både jag och arbetsgivaren var nöjda. Och, i mitt fall, det krävdes ”bara” uppmärksamhet och noggrannhet av mig. Inte att lösa problem, jobb som jag i tankarna skulle ta med mig hem – en
    sådan uppgift hade jag sannolikt tackat nej till.











  • Birgitta

    Hej Gun!Nej du blev inte utnyttjad. Du fick ju ett erbjudande som var de bästa tänkbara! Nästan preis exakt det Bodil ”önskar”- skriver om i sin bok.Alltså RESULTATINRIKTAT. Det vore väl något att drömma om att alla hade möjlighet att arbeta resultatinriktat, men samhället ser inte ut så ännu. Men väl värt att sträva efter i form av debatter i media odyl./Birgitta





  • …betyder väl då att känna sig användbar… Vara till nytta. Att av omgivningen behandlas som behövd i jämhöjd med hur rikt man själv tycker sig ha blivit rustad av livet – inte bara ev ses som brukbar men anonym kugge i ett maskineri som relationsmässigt löper amok. Och nog länge gjort så i stegrad takt vad gäller respekt för både människor och djur. Under ekonomismens kalla täcke på vår alltmer krympande men på folk och fä översvämsbenägna glob. Det har väl att göra med att våra liv med ”modernismen” tenderat att bli mer eller mindre sammanhangslösa. Som vore vi fragment som av en slump, tillfälligt likt atomgnistor, dyker upp och lever jordevarelsers årsringar: i med tiden vissnande, borttynande kroppar fastän vi i själ och hjärta ofta känner oss som nyfikna barn. I en underförstådd samhällsfilosofi som saknar djärv transcendenssyn och Mening med individens tillvaron. Fastän metafysisk och metasjälslig livssyn som ny slags ”religion” (utan sedvanliga gudakomplex) inte är otänkbar, även enligt en och annan vetenskapare… Och behöver talas om, medvetet utvecklas – särskilt nu i vår befolkningsåldrande och miljökrisande värld. Där vi snart kanske måste gå ner i vand bekvämlighet för att hjälpa mängder av invandrare hit från översvämade (eller vattenut-torkade: tex Spanien, Portugal) jordeområden. ///kes





  • Hej igen! Jag är så ledsen för att ovanstående kanske lät nedslåennde pessimistiskt. Realistiska Livet vi har att leva HÄR i ofta kylig vårvind är ju ingen SÄKERT hanterbar inrättning, men (inte minst j ä m f ö r e l s e v i s !) en VERKLIGEN fantastiskt framlevandets chans att inom nuets inramade livsrum kunna få och ge varandra vårlikt hoppfulla verkningar och nyskapande initiativ. Vidga ramarna osv! I det vi till denna dag under historiens gång – med ”döda” föregångare – samlat i bingen. Så nu ”står vi på” och ger all byråkratiska förstelningar runt oss en match!! Mot vad somliga yngre kanske ser som MOT ALLA ODDS, men just därför en spännande utmaning att ”spänna bågen” mot. För varje ny dag tar vi gamlingar (MED flera…)oss an att livgivande röra om i vardagliga omgivningens stelbenta servering,
    HOPPAS
    kes











  • JOJ01




    Anställningsbar kontra anställningsvärd. Det känns lite grann som Franfurterskolans Erich Fromm som resonerade om moderskärlek och faderskärlek. Moderskärleken som allomfattande och i allt förlåtande medan fadern stod för kraven på barnen som ville få bekräftelse och kärlek att man skulle klara olika saker och ”göra sig förtjänt” av faderns kärlek. Någon slags dialektik finns det väl här. Den grundläggande mellan det immateriella, idealistiska och känslomässiga och det materiella, presterande och konkurerande. I det fallet behöver vi nog både ande och materia. Vad skulle Sokrates och Platon gjort om man inte haft sina slavdrivna lantegendomar som gjorde det möjligt att utveckla filosofi och tanke. Vi behöver nog bägge sakerna,både anställningsbarhet och att vara värda att anställas. Formell kompetens och idiell sådan. Som pedagog vill jag gärna se utbildning för yrkeskompetens , bildning för kulturell kompetens och syntesen folkbildning för den sociala , samhällskompetensen.
    Vi träffades i Luleå och jag frågade om din idé om äldredoktorander. Jag var faktiskt med om ett mycket inspirerande möte under mina inledande doktorandstudier.Jag träffade en gammal militär i Umeå som på äldre dar tar upp studier vid historiska institutionen för att doktorera på Slaget vid Poltava. Vi blev aldrig jättegoda vänner men hans inställning till livet och lärandet har varit en inspirationskälla för mig i alla år sedan dess. Jag har inte avslutat mina studier, studerar fortfarande och hoppas just på att få sammanfatta livet och de erfarenheter och kunskaper det givit med en avhandling så småningom. På första MAj kände jag lite av samma sak då vår Tornedalska pedagogik professor Henning Johansson kom till demonstrationen med sin doktorshatt stolt på nacken. Hälsningar Jan-Ivar Johansson












    • Så kul med Henning!
      Hälsa honom gärna från mig.
      Jag är lite tveksam till din uppdelning i yrkeskompetens, kulturell kompetens och samhällskompetens liksom till uppdelningen utbildning, bildning och folkbildning. Det är så mycket som överlappar. Det ena kräver så mycket av det andra. Om vi träffas någon gång igen, så låt oss gärna samtala om det.
      Vad gäller temat anställningsvärd – anställningsbar så ser jag inte ”anställningsvärd” främst som något mer idealistiskt eller känslomässigt. Jag tänker mer i termer av att om ett arbete ska bli gjort, så blir det BÄTTRE gjort av dem som tycker att arbetet är värt att göra OCH att den egna insatsen är värd något och gör skillnad. Kort sagt: av dem som går in med sitt engagemang i jobbet. Vi är ju inte längre kvar i Sokrates och Platons samhälle där inte bara alla slavarna utan också alla kvinnor räknades bort som själlösa boskap. Roland Paulsen har många skarpa poänger när han skriver om hur ”arbetet” överlevde teknologin. Själv lägger jag gärna till: när arbetet överlevde teknologin UTAN
       ATT LÅTSAS OM DE
      T.
      Allt gott
      Bodil

  • Många intressanta synpunkter på hur vårt samhälleliga medvetande fångats till att bestämma
    vårt mänskliga värde utifrån lönearbete som definierande medelpunkt gavs i en Filosofiska rummetrepris i raio P1 den 1 maj. Så till den grad har vi jobb-id-förblindats att politiker länge glömt att medborgarnas insatser och behovstillfredsställanden kan uppbyggas utefter andra strategier: t ex medborgarlön i ett nuets lilla land som Sverige… På Sokrates-Platons tid höll man sig mer skamlöst med slavar som gjorde tråkiga jobben, osv.
    För inspiration till vårt fortsatta idéstöpande här: klicka in på SR/P1-tablån och lyssna där direkt (1/5 ca kl 06 i stund med guld i mund):
    ”Filosofiska rummet : Meningen med arbetet
    Är arbetslinjen enda vägen? Med Anne-Marie Pålsson, nationalekonom och den som uppfann RUT-avdragen, Roland Paulsen sociolog som just kommit ut med en bok som kritiskt granskar arbetssamhället och Victor Lundberg som är historiker med inriktning på arbetsvetenskap. Programledare: Lars Mogensen. Från 11/12 2011.”
    God Vår!
    önskar kes
    • Hej,
      Jag har inte kunnat hitta någon ny bok av Roland Paulsen efter den intressanta från 2010 om hur arbetet överlevde teknologin.
      Har du?
      Allt gott
      Bodil



















































  • Det jag nyss återvände hit för att kommentarstillägga från egen nyblogg denna dag
    är:
    — En fjärils vinge, eller insjöstrands lättvågade dyning kanske bidrar mer än någon kunnat tro…
                           ----
    --- OCH SÅ VIDARE, som redan står upptill före Bodilbloggkopian.    Tyvärr: lite dubbeltextproblem på ett par ställen, men i högerspalten kan ju alltid källan nås...     ---



































Inga kommentarer:

Skicka en kommentar