Fredagen den1 juni

"Morning has broken"...
spelades nyss på radions P1 till muslimsk morgonandakt om Gudstillit. Den lät i mina öron som predikan för total underkastelse av ansvarslösa barn under Allsmakten, enär vars och ens levnadsöde ses som noga förutbestämt av Allah.  Även vetenskapare, inte minst medvetandemystikens hjärnforskare, har på sistona hävdat att allt här i världen är förutbestämt,  enligt orsak-verkanföljdens obönhörliga logik. Från Big Bang och framåt.  Påspädd av undermedvetandets  odlingsspår, i samlöp med invanda reaktioner i härmande instinkts djupgrävande fåror i håg och spegelsinne. Hur allvarsamt och klokt vi än försöker räkna ut vad som är rätt och fel i varje dags mer eller mindre väsentliga val mellan diverse alternativ.
    Valfrihet i dagens kapitalistiska  propagandavärld har ju mest kommit att handla om val mellan olika sorters pensionsfonder, och märkesvaror, för "vaket" fokuserande konsumenter. Alltså för de ”individualister” vi vill tro oss vara medan vi väljer modefärg och prislappsetiketter som ska omhulda vårt gruppstärkta och massmedialt bestämda  reflektionsego.
     Predestinationstänkandet lär ha präglat oss och serverat framgång för världsliga och/eller prästerliga ledare sen urminnes dar. Trygghetsfrämjande. Gett den "lilla människan" försvarliga portioner av lugn och ro. För att inte säga Gudsfrid. Utom när motsatsstridig oro, så småningom ibland krig, brutit ut mellan våra och andras grundläggande livsbetingelser -  kanske (som ev. nu)  hotat även eilt- och ledarintressena.
     Att vi i den nedärvt hårda kampen för tillvaron har lärt oss uppskatta lugn, ro och grubbelfrhets frid är självklart. I en värld där Makten över Liv och Död blivit globalt distanserad i ett sifferbollande riskspel över oss avspänningssökare i miljonlåneklassig hemtrevnads huvudsakliga harmonimiljö.
P S Kröyer: Sommarkväll på Skagens strand (1899).
    Medienyheter förmedlade i 
veckan att avancerade konststuderande för en stund installerat sig i invandrarförort för att genom kreativ happening  locka "vanlig ungdom" att satsa på den utbildning som hittills tyckts förbehållen privilegierade familjers avkomma  (med få undantag). Bland småsyskon som förr i tiden hade utstakad bana till bekvämt, ibland hänförande, livsvärv som nunnor, munkar eller präster. 
     Ett gott initiativ. Vars målsättning gärna kan breddas till allmänt livskonstnärskap, i dessa tider -  framöver. Då  inte bara "Här-o-Nu"-meditativ eller gudstrygg frid är ett orosdämpande BEHOV som söks av både kreti och pleti. Inte bara i Grekland och  Medelhavets sköna länder, t ex Junoromerska arvelandet Italien. Där tjusande Fru Fortunatro på maktturligt chansbegåvade familjers överlägset byggda risktagarlogik naggats i kanten - bortom hägrande fatamorganas ödesgudligt växlande charm.
     Nog behöver vi, som på många områden lär vara Guds eller gudomars magiskt begåvade medskapare, även framgent hoppas på god tur och slumplycka. Men med rejäl nedbantning av egocentrerade kortsiktsscenarier, som bör lämna öppningar för ansvarstagande helhetsoptimism under förnuftsdominerad flagg... Medan vi alla övar upp oss i att vara livskonstnärer -  ofta kommunicerande med omgivningen som vore alla varelserna i den subjekt av samma jagsfärs dignitet som vi själva.
     Häromdagen lovade jag berätta om en Danmarkstur i 56-årigt tidrum, i majdagarnas väldiga värmebölja. Som hårt prövade mina vilseförda fötter medan jag ibland gick dit näsan pekade i försök att finna målet för min köpenhamnska utflykt: en brandstrupsk familjegrav på statligt kristna Vestre Kirkegård. Via nätsurf kom jag nyligen underfund med att kroppsresterna av mitt livs man, vars självständiga och direkta närvaro tonade bort ur bådas våra liv redan på 50-talet, finns där. Han, Mikael = Mik som aldrig blev "min man" men som i förtätad romantisk stämning och tydligt teckengiven ödesgemenskap varit en ljust skuggande följeslagare genom hela mitt liv. Alltid i en eller annan form av utanförskap har jag därför, ändå, inte känt mig övergivet ensam. Kanske från första början i mig sammanväxt med gudsgestalten och ärkeängeln Mikael. Vars namn av hävd uttyds ”Vem är (som) Gud?”.
    Jag lyckades finna  den paradisiskt lugna och i mycken lummig grönska svalt skuggande  platsen. Där fann jag också den enda blomma jag såg på den jättestora kyrkogården. En mycket högstjälkad ros, ännu i mycket liten knopp - liksom var förhållandet mellan Mik och mig. Längst ut på högersidan står den, i det med grov sand täckta kist- och askurnetakets grobädd, inramat av  låga och tättväxande plantor, för Mik.

 Och för hans i otroligt stark vilja och med nuets  livsglädje inspirerande mor Inger. Och för far Ebbe, den underbart varmsinte professorn på Rikshospitalet (samt Jordmoderskolan) som ibland kallades ut från tjänstebostaden i "Riket" för att skynda till svåra förlossningar. De båda som nära följde sin av dödsångest och hjärncancer drabbade son sedan jag 1957 förvunnit till miserabel "Stockholmskarriär" – sannerligen inte prioriterad av mig själv men av allt som sammansvor sig redan sensommaren 1956 mot vår fortsättningsvis direkta gemenskap. Inte minst beroende på mina svårbemästrat stolta underklass- och lantlollekomplex, som brevledes gjorde mig obegrpligt "stumdum" när Mik försökte hålla  kontakt med mig efter sin länge planerade Italienresa med kompisen Sören. Alltför snart tystnade han och liksom försvann - besviken på mig, eller hade fått någon i synfältet som var attraktivare, trodde jag. Men vad som gäller är att han var mycket sjuk. 
      För ett drygt år sedan gjorde jag en både personligt förlösande och offentlig skrivelse om dödskonsten och att jag inte anser mig behöva en grav, när det blir så dags. Vid besöket nu i Köpenhamn fann jag, ändå, denna livsviloplats med rum även för mig - i andanom. Jag lade traditionssten till Mik, Inger och Ebbe på gravstenskanten - dessutom (inplastat) det rosenborgska  bokmärket,  med fotot av mig i nyskänkt solhatt framför slottet  som Mik tog i juni 1956. Så har jag  - till sist och tills vidare - symboliskt jordats och fått behövlig sänketyngd ihop med denna hårt prövade familj, som en gång gav mig generöst vidöppen famn. Och nu genom graven gav välkomstkänsla, den som invigdes av Miks farfar Ludvig, bildhuggaren, och hans farmor Bertha Nancy. De har varsin flankerande liten gravsten, hans med fågel i nedåtvingad flykt över namnet och underst två händer mötta i ett handslag. Hennes pryds av en inringad judestjärna.  - jag stod en stund och reflekterade över namnet Hirschsprung:  det återgivna efternamnet före giftermålet, som jag aldrig mött förr.
    Efter några timmar på kyrkogården återvände jag till svettiga storstadslivet. Där det just byggs tunnelbana, därför slussas busschaufförerna ibland vilse - så med mig denna dag. Jag bytte till annan buss som sades hålla säker kurs, men när jag fick syn på en park steg jag av och började gå mot dess lockande trädkronors skuggsvalka. På väg över gatan mötte mina ögon en stor skylt med namnet "Hirschsprungs" och däröver en kraftig pil som visade mot gatan rakt fram: Stockholmsgade.  Den ledde mig till  en näraliggande konstsamling med verk av bl a Skagenmålarna – donerad till danska staten av Heinrich Hirschsprung. Han drev ett fäderneärvt  tobaksbolag  ihop med sin bror Bernhard – Bertha Nancys far – som även han stödde den unge och okände P S Kröyer.




     Det var som om en vänligt sinnad  livsande följt med från graven för att bekräftande vägvisa mig genom storstadsvimmel - kanske även för att ge inspiration till att skriva detta inlägg, från gravkant och dödsallvar till enkel livskonsts nyförsök.
     Jag gick runt och besåg målade verk med anonyma fiskares saltstänkta kamp. Samt borgerskaps namnstolta och stilsäkra societetsfolk  i magiskt skiftande dagers ljusbrytningar. Estetiker som gärna ser sig höjda över andra  (- om utvecklat väl inskränkta livskonstnärskap). Med ett mystiskt, rentav övernaturligt utvecklat extrasinne för det skönt behagfulla och sublima som livet kan rymma.
        De gjorde intryck på mig som förmöget bortskämda ”övermänniskor” på mer än hundraårigt avstånd. Men verkade  inte lika sorglöst gå in för att förföra mig – och sig själva – som riskutmanande Fortunapalatsens spänningssökare  fortsatt med även sedan  kulturrelitens spelturliga lyckoglimtar ordagrant överförts till fysikers utforskande av hägringsslöjors fata morgana.   
       (Det är nog min bakgrund i den genomskådande blicken hos ett pensionatstjänande barn som länge lurade mig tro  ”fattiga stackare” - liknande oss som gick köksvägen -  om mest bara gott. Under det att  jag lätt misstrott  fasadvackert sällskaps uppriktiga sökande efter sann mening med livet. Trotsig som jag varit har jag därför  undvikit de senare men uppmuntrat de förra(, emot all psykologisk kvinnoteori om val av ”lämplig” barnafar t ex).  Ty gott och ont uppsåt kan vi omoget övermannas av i såväl armt svåra som rikt överflöds förhållanden. Säkert något jag grundligt behövde lära om livets paradoxer, i relativt självständig  ensamhet. Hade jag från mycket unga år livslångt parlevt med Mik – eller hans ev. like - omgiven av självsäkert och ytligt sett rikt kulturliv, så vore jag i dag  en helt annan person. På både gott och ont.)
      Kröyer, och många andra framgångsrika konstnärer genom tiderna, gjorde gemensam sak med sina kunder och mecenater. Ett entreprenörskap i akt och mening att förhöja känslan och vidga värderamarna  runt den miljö där både konstnärerna och deras gynnare trivs – för vilket krävs allt fetare och säkrare framtidskonto på bank eller i museisal. Hur konstnärsadepter från invandrarförorter ska förmås att både höja och förenkla statusen på sina miljöförhållanden lär  bli en svår nöt att knäcka.Kanske en uppgift för alltfler engagerade livskonstnärer!    

       Den enda guldinramade målning  jag haft och har -  för många år sedan själv köpt dessutom - är vidstående idyllskapelse: Rosor av P S Kröyer.  Som lämnat en tom vilstol efter sig  bredvid frun Marie. Jag ville ha den därför att jag tycker om stämningen den utstrålar, och upplever stark igenkänning av mig själv i den: njutande fulltonigt mättad ensamhet. En meningsgivande avskildhet som jag erfarit vara förutsättningen för det mycket rika inre liv som jag fått. Dock inte av fritt val, till en början. Från och till, inte minst i ungdomen, har jag känt mig mycket ödesstyrd - därvid erfarit att hur mycket jag än vände och vred på mig och "allt", så kunde jag inte alltid styra mina vägval så som vi ofta vill tro att självständigt medvetna människor kan och gör. 
     För den skull har jag ändå  alltid gått in för att göra medvetna val - så som jag i denna bloggs högerspalt försökt citera våra gamla nordiska förföräldrars syn på ödet och varje dags kamp runt förhoppningsvis rätt vald väg i då rådande idérike. Vilket kan ses som variant på existentialismens tema, inte i Sartres men i Kierkegaards mening. Där vi efterhand kan forma oss till att ta ansvar för vår egen befintlighet i världen, t.o.m. förbi de vanliga medvetandegränserna runt våra enskilda "jag": födelse, död - och sömn i spännande äventyrsdröm eller relativt glömske- och tomrum.

       Det blev ett långt inlägg, det här,  i  56-årigt tidrum, ja - med gränsöverskridande utflykt in i 1800-talets rikemansgynnade konstmiljö vid Skagen - samt ner i, och upp genom, ljust skuggspeglad underjord i danska grannlandet. Med tanke på oss som med Tomas Tranströmer och Bodil Jönsson söker vårt livskonstnärliga behov som åldringar i att integrera egna och andras års- och livsringar så omspänner denna reflektering och minnesutflykt en hel del. 
          När jag i sommar kommer till länkning av Ogäsmemoarernas del 2 kan ni där läsa mer om Mik och mig när vi var 17-18 år. Jag tror inte att han när mor Inger sammnförde oss  hade fått diagnos  och ev. redan opererats en gång för hjärntumör - på den tiden mycket svårt att bli frisk från. Både han och föräldrarna föreföll mig vara mycket känsliga, för att inte säga intuitiva, varelser som helt enkelt, undermedvetet,  kände att hans tid nog var kort. Och att det var därför de så ivrigt slöt mig till sig, sedan de  av mina föräldrar upplysts om min brors till att börja med levande dödfödselhand, i unnande huset AlebO,  och mitt ödesdigra ersättarliv som barn och tonåring. Kanske också att jag några år tidigare sagt att jag ville dö i 18-årsåldern...  Vi passade väl helt enkelt ihop, Mik och jag, för att vi båda tillsammans  var ett ganska särpräglat och spännande framtidspar. Och, det har jag insett, så har vi förblivit. I levande växelverkan mellan allt och inget - likt att jag till nyligen haft för mig att Mik kanske alltid varit ett bokstavligt levande under, född av föräldrarna Ebbe och Inge(´) - som det för mig blev med muntligt "svalt" danskt slut-r i Inger... 
          Redan i Inledningsavdelningen,  avsnittet Försvar, nämns lite om de märkliga skuggspår som präglats i mig, efter sagotiden med Mik.. De aktuella textstyckena har jag  kopierat över här nedan, med lite korrigerande tillägg, inom parentes:
    Som vuxengymnasist på Rudbecksskolan i Sollentuna skrev jag i början av 70-talet min överskattade (5 plus)studentuppsats om Goethes Faust. Dessutom tyckte jag mig räit hyggligt ha klarat av de Gretchenlika problem och den Mefistofelesuppvaktning som jag i verkliga livet funnit mig utsatt för. Detta alltsedan min jämnårige danske vän Mik(ael) Brandstrup mycket ung hade drabbats av hjärncancer och "gått bort"(, som min mor hänsynsfullt omskrivit hans försvinnande/"död" för mig - redan hösten 1957 fastän han faktiskt dog först drygt tre år senare - vilket  jag chockad nätupplystes om i maj 2012). Han hade en intelligent och intensiv mor vid namn Inge som var mycket vänlig och generös mot mig; godmodige fadern Ebbe var professor på Rikshospitalet förlossningsavdelning. Då jag runt 1955 lärde känna dem befann sig familjens två äldre söner i USA, som praktiserande läkare eller forskare tror jag. Kanske som konstnärer.
Mik växte upp som sekulariserad jude, i Köpenhamn utom under krigsåren i Stockholm. Han var mycket charmig men för mig ett rätt svalt och rart svärmeri, en romans mest på avstånd. Han tycktes mig nästan overklig - som en sagans romantiskt vackre prins... Även så under en intensiv helg,med dag på tu man hand i Rosenborgs slott  och park, där han köpte mig en vit och vitt vidbrättad solhatt. Avslutad i höjdsvindlande utsikters Pariserhjulstur under romantisk skymningslek på Tivoli. 
   Tills hans föräldrar kom för supé med oss, i uteserverings folkfesvimmel, där kvällslamporna då tänts till att sprrida sitt lätt förtrollande trygghetssken. Det blev tyst runt bordet en stund sedan Mik svarat ja på frågan om det var han som köpt mig den vackra hatt jag nu bar. Stunden stördes ett tag, i mina öron och ögon, av att mor Inge alltför läxande manade sin ynglingsson att äta långsammare i väntan på mig: att observera hur min tallrik ännu var halvfull medan han var nästan färdig med sin. Han hejdade sig i sin livshungriga iver och böjde huvudet: i liksom skamset undergiven ursäkt med hela sitt jag, under ett frammumlat "ja".
Dessutom i  i denna bloggs inlägg den 7 april, som jag här - till slut - upprepar:
     Kulturellt har den likt Krishna (hinduiskt gestaltad övergud reinkarnerad i livsöden till död som ung) flöjtspelande Orfeus och hans sökande efter Eurydike spelat stor roll även för ateisters lust att vidareföra Damuzilika herdeberättelser. Själv gjorde jag för fem år sedan ett minnesbokmärke, idélånat från det jag då fann vid törnrosigt jubileumsbesök I Rosenborgs slott i Köpenhamn.

Krishna på skogstur,
spelar ihop med fåglar
och susande lövkronor.
Danskt minnesbokmärke
(5x17 cm), kopierat från
marmorbord, med inllagda
halvädelstenar, på Ros-
enborgs slott. Gåva till
dess kungapar, som efter
bröllopsnatten avskydde
varann så att de vägrade
ses mer: levde i sitt 1600-
tal på skilda slottsplan.
Berättade Mik för mig 1956
på uppmaning av sin mor.
    Med motiv från ett blomstrande paradisbord, mot svart "avgrund", som min jämnårige danske vän Mik(ael) Brandstrup visade mig där då vi båda var 17 år. Den dag han gav mig en vit och vitt vidbrättad solhatt, som jag stoltserar i på fotot han då tog och som jag monterat in på bokmärkets andrasida.
     Vi sågs sista gången 1957, då hade han opererats handikappande och var dödsmärkt av hjärncancer. Över fotot på minnesmärkets baksida skrev jag bl a:: "...gick Mik bort, ner genom dödsschakt till mörkrets undervåning. Medan jag som slags Orfeusamazon varit en 'överlevande' som alltmer fattat tecknen han språkat med från underjordisk himladimension - i vår sommarrosigt gemensamma bakgrund av livsmognads väv". 





Sommarhälsningar från
 kes


l

1 kommentar:

  1. Om inkopierade avsnittet från Inledningsdelen uppges här ovan (småstilt) attden hämtats från avdelningen Försvar. Det är fel. Rätt är Förvarning, som jag tyvärr inte kunnat rätta till i manusversionen eftersom den försvunnit från Bloggerarkivet.
    kes 2013-08-20

    SvaraRadera