Juni blomstrar och natten är ljus

Och nu (17/6)
vill jag bara tillägga att jag tror att badvatttnet snart får lagom temperatur för min första frukostsimtur denna sommar. Av gammal vana brukar jag småsjungande klyva vattnet, vid antingen Brunnsvikenstrandens klippor eller Smedsudden som det tar mig en dryg kvart att nå per cykel. Underbar finner jag vår svenska sommar, även de dagar då regnridåer sveper in oss i gråslöjad innesittarstämning - vid öppet fönster, med spännande bok eller TV-program i blickfånget. När andan faller på kommer nytt inlägg här - trots att sommarstiltje vill dominera oss. Tills vidare kan den som känner för att följa min memoarblogg ta del av nyinlagda kapitlen 11 och 12 - fler dyker snart upp där (se högerspalten). Och här ges nu dessa citatrader från Wislawa Szymborskas dikt
Skratt i Utopia:


Den flicka som jag var - henne känner jag förstås.
Jag har några foton
från hennes korta liv.
Jan känner munter medömkan
med ett par små dikter.
Jag minns några händelser.


Men,
för att han som är här med mig
ska skratta och ta mig i famn,
berättar jag bara en enda historia:
den lilla fulingens
barnsliga kärlek


Jag berättar
hur hon blev kär i en student,
det vill säga hon ville
att han skulle se henne.


Jag berättar
hur hon kom springande mot honom
med ett bandage om sitt oskadda huvud
för att han, åtminstone, skulle fråga
vad som hänt.


En lustig liten en.
Hur kunde hon veta
att också förtvivlan kan komma till nytta
om man av en lycklig slump
får leva lite längre.---
---


Vi ses "rätt" snart - kanske även hörs, om jag hittar lämplig hemestervideo (som numer vi säger som både firar semestrar och jobbar hemmavid)! hoppas
kes


...i efterdyningarna
                                        "HAN".  Sailing , sailing...        Foto: Scanpix                                                                    
till en gravallvarlig majutflykt över Sundet i prövande värmebölja - som konstfullt ville avtecknas här i minnesspårs hägring och avgrunds skugga - kom   en glädjande nyhet. När TV1:s Kulturnyheter berättade (5/6) att nu har HC Andersens alienerade sjöjungfru äntligen fått sin drömskt matchande mjukisman och hoppfulle försvarare. Om än - i krasst fysisk bemärkelse - en något distanserad partner, just född i skepnad av allas vår  världserövrande Hjältefigur: den oövervinnerlige Nordmannen som danats i gestalt  av   S t å l m a n n e n (utan bokstavligt identifierande trikåer och ryggmantel).  
     Hennes  speglande "Han"-make är en ynglingalik sjöman i blankpolerat stål, vari himlen och "allt" reflekteras. Saknar fiskstjärt. Är således inte svårfjällad men säkert hårdnackat fokuserande sitt mål. Den purnya skulpturen står framför kulturhuset Kulturvarvet vid kajen i Helsingör, formgiven av den dansknorska konstnärsduon Elmgreen & Dragset.
Den Lille Havfue, i bronsfigur efter sagan av HC
Andersen 1837. Från 1931 farligt utsatt.
      Jungfrun är över 80 år. Sagoinspirerade skulptören Edvard Eriksen formgav henne i brons för en tillvaro som  köpenhamnsk sevärdhet. Häromåret blev hon globalt spridd världskändis som "god gemensamhet sökande kvinnosymbolen", i kamp för att rädda vår jordiska miljö.
     Idyllliskt utsatt, bak´ lövträdkronors skymmande slöjor i strandnära vågskvalp, har somliga försökt förinta  den död- och åldrandetrotsiga flickan.  Hon har verkligen fått utstå mer än fågelspillning och abstrakt bespottelse. En gång sprängdes hon bort från sin sten. Vit målarfärg hälldes över henne vid annat  tillfälle. 1964 fick hon huvudet avsågat, för vilket den rebelliske konstnären Jörgen Nash år 1998 tog på sig skulden.
     "Lilla sjöjungfrun har för vissa varit en provocerande symbol för högborgerlig dansk kulturbelåtenhet", sammanfattade den  TV1-rapporterande kulturredaktören. Och tillade att enligt SVT Sydnytt skapar den nyinvigde och starkare sjömannen livade diskussioner i Helsingör.  Det sägs att Han som riktig Superman  kan ufo-flyga till Henne ibland, utan sagospunna vingar eller seriefigurerat vindböljande mantel!
       Kanske sciencefictionrustad  från cyberrymd,  i försök att efterlikna eller uppdatera fantastiske Mikael-fantomen, den bibliske ärkeängeln. Under skiftande namn profeterad som allas hjälpande Coming Man och Nytidsbekräftande Messias, Kristus eller Krishna - som jag ganska småstilt nämnde mot slutet av mitt förra inlägg (1/6). Bara fantasin lär ju sätta gränser för vår mänskliga förmåga.
                                        *
    I dagarna som gick har jag även glatt mig åt ett par mycket läsvärda essär på Svenska Dagbladets Under Strecket-sida  Dels den, 31/5,  av Johan Eriksson, fil dr i teoretisk filosofi, om vår universellt meningsfulla och vidarefödande värld som i sig skapar oss till gränsöverstigande  jag-själv-egon  inom vi-ekons kollektiva transcendens genom tid och rum (med växande medvetande och ansvar...). Bland annat därför att vi "från första början" är naturligt infogade i omgivningen och ÄR den "plats" (eller "kroppssfär") där det talade och minnesskrivna språket i växelverkan uttrycks samt inspirerat navigerar i NU-känsla och framtidshållning, inklusive nya initiativ.  Stämningsberoende, medan DET viljeorienterar sig, och oss, fram genom tillvaron...
     I en annan uppsats, 4/6, rubricerad "Mystik utan etik riskerar att leda vilse" av professorn i religionshistoria och -psykologi, Antoon Geels, utgår han från Robert K C Formans nya bok "Enlightenment ain´t what it´s cracked up to be: A journey of discovery, snow and jazz in the soul".  Andliga ledare över hela världen, inte minst västs auktoritärt respektkrävande präster och östs guruavgudade "heligheter", har vi all anledning att mer se upp med än upp till. Liksom gäller ledare överhuvudtaget, eftersom makt över andras sinnen (och jordiska livstillgångar) är svårt kourrumperande. Maktberusade, kanske efter en överväldigande glimt av "det numinösas" oerhörda andehav, har vi (och de) svårt att utsätta särskilt oss själva för behövlig kritik.
    Under trägna meditationer iakttog Forman sina psykofysiska förnimmelser: hur medvetandet stillades och tystnad inträdde, en outsägbar förnimmelse av tomhet och fullhet på samma gång. DET som somliga kallar gudfödelsen i själen, andra Atman, Självet med mera. Upplysning...  Men den leder inte till frihet från lidande och evig förnöjsamhet - vårt gamla ego-jag-själv finns kvar som väsentlig del av den gränslande sol/jord- och uni/galax-varelse vi alla är.
    För en andlig sökare (liksom en världslig...) gäller det att öva upp  förmågan till växlande interaktion mellan de två huvudförmågor av skilda perspektiv som vi fått medfödda i oss,  begåvande inträdet i denna livstillvaro.
     Aha-upplevelsens milda leende hos Mäster Eckhart citeras: "Själen har två ögon, ett inre och ett yttre".
Det inre är det som skådar in i väsendet och mottar sitt väsen helt oförmedlat från Gud---  Själens yttre öga är det som är vänt mot allt skapat....

     Eller, som jag lärt av ivriga Bhagavadgitastudier på 90-talet: vi domineras lätt av vårt ytliga jag i denna materiellt betungande tidsepok. Men innerst i allas våra hjärtan sitter en liten själsfågel och iakttar tyst allt vi prövande utsätts för - det som mötande händer oss och som vi låter ske i egen medverkan. Till slut är det denna visa hjärtefågel som bringar våra samlade livsminnen vidare till vår själsgräns genomskådning. Efter vägledande öppning till nya vidders eftertänksamma chans till återspegling och mognande
    Religion handlar alltid om relation både inåt och utåt. Kanske bara med oss själva och medvarelser här och nu - eller rentav även med gud, eller Gud. Liksom vördandet av egyptiske solguden Re (ibland vokalvarierat översatt till Ra) handlade om  att  offrande ge, men även om att ta emot strömmen av hitgivna livsstrålar från "den högste".
    I artikeltexten får vi också del av Eckharts bild av dörren och gångjärnet. En kraftig tankedörr som öppnas och stängs. Den är det yttre i ögat, i yttre människan. Men gångjärnet håller dörren vid väggen, utan att röra sig - det är den inre människan.
    Här redogörs även för Formans försök till definition av vad andlig upplysning är - ungefär "uppnystandet av hopnystad verklighet...O: DAN HANSSON

    Men det är - ju  förstås - så olika vad vi nystar upp, innan vi når DET mogna stadiet för tröskelöverskridande. Av årsringat egenupplevda erfarenheter. Ett samlingsnystan till DETs vidare uppnystande utifrån mitt dödsmedvetna nuenskilda liv.
     Där många vill uppträda som våra ledare, som sagt. Och tycks berusade av gudlig, annan andlig eller världslig makt. Medan vissa andra  tycks gå in för att vara fulla av fan. Låt oss vara kritiska mot dem, och självprövande. Så avslutar Geels sin essä - på ett ungefär...
Hälsningar,
under skönt gråblå molnhimlaskapelser
i ljuvligt lövsalsbrusande regnviskarsus,
från kes
        +
K O N S T  (SvD 7/6):
Kulturskymning


MÖRKERÖVNING Konstnären Yoko Ono är på besök i Stockholm inför utställningen Grapefruit på Moderna museet. 
      Ut på en andlig exkursion i skogen för att ta emot poetiska instruktioner! Från en nattningssen fågel, kanske...
En liten skara samlades på Djurgården i sommarnatten för att utföra en av Yoko Onos poetiska instruktioner.
Jag får en lapp i min hand: "Let´s breathe together and let ourselves happen, Yoko"
 Foto: Dan Hansson                                                                                                                ./.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar