Söndagen den 30 september 2012 
KÆRLIGHED   
Inhöstandets skördetid / Den Helige Mikaels Dag i kyrkorna /
Efteråret smiler til dig lige nu. Smil tilbage og send KÆRLIGHED til dem der har behov. (Bilden med tillhörande hjärtvinjett och text har jag lånat från ett inlägg av Facebookkällan KÆRLIGHED, häromdagen).
     Leklystet smekande vindar av indiansommar omsluter oss än. Eller om det är brittsommars mjuka air som redan är här och förhoppningsvis, med råge, vill dröja kvar förbi 7 oktober? Det är dagen som givits åt Birgitta/Britta - namntydd till Den Höga och Lysande Ledsagarinnan, och som gärna höljer oss i luft  lustfyllt luktsatt av regndränkt mull. Att inmundiga i djupa, lugna andetag ihop med ögonfägnads färgvibrerande klädnad ur buskage och trädkronor, som på sin dansande stråt ner till jordförnyande skaparrymd vill  törna emot tinningen på folk och fä. Eller ger en och annan kind sin lövtunt lätta kyss, som uttrycksfull representant för Gaijas generösa mun. Försvinner snart: kanske efter ett ögonblicks kittlande spänning i vilostund på vindrufsad  hjässa med gott utsiktläge för planering av slutlig landningsplats.

    I dag på Mikelsdagen talas det i kyrkans upphöjda predikstolar om den onda draken eller ormen: Ende Gudens kritiker och anklagare Satan - som även identifierats med den lysande intelligente gudsskuggaren Lucifer.  Himlavarelsen som avundas människan vår växande skapelseroll som kommit att överflygla hans egen änglauppgift.  Yttersta tidens ärkeängel Mikael - som i gammal judiskkristen tradition brukade ses som Messias-Kristusgestaltens skepnad  i de hinsides ängderna - kastade för länge sedan, efter svåra himlastrider, ner den gudsutmanande draken till jorden (Jesus har i NT uttryckligen omvittnat att han sett Lucifer falla: som en blixt ner till vår planet...). Det odelat Goda fick därmed ostörd himmelsfrid ovan där. Medan Den Onde fick sprida sitt syndiga ormgift och åstadkomma allt värre helvetestillstånd på denna jord, fastän då och då trampad "till döds" av Det Godas missionärer. Tills Mikael även i vår världsliga regions Yttersta Dagar kallar sina budbärarsyskon samt mänskliga anhängare till sistastrid mot lede änglabrodern och dennes själsfränder... Som snart skall falla ner i l oåterkalleligt straffande helvetesgap, medan gudsgodhetens segrande skaror vinner evig frid och helig fröjd ihop med Den Ende.

     En oförsonlig berättelse om absolut-idealistisk åtskillnad: god-ond, vit-svart, ljus-mörk. Vilket är en absurt omöjlig och stridshetsande indelning för mänskligt vettig  utveckling på både individuell och kollektiv nivå. Där vi måste kunna både ge och ta med såväl två hjärn- som hjärthalvor. Det vet vi som reflekterande och någorlunda självkritiskt levt några decennier och känner vår medfödda dubbelhet - dessutom lärt av historiska skildringar och nu aktuella  framttidsscenarier,

    Några har förvånats över att jag inlåtit mig med den i svenska medier för några år sedan oresonligt förtalade Krishnarörelsen. Liksom andra religiösa grupperingar har även den utvecklat en del mindre goda och kloka vanor, men på senare år blivit mer följsam i sin attityd till västerländskt moderna käpphästar och lagar (tycker jag mig ha märkt). Dess religionsfilosofiska urkund Bhagavadgita är jämfört med bibeln och koranen en överlägset njutbar skrift, från flera synvinklar. Både moralanda och berättelser har för övrigt  beröringspunkter med bibelns, som visar på gammalt tros- och/eller berättarutbyte längs gamla handelsvägar för nog långt mer än 2000 år sedan.  
       I somras höll en av Bhakti-Vedantasällskapets kringresande guruer,  all jorden kring, ett föredrag på ett tema som jag inte tagit del av förr. För de Krishnahängivna i Goovindatemplet vid Fridhemsplan i Stockholm samt mig och några andra "privatintresserade".  Han talade om Krishnas äldre bror Rama: mer begiven än han nog borde vara på den överlägsnes framgång, inte minst bland hänryckta kvinnor. Medan Krishna i sin jordiska skepnad intar en lillebroderligt underdånig hållning till honom -  och för övrigt, enligt sin vana, dör ung:  inkarnerad i oräkneliga mänskliga eller djuriska kroppar och livsöden (ofta i sällskap med - eller sökande -  sin mest älskade: äktahälften Radharani).
      I den megauniversella himladimensionens tillvaro är det dock Rama som är den underordnat ödmjuke, medan Krishna är evigt allsmäktige Överguden - den som ingen vet när eller i vad för slags kropp han dyker upp, mer eller mindre mångarmad med sina mest kända attribut: (fågeln), flöjten  snäckan, diskusen osv. Och som ingen människa uthärdar att se i hans fullständiga universella uppenbarelse.... Snäckan tar han till och ämnar blåsa stridssignalen i för att samla de sina till stora slutstriden, som ska stå mot Kaliyugatidens demoniskt ägodelsbesatta horder. 

                                         
    Jag vill genom ännu en bild från Facebookkällas bakre regioner återknyta till inläggen här i juni med skildring av majbesöket vid min ungdomsvän Mik(ael)s judiskkristna familjegrav i Köpenhamn. I vars dyningar en himmelsspeglande "Stålmannenstaty" dök upp i Helsingör, som slags motagerande pendang till Den Lille Havfrue - en modern Supermanversion.
    Alla och Allt är Ett i högste skaparguden, enligt mer än en religion, vilket här framgår något provocerande genom bildmakarens myller av enfärgat jordbruna varelser i och runt gudakroppen - vattenvarelsen utgör undantaget. Återgivningen domineras av masklika rörformer, vilket lär vara den grundgestalt som dväljs i vår biologiska fysionomi sedan första urformens tillblivelse.   Kanske är det överguden Zevs urfader Uranos som bildmakaren sökt framställa: i överraskad undran inför ett mirakulöst fynd av ny slags kvinnovarelse. En vattenjungfru som kanske delskapat sig själv i eget inspirationsflöde.   

                                                         ***

       I kommande vecka vill jag, bland annat, försöka berätta lite om min nyfunna och  brogestaltande trevare till fjärrvänskap med Miks bror Niels,  barnläkaren som lever i en mycket annorlunda verklighets värld: i USA. Deras uinderbart vänlige och trevlige far Ebbe, gynekologiprofessorn på Rikshospitalet och Jordmoderskolan i Köpenhamn, tog 1956 på sin fru Ingers begäran med mig på sightseeing för att samman med ett par av hans studenter beundra den alienerade lilla sjöjungfrun vid Langelinien i danska huvudstaden. Bekantskapen med denna undin: HC Andersens motsatsfulla vattenvarelse, har jag  med åren funnit allt väsentligare och i mitt dualistiska inre identifierat mig en hel del med.
        Även den ultovade nya bloggen, rymmande några av mina genom åren åstadkomna texter, är äntligen på gång. Med Herrarnas Nya Giv i FiB/K  12/92 att börja med: en variant på HC Anderssens Kejsarsaga
    Med önskan om bra start på nya veckan för oss alla som på olika håll och kanter kämpar för en bättre värld!
kes

Kanske har vi

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar