Den 24 oktober 
är det FN-dagen som firas över hela världen, har från 1946 ofta hörts sägas under denna dag. I dag inte särskilt ofta eller ivrigt. Hoppet har sjunkit om att de många medlemsländerna skulle lyckas samverka i fredsiver och  rättvisare välståndsökning för att ordna en allt bättre framtid åt jordens innevånare. Undan krig och elände...  De förfärliga inbördesstriderna i Syrien nu, stödda eller motarbetade av olika konstellationer av intresserade grannländer och stormakter, har sänkt ett sorgens mörker över mångas ljusa framtidstro.
     Den 24 oktober (1938) var också födelsedagen för min danske vän Mik - en måndag då solen nog lyste från klar hösthimmel över Köpenhamn. I snart 52 år har han varit borta från de livsstigar där vi åter kunde ha mötts, bärande samma personligheter som de med nära cellminnen av dem vi var när vi sista gången sågs.

      Både kroppar och själsförmögna minnen har vi bara till låns, verkligen - att varje dag jordiskt bruka efter bästa förmåga. I somras, den 17 juli, tog jag vidstående foto av hans gravsten, där en vidunderligt vacker liten snäcka just behagade dras uppåt av sin mörkhudade och försiktigt avvaktande invånare: svart, vit, grå, gul, lite rosa - glänsande i pärlemorlyster.  Den gav mig en underskön upplevelse och paradoxalt lyckligt hopp om meninngsfullt liv.

     Som jag utlovade sist har jag nu sett Lars von Triers film Antichrist, med sin fasansfulla kamp mellan det kvinnliga och manliga inom många av oss. Något annat har jag inte att i ord tillägga nu, bara följande bilder och citat från min facebook-sida./ ke

 Dagens favoritavslutning på en berättelse, rysk: 
"You asked for a story, and now I've told you one.
 Not to long and not too short,
just the distance between you and   me.".
(Bidrag från  Jerk Elm'en)


I closed my mouth and spoke to you in a hundred silent ways.
   














Uppdatering 13/10, lördag:
på grund av missödet att stort textsjok försvann när jag bara gick in för att korrigera ett par småfadäser. Ur minnet har jag därför försökt återge det förlorade: något är nog borta men lite annat tillkom.
12/10 -12, fredag:
I Skagenljus.
Regissören Bille August har efter 25 års bortovaro åter gjort en dansk film, föranledd av hans intresse för det konstnärliga  Skagenlivet vid förra sekelskiftet. I dag har hans nya film premiär: Balladen om Marie Kröyer.  Den handlar om målaren PS Kröyer och hans äktenskap med Marie, med tonvikt på hustrun som utsatt hjältinna. Hårt kritiserad av mansbestämd omgivning när hon inte längre stod ut med sin egocentriskt och bipolärt utagerande make utan sökte fly sin plågoande genom ett förhållande med tonsättaren Hugo Alfvèn.  I sin samtids patriarkalt dominerade värderingsvärld kunde hon inte framstå som annat än föraktlig felande part.
     Ungefär samma dilemma  och chans till minst sagt ifrågasatt utväg (även av mig själv...) upplevde jag i mitt så kallade äktenskap runt 1960. Sedan jag på min mans begäran sagt upp mig från jobb och tjänstebostad för att ge OSS ny chans, som tidstrogen hemmafru - där han fått bostad och journalistjobb fjärran tidningsdödens Stockholm.  I svekets Sveg,  men där hade han redan hunnit skaffa sig  ny älskarinna – sin hånfullt halvärliga mansvana elakt trogen – innan jag ens hann flytta dit.
     Men frigöra mig lyckades jag ändå, till slut - efter flera års omständlig skilsmässa: den omfattade nästan hela 60-talet i olika svåra turer som nästan sög musten ur den glada och någorlunda trygga ensamförälder jag ville vara för mina barn.  Man kan säga att jag blev fru Rosenqvist i halvdant och alltför brådstörtat gifte under blindbockaktigt oförstånd, men skilde mig synnerligen grundligt och långvarigt.  Samt att jag vis av hemska erfarenheten aktat mig för att någonsin mer tro mig om att passa till sambopartner. Av vare sig äkta eller oäkta slag. 
     Det enda förhållande jag aldrig frigjorts från är det ofullgångna  1956-57 med Gregers (=Gregorius= väktaren) Mik/ael Brandstrup - och hans köpenhamnska familj, med tjänstebostad i Rikshospitalet/ ”Riket”...  Smärtsamt förlöst till nyskapande liv i mig då jag i mitten av maj i år chockad fick veta att han alls ej dog hösten 1957. Till vilket jag då uttytt det mildrande ordbudskapet att han var "borta ur vårt liv".  Han levde svårt sjuk och med handikappande sviter efter operationen av sin hjärncancer i ytterligare bortåt  fyra år. Förstummad.
     Ett par dagar efter mitt danska kyrkogårdsbesök, vid hans familjegrav nu i våras (länka till min beskrivning av det den 1/6 samt en bit ner under 17/6  i högerspaltens blogglista!), sändes det första  SVT-avsnittet med USA-versionen av Lars von Triers och Stephen King´s  Riket - The Kingdom. Där händelseförloppet delvis rör sig  kring väktarutkorade läkare och en hjärnoperation med slarvigt bortskurna delar av fel hjärnhalva. Det innebär  naturligtvis livslångt mentala handikapp för den unga begåvade patienten.  Därtill förekommer en hel del spökeri och mysteriösa utflykter in i ”swedenborgska regionen”, utifrån hjärnskadade unga mäns sängbundna patientliv.
    Detta fick mig, ”mot alla odds” om en möjligt god uppföljning, att söka och få kontakt med Miks ende ännu levande familjemedlem. Äldste brodern Niels. Inför mig en gång högt värderad av sin mor som den mest fantastiske av de tre underbara söner hon fått. Med tiden barnläkare i San Francisco, specialist på reumatism och professor vid Stanford – efter vad jag kunde utröna på nätet.  Han befann sig 1956 i forskarlag i USA men blev 1957  med.dr. i Köpenhamn, fick jag veta. Så jag antog att han då flyttat hem för att under några år mer än uppfylla den plats vid Miks sida som man kan säga att jag fegt avvikit från. Som svikare… Dock, det försäkrar jag, en ofrivillig sådan.
Nykommen staty i Helsingör i efterdyningarna till mitt gravbesök i Köpenhamn i maj: en matchande Stålmsnnenhjälte och make till Den lilla Havfruen. (Länkas till under 17/6 i h-spaltens blogglista)
      Niels skrev ett vänligt svar till mig, via Facebook som han sade sig vara dålig på men där jag just då, i slutet på juni, börjat skapa vänlista.  Han bor eller är verksam nära Googles högkvarter och sysslar med bland annat id-förvanskande fotoexperiment som delvis kanske är knutna till hans huvudintresse, en konstsalong med tillhörande verkstad.  
    Den videohobby han nu utövar förefaller mig vara otäckt Freudbaserad i sex-död-fixering - enhetligt samstämd kanske med vår dominerande kulturelits världsbild. Hittills har jag bara "nosat" på yttre förpackningar av Between You and Me. Velat undvika att låta mig inkopplas till uppgivet egenansvar: frestad som man kan bli att sälja det ihop med sin själ till övermänsklige hjälten och helande läkaren/Gud-djävulen. I vår moderna värld redan ett storskaligt utövat beteende, genom mäktiga läkemedelsindustriers forskande doktorer.        
     Beroende på min snarlika reaktion inför det sublimt otäcka, som jag mer än anar, har jag hittills inte sett den vTriersfilm jag lagrat under titeln Antichrist eller dylikt.  Denna helg tänker jag öppna mig för den och dess hemska man-kvinna-kamp.
    Vår dimensionsrikt skiftande portbro, som Niels och jag under några månader har sökt bygga mellan oss, känns farligt ranglig - trots att vi verkligen försökt. Niels liv har avancerat utvecklats under mycket olika förhållanden mot mitt och kanske kan vi aldrig riktigt förstå varandra. Men att hans ögon och leende fotoansikte är ”desamma” som Miks (fast några decennier äldre) gör mig förstås inställd på att de båda – på sätt och vis – är samma goda men också intressanta person. Dock: Mik hade en svart pudel, och faustska Mefistofeleserfarenheter har ingått i mina livsrön efter vår sorgligt brutna romans.   
      Låt mig sluta dagens inlägg med att påstå att mitt Mik-mig-förhållande ännu pågår – och nu, på sätt och vis, vill översvämma våra brofästens jordankrade försänkning./kes

Uppdatering söndag 7/10-12:
    Jag sätter hoppfullt gungande igång forsvilda brudslöjefallets hängbro i vågad svängning.
 Medan  min  son Jonas  far,  härjedalingen  John  Samuelsson (1935-1987) , skrattar åt
mig vid  brofästet. Då jag weekendgästade honom i Storlien sommaren 1969.  
     Solen lyser och har sig med höstlöven där ute, så snart går jag ut en sväng i närkvarteren. Behöver hämta frisk luft till mitt innanmäte och ska växla värmespridande leenden samt några ord med andra flanörer, kanske. Eller - säkert - med biträdet i affären där jag tänker inhandla helg- och måndagsmat. Tänk att jag äntligen kunde få hygglig ordning på alla tidskriftssidorna i nyaste bloggen och fick i väg den ut i cyberrymden! Den finns att länka till i högerspalten här bedvid.
      Min förtjusning i ordet b r o som symbol är bekant för dem som läst lite här och där i mina memoarer om händelseströmmen som livslångt förtrollade mig sommaren 1975.  Ett P1-inslag i veckan framhöll att vi ger BRON (liksom andra substantiv, gissar jag) manbarhetskonkret eller mer romantiskt inriktad kvinnoskir tolkning beroende på om det har maskulint eller feminint genus i vårt modersmål - vanligen. Som franskans le Pont och tyskans die Brücke.  Av en eller annan färgad även av det egna könets identitet.
I kvistig broskog med bildkonstnären Mautice Sendak.
      Denna av "bro" präglade symbolmagi är för mig  synnerligen aktuell just i år, vilket framskymtar en bit ner på denna sida.  I det nummer av FiB/K-tidningen som nu har fått egen blogg omskrivs för övrigt den då aktuella filmen De Älskande på Pont Neuf. En relationsstatus, spelplats och siffra ryms i den filmtiteln så förtätat  att jag för några år sedan begav mig iväg och såg den vid första bästa tillfälle. Och blev mycket besviken. Varför framgår om du på sidan 44-45 läser  Hans Isakssons nöff-nöff-varning för den på sina håll kritikerrosade filmen.

Den 5 oktober -12
   
  När jag, bra trött, skrivit följande textstycken observerade jag inte att jag klickat in mig i fel blogg (nog fått väl mycket att hålla reda på...) - därför råkade jag radera gångna dagens flitigt åstadkomna inlägg. Så nu dröjer det ytterligare innan det tänka bidraget dyker upp. Fastän redan VÄL luttrad kändes det ändå snopet i överkant. Ojoj, ackack och jaja: den "sant" prövande och värsta motståndaren har jag verkligen i mig själv! 
      Nåväl - mesta jobbet, likamed slutligen välmätta och inscannade underlaget, finns kvar och underlättar mycket i det oväntade merjobbet. Och på backiga krokvägen har jag lärt mig en del nytt  bland alla tekniska finurligheter som nätkonsten vill inviga en i.
                                                   *
(      Äntligen har jag lyckats åstadkomma en ny blogg: för gamla texter, som jag utlovade för en tid sedan. Denna gång helt ägnad ett nummer av FiB/K under värsta 90-talskrisens dagar. Vilket kan ge  påminnandets igenkännande leende inför ett och annat från den tiden: kan länkas till från högerspalten.                           )    
 
     Sist (30/9) nämnde jag "broderliga" brobyggandets konst,  som jag i några månader invecklats i mer allvarsamt, medvetet och samtidigt våghalsigt än kanske någonsin tidigare. Nyförsök att överbrygga svalg och andra hinder i tid och rum är ju för de flesta av oss nödvändigt vid många tillfällen i livet. Att modigt delta i skapandet av nya eller enträget hålla gamla relationer vid liv vilar naturligtvis på ett genuint behov  att ta sig vidare från egna "ingen-är-en-ö-läget" och gärna vill tro kan  fungera som gott brofäste även för andra. Men ofta sviktar våra förbindelshopp och ger svindlade osäkerhetskänsla - som befann vi oss på en allltför spännande hängbro med väl äventyrligt fotfäste.  
Edvard Munchs Skriet.
På en bro...
Som individ eller duo-del. Eller som vi-part i storgrupp  ihop med FB-vänner - rentav med hela jordens ödesvandrare på planetfärd genom galaxen. För livet tör vara ett hisnande osäkert företag hur bedrägligt hemtryggt det än vill invagga oss i vanemaktens godanro.
       I det här ordnätspinnande sällskapet, som jag befinner mig i sedan några månader, kan det verka självklart att kommunikation "bara" är en fråga om att vara lagom vaken för omgivningens mer eller mindre intressanta utveckling. Och så upplever jag verkligen min nutid:  på god väg som rollinnehavare i brobildande gemenskap - mer än någonsin förr i mitt från tolvsårsåldern relativt frivilliga enslingsliv. 
      Det är ett fantastiskt äventyr att leva och lära - så även på gamla dagar - med ständigt nya problemungar som kräver engagemang, vill jag försäkra er som är några år yngre än jag! Tiden är en skälm, på både gott och ont. Varje ny dag kan bli den sista men samtidigt te sig mer lovande än någonsin förr, fastän sällan enkel. Beroende av spänsten i den minnesrymd vi genom åren får chans att införliva i oss. Och tar spjärn emot.
     Onsdagshälsar framåt fredag en denna vecka extra senfärdig men i bloggövning envist motionerande
Photo: Sometimes when things are falling apart, they may actually be falling into place.ke(s)