Uppdatering söndag 7/10-12:
    Jag sätter hoppfullt gungande igång forsvilda brudslöjefallets hängbro i vågad svängning.
 Medan  min  son Jonas  far,  härjedalingen  John  Samuelsson (1935-1987) , skrattar åt
mig vid  brofästet. Då jag weekendgästade honom i Storlien sommaren 1969.  
     Solen lyser och har sig med höstlöven där ute, så snart går jag ut en sväng i närkvarteren. Behöver hämta frisk luft till mitt innanmäte och ska växla värmespridande leenden samt några ord med andra flanörer, kanske. Eller - säkert - med biträdet i affären där jag tänker inhandla helg- och måndagsmat. Tänk att jag äntligen kunde få hygglig ordning på alla tidskriftssidorna i nyaste bloggen och fick i väg den ut i cyberrymden! Den finns att länka till i högerspalten här bedvid.
      Min förtjusning i ordet b r o som symbol är bekant för dem som läst lite här och där i mina memoarer om händelseströmmen som livslångt förtrollade mig sommaren 1975.  Ett P1-inslag i veckan framhöll att vi ger BRON (liksom andra substantiv, gissar jag) manbarhetskonkret eller mer romantiskt inriktad kvinnoskir tolkning beroende på om det har maskulint eller feminint genus i vårt modersmål - vanligen. Som franskans le Pont och tyskans die Brücke.  Av en eller annan färgad även av det egna könets identitet.
I kvistig broskog med bildkonstnären Mautice Sendak.
      Denna av "bro" präglade symbolmagi är för mig  synnerligen aktuell just i år, vilket framskymtar en bit ner på denna sida.  I det nummer av FiB/K-tidningen som nu har fått egen blogg omskrivs för övrigt den då aktuella filmen De Älskande på Pont Neuf. En relationsstatus, spelplats och siffra ryms i den filmtiteln så förtätat  att jag för några år sedan begav mig iväg och såg den vid första bästa tillfälle. Och blev mycket besviken. Varför framgår om du på sidan 44-45 läser  Hans Isakssons nöff-nöff-varning för den på sina håll kritikerrosade filmen.

Den 5 oktober -12
   
  När jag, bra trött, skrivit följande textstycken observerade jag inte att jag klickat in mig i fel blogg (nog fått väl mycket att hålla reda på...) - därför råkade jag radera gångna dagens flitigt åstadkomna inlägg. Så nu dröjer det ytterligare innan det tänka bidraget dyker upp. Fastän redan VÄL luttrad kändes det ändå snopet i överkant. Ojoj, ackack och jaja: den "sant" prövande och värsta motståndaren har jag verkligen i mig själv! 
      Nåväl - mesta jobbet, likamed slutligen välmätta och inscannade underlaget, finns kvar och underlättar mycket i det oväntade merjobbet. Och på backiga krokvägen har jag lärt mig en del nytt  bland alla tekniska finurligheter som nätkonsten vill inviga en i.
                                                   *
(      Äntligen har jag lyckats åstadkomma en ny blogg: för gamla texter, som jag utlovade för en tid sedan. Denna gång helt ägnad ett nummer av FiB/K under värsta 90-talskrisens dagar. Vilket kan ge  påminnandets igenkännande leende inför ett och annat från den tiden: kan länkas till från högerspalten.                           )    
 
     Sist (30/9) nämnde jag "broderliga" brobyggandets konst,  som jag i några månader invecklats i mer allvarsamt, medvetet och samtidigt våghalsigt än kanske någonsin tidigare. Nyförsök att överbrygga svalg och andra hinder i tid och rum är ju för de flesta av oss nödvändigt vid många tillfällen i livet. Att modigt delta i skapandet av nya eller enträget hålla gamla relationer vid liv vilar naturligtvis på ett genuint behov  att ta sig vidare från egna "ingen-är-en-ö-läget" och gärna vill tro kan  fungera som gott brofäste även för andra. Men ofta sviktar våra förbindelshopp och ger svindlade osäkerhetskänsla - som befann vi oss på en allltför spännande hängbro med väl äventyrligt fotfäste.  
Edvard Munchs Skriet.
På en bro...
Som individ eller duo-del. Eller som vi-part i storgrupp  ihop med FB-vänner - rentav med hela jordens ödesvandrare på planetfärd genom galaxen. För livet tör vara ett hisnande osäkert företag hur bedrägligt hemtryggt det än vill invagga oss i vanemaktens godanro.
       I det här ordnätspinnande sällskapet, som jag befinner mig i sedan några månader, kan det verka självklart att kommunikation "bara" är en fråga om att vara lagom vaken för omgivningens mer eller mindre intressanta utveckling. Och så upplever jag verkligen min nutid:  på god väg som rollinnehavare i brobildande gemenskap - mer än någonsin förr i mitt från tolvsårsåldern relativt frivilliga enslingsliv. 
      Det är ett fantastiskt äventyr att leva och lära - så även på gamla dagar - med ständigt nya problemungar som kräver engagemang, vill jag försäkra er som är några år yngre än jag! Tiden är en skälm, på både gott och ont. Varje ny dag kan bli den sista men samtidigt te sig mer lovande än någonsin förr, fastän sällan enkel. Beroende av spänsten i den minnesrymd vi genom åren får chans att införliva i oss. Och tar spjärn emot.
     Onsdagshälsar framåt fredag en denna vecka extra senfärdig men i bloggövning envist motionerande
Photo: Sometimes when things are falling apart, they may actually be falling into place.ke(s)


Inga kommentarer:

Skicka en kommentar