Gott Slut på nyårets gammelafton! - GOTT NYTT ÅR---

Årsskiftet er en oplagt mulighed for at evaluere på det forgange, så vi kan give slip og starte på en frisk. Hvad skal vi bringe med videre, hvad skal transformeres og genopstå i nye former og hvad skal vi helt forlade?
Her kan du dele dine ønsker og visioner for det nye år.
Årsskiftet er en oplagt mulighed for at evaluere på det forgange, så vi kan give slip og starte på en frisk. Hvad skal vi bringe med videre, hvad skal transformeres og genopstå i nye former og hvad skal vi helt forlade?
Her kan du dele dine ønsker og visioner for det nye å









Gott slut önskar jag alla denna i nederbörd rika ljuskväll!
Photo: Please:-)  visit,like,share and tag unconditionally!

      Tiden vill överhuvudtaget tryta för mig numer, liksom min förmåga att hålla löften. Därför bli det en tunnkokad bloggsoppa som avslutar det här auroraåret. Men mitt siddito hade premiär först i februari - så jag förlänger ny tids gryningsfirande lite som jag behagar. Och gör det lätt för mig genom att från julveckans facebook reprisera nedanstående bilder inklusive texter. Med den hemmastämning, från min värld,  jag vill sprida till vänner och anhöriga - densamma som julaftonens.  Jag återkommer under det nya årets första dygntimmar med en kampanj  f ö r   skog, för träd, för naturens värdighet  - mer än kortsiktiga värdet av den...  

      Får någon en stund över finns nu de två sista Ogräs 1-kapitlen att klicka till i högerspalten. Eller här:

länk.
för 15 timmar sedan
De båda slutkapitlen av mina memoarers förstadel, 14 och 15, är nu äntligen på plats. Den av flera provläsare långt mer uppskattade Andradelen följer ganska snart. Nytt blogginslag under Auroraårs överskrift trasslar jag nog ut på nätet redan under denna nyårsaftons sena timmar.

kerstinelisab
 

    Vi ses --- Hoppas bara att  ni efter bildtitten nedan inte fastnar i fb-återblickandet. Det höll jag på att göra. --- kes   

 (4 foton)


  • Kerstin Elisabeth Sandkvist En tomtegumma jag ärvt av min farsfaster, född på 1860-talet, bär upp ljusen i bortre bordsänden - balanserar det mittersta på sin träskalle. Lite halvdystert högtstävande grejen t h i bild 2 är en granskapelse uppbyggd med tallkottar.

Inledning till Ogräs kapitel 13

Den 4 december 2012
En Hilda Nilsson, med högburet huvud. 56 år 1935.Min farmor. 
Liksom övriga delar av mina memoarer, som hittills varit utsända till läsning i skilda läger, skrevs även detta kapitel år 2001. Men jag har uppskjutit IT-publicering till nu, bland annat därför att min farmor Hildas dotter Karin först sent omsider öppnat sig och berättat om sin mor och uppväxten som barn till en ensam och därtill förskjuten och föraktad kvinna. Innan Hilda på 1930-talet genom systrarna fick chans att bli kallskänka i stora restaturangkök arbetade hon alltid som städerska - hade aldrig råd med några fina kläder, eller nöjen. Uttryckte heller aldrig saknad efter fint lyxliv med därtill passande tillbehör - tycktes inte ens roas av biobesök eller längtade efter radiounderhållning som grannarna runtom. För övrigt beskrev Karin sin mor som en hemmavid irriterande passiv varelse - satt mest jämt bara tyst på en stol utan att företa sig något, som om hon sov med öppna ögon. Ju äldre Karin blev desto vanligare blev det därför att göromålen i och för hemmet övertogs av henne.          


Vad jag kan förstå levde Hilda i mer eller mindre behärskad och djup depression under större delen av sitt liv - utlöst av de många prövningar hon genomgått. Dessutom nog en följd av samma ärftliga disposition som hos mig kallades manodepressivitet, för en tid, Karin sade att hon först nu på äldre dagar förstått detta. När hon ännu samlevde med sin mor hade hon ingen tanke på annat än att denna helt enkelt var en ganska trist samt ovanligt stillsam och oföretagsam människa.


En Hilda Nilsson med sin make Gustaf och en pojke
som fick överleva i änglamakarparets hem. Hon
gavs hela ansvaret för mördandet. Men han var
 kanske  förförisk och pengasugen tillskyndare?

Några sidor längre fram här har jag skrivit om min lättnad över att inte ha funnit några alltför tungt belastande skelett i min släktlikgarderob. Men i september 2011 fick jag genom ett frågelekfullt SVT-inslag rysande känna på hur ett sådant chockbesked kan drabba en. Jag  berättades då om Hilda Nilsson - ”den värsta av alla banamörderskor som någonsin funnits”. Hon som boende i Hälsingborg runt förra sekelskiftet dödade så många små barn att hon vid avslöjandet och domen 1917 blev en tidningarnas och radionyheternas skandalkändis. Det rubrikskreks, och viskades om, att hon var den värsta av alla änglamakerskor. 
Jag visste att min farmor bodde i Hälsingborg sedan hon tonårig rymt hemifrån och innan hon i början på 1900-talet gifte sig med min farfar. Men Hilda Nilsson var dåförtiden ett vanligt namn,  vilket jag också lugnades med när jag ringde TV-folket bakom kulisserna.  Så småningom dog denna Hilda i fängelset: samma dag som benådning från  dödsstraffet budledes var på väg hittades hon hängd i sin cell - förmodligen mördad av en eller ett par strängt rättsskipande fångvaktare...  Därefter lär det ha spökat svårt i den cellen.
Hon spökade väl på sätt och vis för min ibland barnafödande och fadersövergivna farmor också. 1917 hade hon hunnit få domen att hon inte fick gifta om sig, och i fortsättningen måste  bära sitt flicknamn Nilsson. Fadern till Karin var hon förlovad med men han försvann innan  dottern, Hildas sista barn, såg dagens ljus året 1918.
Att Hilda Nilsson dök upp som ovanligt hemskt svar i lustig TV-frågelek för ett drygt år sedan sades komma sig av att en av deltagarna var medarbetare i Go´kväll-redaktionen. Där hade man samma vår haft uppe änglamakerskor i programmet - nog en följd av att spännande Änglamakerskan” gjorts populär i ny och ruskigt läskig deckare av Camilla Läckberg.
På Kungliga Biblioteket gavs jag så småningom forskartillstånd för att närmare sätta mig in i de förutsättningar i miljön som för över hundra år sedan skapade dessa båda av mig halvkända Hilda Nilsson-öden. I Helsingborg: staden dit också jag som mycket ung flyttade och gjorde mina första lärospån utanför hembygden, medan den på 50-talet ännu skrevs Hälsingborg. En kontrastrik domarmiljö i var mans och kvinnas ögon jämfört med den vi i dag förhåller oss till i barnbegränsande syfte och nu inte ens kallar fosterfördrivning. Men ännu kan vi rysa vid blotta tanken när gamla tiders barnamord kommer på tal. Och all jämförelse undviks - som om den vore skändlig, för oss moderna och ekonomiskt väl  barnplanerande familjebildare. .
Annat kom emellan - min danske vän Mik och hans familjegrav blev plötsligt levande för mig och ledde till att jag började mitt tidsödande men ibland givande facebookande. Kanske blir det aldrig av att jag till något slags helhet försöker följa upp min hälsingborgska hundraårstråd. Om vår moraliska domarbenägenhet bakåt i tiden men liksom självklara frikännande av aktuella nutidsinställningen runt fosters och småbarns våldsdöd. På vårt överbefolkade jordklot. Kanske kan jag så här ändå hjälpa till att sprida idén som SVT gav mig, så att andra börjar arbeta med att ge gångna tiders kvinnor den större förståelse och medkänsla som de flesta av dem säkert - mer än väl - förtjänade.