Uppdatering den 29 januari 2013


     Här kommer  min hittills ej nätpublicerade politiska predikan, som för läsare av pappersutkastet låg sist, som tillägg, i Ogräs del 1.  När jag under 2012 började blogga ut  mina memoarer mm  skrev jag i inledande delen att jag ville uppskjuta inflikandet av detta tills jag var klar med tredjedelen. Men jag har på sistone hindrats av hackare, eller så kallade agenter, från att publicera andrakapitlet i Ogräs del 2. Därför skjuter jag nu in detta i bloggen ''Diverse ord  mm''. Väl inpassat i tidliga skeendet NU när Palmemordet och dess inflytanden är aktualiserat.
Vänhälsar
                   kes
                                                        *
                                                        
Äntligen är jag klar med första kapitlet av Ogräsmemoarerna del två. Blev dock inte nöjd med hur den nya bloggens tekniskt utformade bakgrundsmiljö ter sig - när jag nyss såg den i färdigt skick.  Så jag måste förvarna om att den utsätts för finmejsling endera dagen.
       Annars:  för ögonblicket är jag helt tröttkörd av just inbloggade dagsverket, sedan tidig morgon slitet med. Drar mig tillbaka från all kritik, negativ som positiv...
- vänhälsar
                 er
                      kes



Grön och grann står granen
- skönt doftande än...
Nyårets 13:e är 20:e da'n
efter jul, den så kallade tjugondedag Knut.
Då firas vinterfestens slut: 
vi trår lång avklädardans
och kör med granesvans ljusskens julefrid i kyla ut .   

Tredimensionellt skelett på Stadsbibliotekets bildrika
utställning om döden runt jul-och nyårshelgerna.Tre
granbröderna ovanför klistrade ihop sig med sorg-
liga skepnaden - gick ej att åtskilja. Menade att il-
lustrera grantexten längre ner.
     I dag högtidlighåller jag att det är 76 år sedan min bror dödföddes, med innebörden att jag fått chans att leva och kämpa mig fram här i världen till den vändpunktsdag som i dag är. En och annan tycker nog att mitt förhållande till döden verkar överdrivet livaktigt, inte minst beroende på att jag inombords har umgåtts med brodersskuggan sedan tidig barndom. Själv har jag inte upplevt närkontakten med ''den andra sidans'' osynliga och hädangående siamestvilling som något negativt eller överhuvudtaget problematiskt.  Utom, förstås... att jag ända upp i tonåren  faktiskt var  fruktansvärt spökrädd och snart lärde att jag borde  hålla tyst om både det och vad som antogs vara en av mig framfantiserad låtsaskamrat - medan jag naturligtvis helst ville ha en "riktigt verklig" bror.     
Foto
 Wonder Woman Zombiefoto.
    Alla har vi en syskonhalva av motsatt kön i den psykofysiska gengångarkropp som i just detta tidsskede inrymmer vårt rollspelarjag. Att tidigt och tydligt ha erfarit en motaktörs andedräktiga matchning inom och runtom mig medverkade nog underlättande till att mitt medvetande rätt enkelt blev på det klara med både min egen och hela världsskapelsens dubbeltydigt intressanta men ibland även farligt överraskande och utmanande natur.
Photo: Truth isn't always pretty,  but this makes me rethink that :P     För några dagar sedan gjorde jag ett nyårsbesök med en kommentar i fysikern Bodil Jönssons blogg , om kära gamla granar som jag vänslats med. Långt före den tid då det trädsläktet börjat kallas ogräs... Vi hade en minst 200-årig  jättebror till sådan skapelse – med för fantasin eggande rotverk ovan jord - som stod vid vägkanten till mitt barndomshem Alebo. Den ingav mig oerhörd respekt, mystiskt  anstruket i mig – liksom minnet av den gör än i dag. 
      Detta Väldiga Väsen fälldes cirka 1957 p g a risken att grangrannen vid stormvind skulle falla över då tätnande trafikens fordon.  Kvistiga grenar i våra årsringars barnsliga bakgrundsteckning, vassa eller mjukböjligt vänskyddande, kan nog ha påverkat livsattityderna mer än vi oftast är medvetna om. Medan vi mer NU-präglade än nostalgiskt bakåtblickande söker förmedla våra naturbesläktande erfarenheter in i framtiden. Även trädvänner hänger envist kvar i oss, är med oss, evighetsklara i massvist avverkad stockhög. Och ännu inmängda i dagbokens pappersblad - kanske. Att tyst samspråka med. 

      Vårt glob har två poler, som under årsmiljardernas gång lär ha skiftat läge med varandra mer än en gång. Med omvälvande verkan på jordklotet och dess varelser.
      Vi bör öka klargörandet om vår egen polära natur,  för
 oss själva och varandra. 

    Ty polariserad hetsning hotar nu att än mer öka
  
fiendeskapet mellan olika grupper, inte minst farligt för
 
kvinnor i länder där den patriarkala kulturen tycks ha

gjort män mycket oroade av den snabba globala utveckling

som inverkar på gamla familjestrukturer.  
     En mörkhudad eller ''vit'' Gud - och människa - borde inte stå i centrum för vår uppmärksamhet eller vara polariserande skiljefråga i rasistisk pseudodebatt. När ljust avslöjande följdverkan av kunskap är vad vi behöver utveckla för en gemensamt god framtid.
     Jag återkommer i veckan med inlägg av kapitel ett av OGRÄS-memoarerna del två. Hoppas jag, som haft datorkrångel även i dag - dylikt är ju minst sagt sinkande...
kes

PS-kopierar in följande som jag ett par dagar i efterhand lagt in på Facebook:                   Exposing The Truths foto.    

     Någon som besökt min profilsida hos Googles kan bli förvirrad. För där finner man, bl a, en rad ditlänkade G+are. Inte för att jag gjort mig till ETT med budskapen i dessa inlägg från Knowledge of Today med flera, utan för att det varit lätt att dit länka FB-inslag som jag ville spara för att ta del av när tid ges. Ofta tycks de rekommendera att man ska harmonisöka sin inre värld och gå in för att ändra sig själv i stället för den yttre omvärlden. Relativ egolycka och frid, för stunden, kan vi nog finna via meditation och mekaniskt ordande på schemalagda bönestunder. Säker är jag inte för jag har aldrig gått in för dylikt - eller somnade ifrån mina ambitiösa försök i den vägen. Jag är för inspirerad spontaniet. I tider när jag känner döden närma sig och rent andligt liv kan vara enda chansen "runt knuten" blir kanske min attityd annorlunda. Men därför att vi i det stora hela och medvetna Universum ÄR ETT ska vi INTE ENSIDIGT koncentrera oss på den aspekten, medan vi här lever i tröga jordetillvarons varelsemyller. I en existens där vi avkrävs kämpande utveckling tillsammans med andra för att nå ett mål som erbjuder våra efterkommande en bättre och fredligare materiell samvaro - här. I våra kroppar, tills vidare, om än med vidare andlig medvetenhet därtill. I går den 14/1, vid 18-19-tiden, råkade jag på min mottagarskärm få in ett program på Kunskapskanalen där en asiatisk kvinna varnade för den klyfta som vidgats mellan Västs kvinnor och män inför den globala framtiden. Västs manligt åstadkomna vapenmakt betvingar och utformar alltmer hela den fysiska omvärlden. Medan i första hand våra modernt självsäkra kvinnor låtit och låter sig betjänas av Östs andliga tekniker, i bl a indisk visdom med dess yogalärare och hitflyttade spa-massöser för att avslappade ingå allt djupare i den egna inre världen.

     En mycket intressant för att inte säga upplysande UR-föreläsning som jag tyvärr missade inledning och namn på. Jag hoppas att vi snar får se den igen - gärna klockan 20 i TV1 eller TV2. Om jag senare lyckas finna länkning till programmet skriver jag in den i kommentarsfältet nedan.





















Och så lite efterhandsinfo:

Teckning av en flicka i klänning och ett skelett
"Döden" publiceras sedan 2011 i tidskriften Utopi magasin. Men Walderhaug kan mycket mer än att teckna liemän i svartvitt (Även om hon gör det mästerligt!). Hennes mörka konst är sprungen ur det djupaste av allvar, men blandas med ett befriande gapskratt!
Utställningen pågår 17 december-13 januari.

Målgrupp:

Walderhaug, hittills mest känd för den komiska skräckserien "Döden. Utställningen finns att 

God fortsättning på nya året!

Foto
        Inför miljöskatt på papper - och rädda våra skogar, föreslogs äntligen i  DN häromdagen. Det ljusnar kanske för oss trädkramande skogsälskare. 
        I natt lovade jag att börja det nya året med att försöka sprida uppvärderande respekt för naturen, i synnerhet träd. Jag börjar med att illustrera det åtagandet med den svartvita teckningen ovan, som fäst på papper ändå är hälsosammare för sin omgivning än vad en färgglatt giftig motsvarighet på blänkande reklamblad skulle vara.
    Eftersom jag växte upp i en by som så småningom hamnade under Hyltebruks storkommunala hägn har pappersindustrins negativa verkningar under årens lopp inte kunnat undgå att falla mig i ögonen. Känsligt tätplanterad skog såg jag på Sunnarydsvägen växa så mörkertätt att knappt ens en rädd hare kunde tilltros manöverutrymme nog att flyende kunna slinka fram i allt kvistris mellan smalt svältfödda och grenglesa granstammar. Det kändes genom många år mycket deprimerande att färdas genom det ganska vidlyftiga och mursvarta skogsavsnittet. Rentav provocerande, medan och sedan jag som DN-anställd genomlidit svåra ställningstaganden och ibland påfrestande perioder av stridigheter och protestaktioner av och mellan de mest utsatta personalgrupperna vid förberedelserna till, och inledande genomförandena av, den nya teknikens datorsättning etc. För flera decennier sedan. Marknadsförd då som skogsvänligt miljösparande.

    Så småningom slog dock Nya Tekniken ut alla  försök till försvar av viktiga och länge högt värderade medarbetare - inte bara inom den arbetstekniskt revolutionerande redaktionen. Rikligt bemannad ännu i slutet på 70-talet, och ej sällan uppmuntrande strejkungars gruskastning i masineriet iför att göra övergångens avtalsformuleringar mindre hotfulla för dem som upplevde sig trygghetshotade. Teleredaktionen och Korrekturet  personalminskades och försvann med tiden helt som avdelningsbegrepp. Liksom de fackligt mycket starka och mäktiga typografernas DN- och Expressenlokaler. Vari traditionellt kunskapsstolta yrkestraditioner utgjorde strategisk bakgrund till att i det längsta hävda berättigad närvaro som del av det mariebergska kastsystemets viktiga produktion.
     På kurser i datorutbildning, och på möten med intressenter i de nya förutsättningarna, talades det mycket om att den nya teknikens ohejdbara framtid borde hälsas med glädje av alla. Inte minst därför att den skulle spara naturen  från fortsatt ökad utarmning.  I synnerhet gällde det Hylte bruks  - numer Stora Ensos - framställda tidningspapper, av ej längre vackra träd i icke mer fridfullt susande skogar.

      Emellanåt svårt betryckt av kärnkraftsomröstning samt stress och kamratuppror vid denna tid, runt 1980,  inspirerades jag under en arbetslugn stund till följande snabbskrift. Jag hade nyligen åthutats för att jag skrivit en alltför konstig bit i jounalistklubbens husorgan, Myggan. Som psyksjukkänd medarbetare kände jag mig den kvällen inte i form till att protesterande framhärda i att åter publicera mig där. Så jag satte upp min klagan på närmast åtkomliga vägg. När förbigående kompisar läste, teg och på sin höjd skakade på huvudet åt mig steg adrenalinet modingivande i min barm. Så jag stegade iväg och satte upp den nyskrivna utgjutelsen på centralredaktionen anslagstavla.  Men tog bort den igen, innan jag vid 02-tiden lämnade huset och gick hem för nattlig vila.
      Senare dök detta myggpapper upp vid lådtömning. Jag, fann det relativt aktuell då, den 19 februari 1999, och döpte om det till Sen i Steget. Sände genast i väg det till bland annat DN:s journalistklubb eftersom nyheter just förmedlat att segdragna förhandlingar om IT-upphovsrätten alldeles höll på att gå i stå.
       På förhösten 2011 gjorde jag om Sen i Steget-manövern, men den gången sände jag det i första hand till två chefredaktörer:  SvD:s och DN:s. Med ett par beska anmärkningar, har jag för mig. Bland annat om att promenaders sköna skogar, för somliga som tekniken befriat med sådana i utsikt, helt har hunnit  försvinna.  Bland annat i min barndoms unnande trakter. Och att vi känner oss som lurade dumskallar. Vi som vi för vansinniga pappersbrukandets skull gick med på att ganska snart försvinna från mediemiljonärers lönelistor. Sedan vi försökt underlätta teknikövergången för både jobbhotade kamrater och konkurrenshetsad arbetsgivare - då ...  Då, inte minst, i värsta typografkrisen när prenumerationer sades upp i samband med klagomål på att det knappt gick att läsa en DN som vimlade av märkligt skamliga stavfel.

     Vanans makt lär vara den största av alla luriga makter.Tänk att vi till varje pris - gärna baserat på nytryckt sedelpapper - vill bli stelnat sittande eller liggande med stiligt uppradade hyllmetrar av geniala författare som inbundet ryggar och smyger fram utmed våra väggar. Och ska ha prasslande tidningspappper att fingra med för att medierade innehållet ska kännas tilltalande nog att betalas för. 
      Vi skulle må bra av att ta mer hänsyn till miljön, både i och runt vår egen kropp samt andras eventuellt kungliga djurgårdar. Det är förstås svårt nu för många jobbosäkra journalister och tidningsanställda med flera, i dessa dagar. Och för lilla pappersbrukdominerade Hylte nu när det varslats att en massa jobb försvinner - vart femte till att börja med. Det som min farfar drygade ut försörjningen på genom att smidesjobba där under dess uppbyggnad för över hundra år sedan. På en mosse i folktom trakt där närmaste by låg en bra bit bort.

        Det är dags att sluta med förgiftande massbruket av papper - äntligen... V klarar säkert nuets utmaning till  att finna framtiden ihop med naturligare gemenskaps lövprassel!    
    Oläsliga anteckningen längst ner förklarar att vi kallade det första provprojektet med en elektroniskt framställd DN för DataVisionen - lett av Olle Bergman. Och påpekas att DNet introducerades hösten 1996 - bör ara mogen nog att fungera som huvudsak. Lite längre upp, i versform och med dukompisnära förnamnsvarianter, är det  TV-framförda centeressen Fälldin och Johansson som försvarar sina listiga politiska utspel och internstrid efter spektakulär laddning av utsatt kärnkraftverk..
     Observera för övrigt, om du inte redan gjort det, att de två sista Ogräs 1-kapitlen av mina memoarer nu finns att länka till i högerspalten. Kap. 14-15 således.
Hej så länge!
kes