God fortsättning på nya året!

Foto
        Inför miljöskatt på papper - och rädda våra skogar, föreslogs äntligen i  DN häromdagen. Det ljusnar kanske för oss trädkramande skogsälskare. 
        I natt lovade jag att börja det nya året med att försöka sprida uppvärderande respekt för naturen, i synnerhet träd. Jag börjar med att illustrera det åtagandet med den svartvita teckningen ovan, som fäst på papper ändå är hälsosammare för sin omgivning än vad en färgglatt giftig motsvarighet på blänkande reklamblad skulle vara.
    Eftersom jag växte upp i en by som så småningom hamnade under Hyltebruks storkommunala hägn har pappersindustrins negativa verkningar under årens lopp inte kunnat undgå att falla mig i ögonen. Känsligt tätplanterad skog såg jag på Sunnarydsvägen växa så mörkertätt att knappt ens en rädd hare kunde tilltros manöverutrymme nog att flyende kunna slinka fram i allt kvistris mellan smalt svältfödda och grenglesa granstammar. Det kändes genom många år mycket deprimerande att färdas genom det ganska vidlyftiga och mursvarta skogsavsnittet. Rentav provocerande, medan och sedan jag som DN-anställd genomlidit svåra ställningstaganden och ibland påfrestande perioder av stridigheter och protestaktioner av och mellan de mest utsatta personalgrupperna vid förberedelserna till, och inledande genomförandena av, den nya teknikens datorsättning etc. För flera decennier sedan. Marknadsförd då som skogsvänligt miljösparande.

    Så småningom slog dock Nya Tekniken ut alla  försök till försvar av viktiga och länge högt värderade medarbetare - inte bara inom den arbetstekniskt revolutionerande redaktionen. Rikligt bemannad ännu i slutet på 70-talet, och ej sällan uppmuntrande strejkungars gruskastning i masineriet iför att göra övergångens avtalsformuleringar mindre hotfulla för dem som upplevde sig trygghetshotade. Teleredaktionen och Korrekturet  personalminskades och försvann med tiden helt som avdelningsbegrepp. Liksom de fackligt mycket starka och mäktiga typografernas DN- och Expressenlokaler. Vari traditionellt kunskapsstolta yrkestraditioner utgjorde strategisk bakgrund till att i det längsta hävda berättigad närvaro som del av det mariebergska kastsystemets viktiga produktion.
     På kurser i datorutbildning, och på möten med intressenter i de nya förutsättningarna, talades det mycket om att den nya teknikens ohejdbara framtid borde hälsas med glädje av alla. Inte minst därför att den skulle spara naturen  från fortsatt ökad utarmning.  I synnerhet gällde det Hylte bruks  - numer Stora Ensos - framställda tidningspapper, av ej längre vackra träd i icke mer fridfullt susande skogar.

      Emellanåt svårt betryckt av kärnkraftsomröstning samt stress och kamratuppror vid denna tid, runt 1980,  inspirerades jag under en arbetslugn stund till följande snabbskrift. Jag hade nyligen åthutats för att jag skrivit en alltför konstig bit i jounalistklubbens husorgan, Myggan. Som psyksjukkänd medarbetare kände jag mig den kvällen inte i form till att protesterande framhärda i att åter publicera mig där. Så jag satte upp min klagan på närmast åtkomliga vägg. När förbigående kompisar läste, teg och på sin höjd skakade på huvudet åt mig steg adrenalinet modingivande i min barm. Så jag stegade iväg och satte upp den nyskrivna utgjutelsen på centralredaktionen anslagstavla.  Men tog bort den igen, innan jag vid 02-tiden lämnade huset och gick hem för nattlig vila.
      Senare dök detta myggpapper upp vid lådtömning. Jag, fann det relativt aktuell då, den 19 februari 1999, och döpte om det till Sen i Steget. Sände genast i väg det till bland annat DN:s journalistklubb eftersom nyheter just förmedlat att segdragna förhandlingar om IT-upphovsrätten alldeles höll på att gå i stå.
       På förhösten 2011 gjorde jag om Sen i Steget-manövern, men den gången sände jag det i första hand till två chefredaktörer:  SvD:s och DN:s. Med ett par beska anmärkningar, har jag för mig. Bland annat om att promenaders sköna skogar, för somliga som tekniken befriat med sådana i utsikt, helt har hunnit  försvinna.  Bland annat i min barndoms unnande trakter. Och att vi känner oss som lurade dumskallar. Vi som vi för vansinniga pappersbrukandets skull gick med på att ganska snart försvinna från mediemiljonärers lönelistor. Sedan vi försökt underlätta teknikövergången för både jobbhotade kamrater och konkurrenshetsad arbetsgivare - då ...  Då, inte minst, i värsta typografkrisen när prenumerationer sades upp i samband med klagomål på att det knappt gick att läsa en DN som vimlade av märkligt skamliga stavfel.

     Vanans makt lär vara den största av alla luriga makter.Tänk att vi till varje pris - gärna baserat på nytryckt sedelpapper - vill bli stelnat sittande eller liggande med stiligt uppradade hyllmetrar av geniala författare som inbundet ryggar och smyger fram utmed våra väggar. Och ska ha prasslande tidningspappper att fingra med för att medierade innehållet ska kännas tilltalande nog att betalas för. 
      Vi skulle må bra av att ta mer hänsyn till miljön, både i och runt vår egen kropp samt andras eventuellt kungliga djurgårdar. Det är förstås svårt nu för många jobbosäkra journalister och tidningsanställda med flera, i dessa dagar. Och för lilla pappersbrukdominerade Hylte nu när det varslats att en massa jobb försvinner - vart femte till att börja med. Det som min farfar drygade ut försörjningen på genom att smidesjobba där under dess uppbyggnad för över hundra år sedan. På en mosse i folktom trakt där närmaste by låg en bra bit bort.

        Det är dags att sluta med förgiftande massbruket av papper - äntligen... V klarar säkert nuets utmaning till  att finna framtiden ihop med naturligare gemenskaps lövprassel!    
    Oläsliga anteckningen längst ner förklarar att vi kallade det första provprojektet med en elektroniskt framställd DN för DataVisionen - lett av Olle Bergman. Och påpekas att DNet introducerades hösten 1996 - bör ara mogen nog att fungera som huvudsak. Lite längre upp, i versform och med dukompisnära förnamnsvarianter, är det  TV-framförda centeressen Fälldin och Johansson som försvarar sina listiga politiska utspel och internstrid efter spektakulär laddning av utsatt kärnkraftverk..
     Observera för övrigt, om du inte redan gjort det, att de två sista Ogräs 1-kapitlen av mina memoarer nu finns att länka till i högerspalten. Kap. 14-15 således.
Hej så länge!
kes

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar