Uppdatering den 29 januari 2013


     Här kommer  min hittills ej nätpublicerade politiska predikan, som för läsare av pappersutkastet låg sist, som tillägg, i Ogräs del 1.  När jag under 2012 började blogga ut  mina memoarer mm  skrev jag i inledande delen att jag ville uppskjuta inflikandet av detta tills jag var klar med tredjedelen. Men jag har på sistone hindrats av hackare, eller så kallade agenter, från att publicera andrakapitlet i Ogräs del 2. Därför skjuter jag nu in detta i bloggen ''Diverse ord  mm''. Väl inpassat i tidliga skeendet NU när Palmemordet och dess inflytanden är aktualiserat.
Vänhälsar
                   kes
                                                        *
                                                        
Äntligen är jag klar med första kapitlet av Ogräsmemoarerna del två. Blev dock inte nöjd med hur den nya bloggens tekniskt utformade bakgrundsmiljö ter sig - när jag nyss såg den i färdigt skick.  Så jag måste förvarna om att den utsätts för finmejsling endera dagen.
       Annars:  för ögonblicket är jag helt tröttkörd av just inbloggade dagsverket, sedan tidig morgon slitet med. Drar mig tillbaka från all kritik, negativ som positiv...
- vänhälsar
                 er
                      kes



Grön och grann står granen
- skönt doftande än...
Nyårets 13:e är 20:e da'n
efter jul, den så kallade tjugondedag Knut.
Då firas vinterfestens slut: 
vi trår lång avklädardans
och kör med granesvans ljusskens julefrid i kyla ut .   

Tredimensionellt skelett på Stadsbibliotekets bildrika
utställning om döden runt jul-och nyårshelgerna.Tre
granbröderna ovanför klistrade ihop sig med sorg-
liga skepnaden - gick ej att åtskilja. Menade att il-
lustrera grantexten längre ner.
     I dag högtidlighåller jag att det är 76 år sedan min bror dödföddes, med innebörden att jag fått chans att leva och kämpa mig fram här i världen till den vändpunktsdag som i dag är. En och annan tycker nog att mitt förhållande till döden verkar överdrivet livaktigt, inte minst beroende på att jag inombords har umgåtts med brodersskuggan sedan tidig barndom. Själv har jag inte upplevt närkontakten med ''den andra sidans'' osynliga och hädangående siamestvilling som något negativt eller överhuvudtaget problematiskt.  Utom, förstås... att jag ända upp i tonåren  faktiskt var  fruktansvärt spökrädd och snart lärde att jag borde  hålla tyst om både det och vad som antogs vara en av mig framfantiserad låtsaskamrat - medan jag naturligtvis helst ville ha en "riktigt verklig" bror.     
Foto
 Wonder Woman Zombiefoto.
    Alla har vi en syskonhalva av motsatt kön i den psykofysiska gengångarkropp som i just detta tidsskede inrymmer vårt rollspelarjag. Att tidigt och tydligt ha erfarit en motaktörs andedräktiga matchning inom och runtom mig medverkade nog underlättande till att mitt medvetande rätt enkelt blev på det klara med både min egen och hela världsskapelsens dubbeltydigt intressanta men ibland även farligt överraskande och utmanande natur.
Photo: Truth isn't always pretty,  but this makes me rethink that :P     För några dagar sedan gjorde jag ett nyårsbesök med en kommentar i fysikern Bodil Jönssons blogg , om kära gamla granar som jag vänslats med. Långt före den tid då det trädsläktet börjat kallas ogräs... Vi hade en minst 200-årig  jättebror till sådan skapelse – med för fantasin eggande rotverk ovan jord - som stod vid vägkanten till mitt barndomshem Alebo. Den ingav mig oerhörd respekt, mystiskt  anstruket i mig – liksom minnet av den gör än i dag. 
      Detta Väldiga Väsen fälldes cirka 1957 p g a risken att grangrannen vid stormvind skulle falla över då tätnande trafikens fordon.  Kvistiga grenar i våra årsringars barnsliga bakgrundsteckning, vassa eller mjukböjligt vänskyddande, kan nog ha påverkat livsattityderna mer än vi oftast är medvetna om. Medan vi mer NU-präglade än nostalgiskt bakåtblickande söker förmedla våra naturbesläktande erfarenheter in i framtiden. Även trädvänner hänger envist kvar i oss, är med oss, evighetsklara i massvist avverkad stockhög. Och ännu inmängda i dagbokens pappersblad - kanske. Att tyst samspråka med. 

      Vårt glob har två poler, som under årsmiljardernas gång lär ha skiftat läge med varandra mer än en gång. Med omvälvande verkan på jordklotet och dess varelser.
      Vi bör öka klargörandet om vår egen polära natur,  för
 oss själva och varandra. 

    Ty polariserad hetsning hotar nu att än mer öka
  
fiendeskapet mellan olika grupper, inte minst farligt för
 
kvinnor i länder där den patriarkala kulturen tycks ha

gjort män mycket oroade av den snabba globala utveckling

som inverkar på gamla familjestrukturer.  
     En mörkhudad eller ''vit'' Gud - och människa - borde inte stå i centrum för vår uppmärksamhet eller vara polariserande skiljefråga i rasistisk pseudodebatt. När ljust avslöjande följdverkan av kunskap är vad vi behöver utveckla för en gemensamt god framtid.
     Jag återkommer i veckan med inlägg av kapitel ett av OGRÄS-memoarerna del två. Hoppas jag, som haft datorkrångel även i dag - dylikt är ju minst sagt sinkande...
kes

PS-kopierar in följande som jag ett par dagar i efterhand lagt in på Facebook:                   Exposing The Truths foto.    

     Någon som besökt min profilsida hos Googles kan bli förvirrad. För där finner man, bl a, en rad ditlänkade G+are. Inte för att jag gjort mig till ETT med budskapen i dessa inlägg från Knowledge of Today med flera, utan för att det varit lätt att dit länka FB-inslag som jag ville spara för att ta del av när tid ges. Ofta tycks de rekommendera att man ska harmonisöka sin inre värld och gå in för att ändra sig själv i stället för den yttre omvärlden. Relativ egolycka och frid, för stunden, kan vi nog finna via meditation och mekaniskt ordande på schemalagda bönestunder. Säker är jag inte för jag har aldrig gått in för dylikt - eller somnade ifrån mina ambitiösa försök i den vägen. Jag är för inspirerad spontaniet. I tider när jag känner döden närma sig och rent andligt liv kan vara enda chansen "runt knuten" blir kanske min attityd annorlunda. Men därför att vi i det stora hela och medvetna Universum ÄR ETT ska vi INTE ENSIDIGT koncentrera oss på den aspekten, medan vi här lever i tröga jordetillvarons varelsemyller. I en existens där vi avkrävs kämpande utveckling tillsammans med andra för att nå ett mål som erbjuder våra efterkommande en bättre och fredligare materiell samvaro - här. I våra kroppar, tills vidare, om än med vidare andlig medvetenhet därtill. I går den 14/1, vid 18-19-tiden, råkade jag på min mottagarskärm få in ett program på Kunskapskanalen där en asiatisk kvinna varnade för den klyfta som vidgats mellan Västs kvinnor och män inför den globala framtiden. Västs manligt åstadkomna vapenmakt betvingar och utformar alltmer hela den fysiska omvärlden. Medan i första hand våra modernt självsäkra kvinnor låtit och låter sig betjänas av Östs andliga tekniker, i bl a indisk visdom med dess yogalärare och hitflyttade spa-massöser för att avslappade ingå allt djupare i den egna inre världen.

     En mycket intressant för att inte säga upplysande UR-föreläsning som jag tyvärr missade inledning och namn på. Jag hoppas att vi snar får se den igen - gärna klockan 20 i TV1 eller TV2. Om jag senare lyckas finna länkning till programmet skriver jag in den i kommentarsfältet nedan.





















Och så lite efterhandsinfo:

Teckning av en flicka i klänning och ett skelett
"Döden" publiceras sedan 2011 i tidskriften Utopi magasin. Men Walderhaug kan mycket mer än att teckna liemän i svartvitt (Även om hon gör det mästerligt!). Hennes mörka konst är sprungen ur det djupaste av allvar, men blandas med ett befriande gapskratt!
Utställningen pågår 17 december-13 januari.

Målgrupp:

Walderhaug, hittills mest känd för den komiska skräckserien "Döden. Utställningen finns att 

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar