Ettårsjubileum på nätet - mångordigt...

        Den 19 februari förra året gjorde jag nätpremiär som balansvig elvira, med denna blogg. Jag firar jubileum genom  en utläggning som jag häromdagen gjorde tillägg av i kapitel 2 av Ogräs del 2 -  det upptog alltför mycket utrymme där och passar bättre in i den aktuella debatten, här på bloggplats.  Liksom inlägget ''Ordhoreri och namnande...'', nyligen - som jag hoppas ni hittat till, via länken krekendp.blogspot.com    

      I andrahalvan sist, av auroraår, stod det så här om hur jag på sistone kämpat med andrakapitlet av Ogräs-memoarerna: ''Plötsligt mycket känsligt arbete, sedan jag kom på att jag måste ta tjuren vid hornen och där fullfölja min uppgörelse med stora systern i mitt liv. Henne som jag mest jämt bara varit till förtret för...

     Men det är nog inte lätt att vara stora systern, har jag alltmer börjat förstå - vi får se hur just min systerskapshistoria slutar.
       Jag trasslar ut detta tvekampskapitel runt familj och hembygds mentalitet på nätet så småningom,  om och när tekniken och hälsan står mig bi'', lovade jag den 13 dennes. Här tillägget:


1939: Första sommarens första foto och den första för Ulla
som storasyster.Vi poserar till vänster om kycklingbur.
        Dagens ibland nostalgiskt smått leende jubileumstext tar sin början i en släktärvd hämnde- eller fostringsakt  - efter en draksådd av mig i min stora systers revir. Genom min gröna ungdoms beundrande och till idolstatus förledda efterhärmning av henne, inklusive tjuvaktigt övad namnteckning. OCH idiotstolt anspråk på upphovsrätt till konstplagiat. 
      Kruxet är att jag i denna näthatartids försök till kaxig analys av broderlöst systerskap inte vill negligera att våra sinnelag delvis är beroende av vår dualistiska uppväxtmiljö,  nedärvd och invävd genom bondby- eller innekvartersanda - ja,  hela jordklotets urgamla mentalitet av ömsom rovlust och ömsom kärvänlighet. Nu så krisartad även i gamla Svedala. 
  1940: en blåsig dag då Ulla får sand i ögonen
  utanför Östens diverseaffär  i  Unnaryd. Med
  bakom henne husets nyblivna fru - vår kusin
  Margit, jämte mor Elsa till vänster om henne.
     Efter samberoende och ofrånkomlig växelverkan under livslångt boende på samma ort blir man lätt ett med dess gruppmedvetande.  Så även min syster, om än alltid öppen för mycket bokläsande, och för massmediernas tilltagande makt över ideologi och världsbild. Liksom många Unnarydsbor runt henne - nog mer än de i närmiljön direkt mer stressade och  därför kanske okritiskt ofta mentalt likformade i en storstads innekvarter och förorter.
               Den ovannämnda fostrande incidenten i början på 90-talet, med ursprung i min mästerliga plagieringsperiod cirka 1950, inledde en rad i mitt tycke underligt triumfatoriska demonstrationer från min syster med barn. Det fick mig att lägga pussel medan jag började minnas och återuppleva lillasysterlig underordning i gångna tider. Den då rådande stämningen mellan oss  tycktes nu spöklikt återvända och lägra våra umgängesstunder. Min fem år äldre systers ljummet eftergivna vänskaplighet under flera decennier hade i stort sett försvunnit och hon återgick till avståndststagandets tigande och ibland föraktfulla näpst. Den som hon tyckts njuta av att såra mig med under uppväxtåren, fram tills hon gifte sig och fick barn.    
            I detta returutspel ingick naturligtvis byinvånarens traditionsärvda identitetsstolthet och hävdelselust mot en från bygruppen fjärmad föredetting, omgiven av huvudstadens ofta - i landsbygdsbons ögon - stressat märkvärdiga, eller högfärdiga, överkuckusfär.
     En tidigare Kerstin-i-Alebo på besök kunde bara betraktas ur två vinklar. Antingen som lyckad anhörig att stoltsera med, det som vår mor överdrivet gått in för gällande mig: förhoppningsfullt upp-haussade föredettingen.
Ljus, klok och god,
eller mörk, dum och ond. -
så enkelt är vi inte funtade...
       Eller som en löjligt vilsegången hora vilken tagit sig vatten över huvudet sedan hon körts bort från, eller egensinnigt lämnat, sin rotbygds givna gemenskap och domvärjo. En som inte kunde och inte ens fick försöka inbilla sig att hon var något... Något annat...  Mellanläge gavs ej. Vad som av gammalt gäller är självsäkra byförnuftets samlat överlägsna Jantesinnelag mot den skamligt avvikande och inbillningssjuka - självklart var det bara det som hon/jag, var - i bästa fall.  Detta jantiska omkväde strömmade mot millennieskiftet allt tydligare ur mer eller mindre skevande släktmunnar och -ögonkast mot mig.  Först som sist, när tillfällen dök upp, även mot mina barn. 
Ännu mycket vital skålar Elsa Sandkvist med sina barnbarn, 1980. T v Lena,
t h Odette - och Jona snett bakom mormor. Lenas storebror Ulf och lille-
bror Henrik hålls här bakom kameran.
      Alltmedan min mor av ålderns och slutligen dödens slag tystnade. Varvid hennes verkliga like och antagonist tog befälet över kloka domarmakten mot utnyttjarsysterns om inte direkt sinnessjuka så åtminstone stämningsstörande byintrång, där på besök alltför ofta. Ett från 40-talet magasinerat komplexhat  blommade upp och närde huvudpersonen ihop med de sina. I övertygelsen att äntligen ha bevisat och återerövrat den rättmätiga och i bymedvetandet hedervärda arvepositionen  som äldstafamilj.  
             Min självurskuldande beskriv-ning ovan ses nog av somliga kritiker som onödig och rentav elak. Eftersom publikt avslöjade närrelationer, särskilt de besläktat grundläggande, anses sant opassande att ta upp enligt föredömliga representanter för den borgerliga så kallade integritetens moraliska eller rykteskänsliga ytskalsförsvarare. Dessa kritiker mot den aktuella memoartrendens syndaflod förstår jag i viss utsträckning, men inte helt. Så jag tillfogar en utvikning om vår vacklande civilisations syskonkonkurrens och dess livslånga verkningar på relationerna mellan min storasyster och mig. Till exempel...
Sommaren 1934 i Alebo. Förstfödda Ulla börjar vänjas vid att 
vara självklart centrum för föäldrar,släkt och  hela världen.
         Sedan jag skrev Ogräsme-moarerna 2001 har jag upplevt  hur systrar massmedialt har vittnat om sin inbördes maktkamp från tidiga barnaår. Och i ämnet forskande psykologer som beskrivit hur åldersordningen i syskonskaran präglar oss, så att till exempel den förstfödda i en familj självklart intar en dominerande roll som aldrig ges upp. Är man bara två lär fem års åldersskillnad vara olyckligt  för ett harmoniskt syskonförhållande, som i vårt aleboska systerskapande. Eftersom det äldre barnet då ännu är föräldrafixerat och självsäkert befäst i suverän övertygelse om rätten att vara privilegierat centrum för omgivningen.
En sådan koloss för liten storasyster
 att försöka passa och hålla.Och hålla av.
Inte alltid lätt att hålla förväntat god min. 
     Senast, för ett par veckor sedan, förmedlade ett vetenskapligt radioinslag att den minste av överlevarna i en ungekull, av människa eller djur, ofta blir så nedtryckt eller undanskuffad att dess förklädda men med tiden uppflammande revanschlystnad kan te sig hotfull och rentav livsfarlig för omgivningen...  
Spegel, spegel på väggen där - säg vem...
     Vilket erinrade mig om när Ulla vridande och vändande oss ställde sig med mig framför tamburspegeln och utmanande drog i ömsom sina fina lockar och mina råttgrå testar sägandes: ''Titta på min näsa och sen på din hemska - se bara så du ser ut och sen på mig, hur fult ditt hår är jämfört med mitt!''...  Det fick mig också att minnas de gånger hon bett mamma ge oss en läskedrycksflaska att dela och drog iväg med mig till bäcken vid skogskantshörnet längst bort på bakgården. Hon gjorde ett märke i etiketten och sade att jag fick den till synes rikligare  övre halvan, om jag ville. Sedan tjatade hon på mig att dricka min del mycket fort, för hon var så törstig efter sin del i den undre halvan. Varpå hon länge strosade runt mig och retades med sin härliga läsk, knappt rörd. Detta upprepades gång på gång i diverse varianter tills jag i femårsåldern blivit såpass stursk att jag vägrade följa henne till delning i bäckbrusande skogskanten, till förförisk rättviseövning där ingen fanns i närheten och kunde höra oss.
       Nämnas bör också en arketypisk incident som jag beskrivit mer än en gång. Den när jag som treåring gick ner mig i bråddjupt hål under vår lek på Unnenis.Då när Ulla faktiskt ville slippa mig och ställt vår sparkstötting framför hålet som hon nyss glidit över med de triggande orden ''Så här vågar du inte göra!'. Innan hon skrinnade iväg till kamrater längre bort på sjön, som ropat till henne att skynda sig och komma.  Det har jag aldrig, inte ens hemligen för mig själv, lastat Ulla som ansvarig för, fastän det legat nära till hands. 
     Genom det där iskalla doppet fick jag lära "att ta mig vatten över huvudet" i vad jag skulle våga mig på av livsupplevelser, som en lektion från annan dimension. Liksom när jag några år senare ofivilligt lyfte min högerarm under pilkastningstävling - och fick lärorik undrvisning för livet. Eftersom pilen nästan träffade min systers bakhuvud och kunde skadat henne mycket illa (beskrivet sist i sistakapitlet av  Ogräs del 2).
Elsa, 12 år 1913,
 då hennes mor var dödssjuk. 
        Likt många, som vuxit upp i stor syskonskaras fikande efter godbitar i ett fattigt hem, präglades min mor som yngsta syster av den hårda åthutning hon de första åren utsattes för. Jag tror att hon senare inför syskonen fann ganska stor lust i att briljera med sin livskarriärs relativa succé.
       Den ihop med dem tidigt uppövade tävlingsandan på både gott och ont överförde hon till sina döttrar, dock ganska omedveten om maktlustens negativa sidor. Hon var innerst en rätt vänlig själ men njöt nog av sin överlägsenhet när hon ibland berömmande eller anmärkande småhetsade oss och sina barnbarn mot varandra. 
Nyblivna änkan Elsa anländer till glatt välkomnande barn och barnbarn,
som för tillfället bor i höghus i Edsberg.. da Vinciskiss på väggen. 1978.
     Till saken hör att hon i flera år hoppades att den för Alebo positive mågen Tore skulle lyckas övertala Ulla till att de båda skulle överta pensionatsrörelsen. När det misslyckades kom de även fortsättningsvis att bo och leva alltför nära mina föräldrar, till att börja med delande tvättmaskin, båt, bil,  cykel med mera, i sparsamhetens till synes goda hägn. Sedan Alebo sålts 1963, och min far då fått arbete för kommunen med att sköta dess anläggningar, blev hennes pensionärsdagar på Ryalyckan ofta enehanda. Med utsikt över huset på andra sidan gatan varifrån hon hoppades att äntligen få se äldsta dottern komma för opåkallat besöks trevna pratstund. Liksom gäller många andra på äldre dagar kom förhållandet till oss barn att dominera hennes medvetande. 
       Därvid hamnade jag i en medlarroll, mest per telefon, mellan min mors och systers inbördes kritiska, bittra och starka jagviljor - tills den förra förstummades alltmer. En uppgift som jag plågades av och misslyckades med. Det medförde tyvärr att jag blev mindre förbunden med mamma än jag annars skulle varit. Jag blev orättvis mot henne fastän jag alltid stortrivdes med att komma hem och såg fram mot hennes varmhjärtade besök hos oss. I stället favoriserade jag min syster i  bortåt 40  år - i hopp att hon och jag till sist ändå blivit riktiga vänner, fastän jag borde vetat att jag alls ej motsvarade de förväntningar hon ställde på en ''riktig'' syster. Styrkt av vad jag trodde var av oss båda känd god gemenskap - med sina första trevare från 1954 då Ulla gift sig och fått barn, fram till 1980-talet. Delvis i hoppets glimtar även därefter.
     Ulla nygift 1953.Från 
     denna tid min goda
     vän - ville jag tro...
      
  
    ''Vänta bara tills era barn blivit stora - då kommer Ulla att hämnas på dig! Det är bara det hon väntar på!'', sade min mor till mig på 70-talet sedan Ulla blivit änka. Jag trodde knappt mina öron: protesterade och påpekade att min syster och jag ju blivit riktigt bra vänner, efter uppväxtåren. ''Hå!'', svarade hon. ''Så länge jag lever - och frisk kan vara mig själv - håller hon rätt god min. Men sedan...'' 
''Vad skulle jag ha gjort så att hon känner hämndbegär?'', undrade jag. Och fick då veta att vad det gäller är att bevisa  begåvad överlägsenhet på  märkbart sätt Jag försökte skratta åt det - stiligt ärofull karriär till förmögenhet och därtill man med villa och ''allt'' hade ju slutat intressera mig redan i 15-årsåldern. Delvis tidigare än så. Men det gjorde mig utsatt... 
     Nästan helt har jag nu lyckats sluta med att längta efter att bli god vän med min syster, inser att loppet mellan oss nog är kört - i detta liv. Vi är alltför olika. Jag var och är för henne en störande toka och förvirrande rebell. En egensinnig och obefogat kritisk en som i flera år försökte beskriva  varför jag,  bland annat, ansåg att även vår svenska del av det internationella bankväsendet  var en farligt snedvridande faktor för chansen till våra barnbarns goda framtid. 
     Hon fick veta att jag - som ingick i redaktionen för Veckans affärer då den startades 1965 - tipsat DNs redaktionsledning att den borde ta lilla driftigt geniala Unnaryd som väsentligt jämförelseobjekt i liten skala till Sveriges och hela Västs alltmer  listigt upplagda finansspel på jättearenan. Ty iögonfallande obalanserat fanns i vår hemby, med dryga tusentalet invånare för ett par tre decennier sedan, mer än en handfull välmående banker för främst företagsamma industriidkare i typisk Gnosjöanda. Medan all annan service efterhand drogs ner. 
      Självbevarelsedriftens ej ifrågasättande Ulla var bank-tjänsteman. Bland ekonomiskt likatyckande invånarna i bygemenskapen tog hon nog illa vid sig av denna grundliga kritik mot hennes värld. Begrep jag så småningom. Av både det och annat som jag ordvigt analyserade och till på köpet kallade fascism,  med mera, även hos mig själv: anarkisten som ville utveckla både egna egot och andras till jämbördigt likavärde  Jag trodde att jag lyckats klargöra för henne att jag såg oss båda och alla som helt enkelt olika rollspelare i polär  kamp inom en enda ickehierarkisk  världsande.  Med vår jordiska död som vändpunkt för nya persongestaltningar i växlande miljöpåverkan under socialiserande evolutionens gång. 
     Men till sådant ''konstigt'' resonemang, oftast per brev, ställde sig min även annars tystlåtna syster tydligt avvisande - som gillande person bland invånarna i byns inramade förnuftsvärld ville hon inte oroas av utsikterna vid mer övergripande resonemang runt den. En nöjd granne och vän i vårt relativt rika landsortssamhälle, där alltfler blivit burgna ägare av miljonskattade villor.  Redan i unga år blev hon mycket uppskattad för sin duktighet, även av våra ryktesberoende och trygghetssökande föräldrar. Medan de i sitt karriärhopp  för mig  erfarit den ena chockartade besvikelsen efter den andra. 
      Som jag i första kapitlet av Ogräs 2 beskrev gällande oss andra i familjen - att något större än vi själva ibland tycktes använda oss för inskolning i arketypiskt mönster, till ordval och beteende som vi i vanliga fall inte brukade mot varandra. Det gäller även Ulla. Och hon har själv sagt att hon vid upprördhet efteråt brukat glömma vad som förevarit och sagts. Det faktum att hon ibland tog till ulltassen mot mig ser jag nu som att det pliktskyldigt ingått i den storasysterliga uppgiften att fostra mig. Hon har inget minne av att någonsin ha behandlat mig illa, berättade hon när jag en gång försökte ta upp förlåtandets mekanismer i oss. Nåja - det lär enligt bibeln vara gudi behagligt att glömma oförrätter, men då menar man ju vanligen vad andra gjort mot en. Däremot har hon noga skrivit upp eller på annat sätt minnegömt sådant varigenom hon upplevt att vår mor eller jag och andra behandlat henne nedsättande eller respektlöst - och snålt. 
       ...och snålt... 
         Ulla verkligen alltid föredömligt gästfri med att duka fram åt mig  sitt vackra och hemtrevliga hus - den till systerligt umgänge ivriga gästen: med tiden alltmer som hemsökande börda sedd, förstår jag nu. Eller i mysiga fritidsstugan med bil, båt och badbrygga in på knuten. Det är jag den första att uppriktigt försäkra - hur annars otacksam och  negativ jag än riskerar att framstå som både här och där. Under de många år då jag ofta kom till Unnaryd medan hennes besök hos mig var sällsynta, tyvärr.
     Moraliskt eller intelligens-mässigt finns inget skäl för oss i storstad att förhäva oss mot glesbygdens landsmän. Slarvigt ytlig och bekväm okunskap under grupphets har på senare tid förlett elitistiska journalister och så kallade kulturpersonligheter - alltså det tongivande ''mediehovet'' runt övriga överheten - att dra en hel del ''vanliga svennar'' och  landsbygdsbor över en kam. Med föraktfulla tillmälena rasister, främlingsfiender, nazister och dylikt.  
      Men samma egoinriktade behov av trygghet och revirförsvar finns inom oss alla - särskilt i en oroligt globaliserande omvälvningstid som denna. Inte minst hos åsiktstrim-mande mediestjärnor, och dem som strävar efter att bli sådana. Alla tycker och verkar enligt upptrampade tankestigar i sin begränsande men osynliga box. Det yttrar sig dock olika i de gruppmedvetanden som skiktas små- eller storskaligt på landet, i storstaden - och i invandrarkvarter runtom i Sverge. Samt i EU - och så vidare i vår relativt överbefolkade och krisande värld. Där traditionsknutna svenskar och andra småländers folk är svaga minoriteter bland muslimer, judar och andra som på världsscenen intar den månghövdades eller på andra sätt maktberättigades roll. Vilket återspeglas även i svenska förhållanden - och här kräver gruppgynnad särbehandling för Sverigeminoriteter genom  FN-förordade Mänskliga Rättigheter. Den ''vanlige'' medborgarens först tillkämpade rätt har därmed naggats i kanten i betänklig utsträckning - särskilt glesbygdsbornas.  
         Arbetskamrater och andra har berättat för mig om erfarenheter lika mina vad gäller svårigheten att behålla goda relationer med kvarboende syskon hos föräldrar i landsortens småskaligare samhällsstruktur.  Särskilt runt arvstvister kring fädernegården och dess skogar... Fast någon ekonomisk tvist eller sakstrid efter våra föräldrar har inte utspelats mellan Ulla och mig, vad jag märkt. Tvärtom gick jag in för att utan dragstrid låta nästan allt smått som stort av lockande lösöre gå till min systerfamilj, för att slippa grälsmolk i vår ömtåliga släktbägare. Vilket mina barn naturligtvis såg som orättvist av mig gentemot dem, fastän jag försökt fostra dem till att se på ägodelar med avspänt övermod.
       Men, tidigt trädfrälst som jag blev, har jag med tiden ändå framstått som relativt negativ part  i kampen om utvinningsbar försörjning och annan rikedomen ur skogarna kring mina systerbarns hemort - om än en rudimentär sådan. Detta sedan jag på 70-talet börjat arbeta på Dagens Nyheter och snart  engagerade mig för övergång till elektroniska tidningar och böcker i stället för det fortsatt allt vanvettigare ödslandet med skogens träd till pappersmassa.
Farfar Svante Sandqvist på 50-årsdaagen, med silverkryckan han
då fick av socknen, som moderniserande pådrivare i flera nämnder.
       Genom inte minst  Stora Ensos Hylte bruk - som min farfar för över hundra år sedan var med och smidde bärande järnbalkar till - bruket som i många år försett DN med tidningspapper. Från 2011 har jag  ivrigare försökt påskynda utvecklingen.      (Rulla en bit nr till texten runt lövskogs- och trädstocksbilder och läs, ev, det jag i maj 2012 skrev i denna sak  Via länken http://kesandkvist.blogspot.se/search?updated-min=2012-05-01T00:00:00-07:00&updated-max=2012-06-01T00:00:00-07:00&max-results=3. Samt, från 2013, särskilt  http://kesandkvist.blogspot.se/search?updated-min=2013-01-01T00:00:00-08:00&updated-max=2013-02-01T00:00:00-08:00&max-results=2den av 29 jan ''Uppdat...'') och 1 jan ''God forts...''. 
     När jag ser tillbaka på det som sammantaget varit mitt livs ibland säregna upplevelser, däri även sådant jag  betraktar som religions- eller kultursymboliska skeenden, så vill mitt systerproblematiska förhållande inordna sig i en större global vävnad av för mig metafysisk och ännu dynamiskt tätnande karaktär. 
Ulla under falken, i oktober 1938
 på Alebohallen
       Denna delvis arketypiska gobeläng samväver nu min syster och jag som ytligt sett särade och åldrade Unnaryds-bor. Hon vill sedan några år inte kommnicera direkt med mig - tycker det är lagom att vi båda under resten av livet uppvaktar varandra med varsitt födelse-dagsvykort per år. Med formell och mycket kortfattad gratula-tionshälsning, gärna endast namnet ej förtryckt. Fastän jag för henne citerat någon som sagt att   ''Den som vi inte har  tid med är i praktiken död  för oss''.
     Dock: Ulla omges av barn och barnbarn - och av en uråldrig och ännu levande landsbygds nytidssträvande grannar,  i ekonomisk framtidskris men med födgenialisk kreativitet i sina bygdegener.
        Dessutom med IT-möjligheter att inkoppla sig ut i hela världen, kanske emellanåt i växelverkan även med mina blogg- och facebookvänner. Varav inte så få från DN eller med annan journalistisk och idékulturell bakgrund som, på sina håll, ser framtiden an med stor oro kring en krympande arbetsmarknad för sin och yngre kollegers yttrandefrihet. Och utan  säker upphovsrätt med  honorarschanser . 
På nyåret fanns på Facebook denna bild där Anita Kindstrand
uppvaktas för sina insatser med Unnaryds bonadsmuseum.
        Vi får väl, levande anonymiserat i storstads-kvarter eller bland alla-känner-nästan-alla runt Stora torget i Unnaryd och dess grannbyar, försöka slå våra kloka huvuden ihop i denna polariserande kristid av global utveckling.     Där underklassens "vita svennar" är en minoritetsspillra på världsscenen - och utvecklingen för "vanliga" kvinnors rättigheter riskerar att stagnera i svårtrampade bakvattnen, under alltför ensidig  ekonomisk styrning.

      I närmast ovanstående textbitarna kan jag för många nog låta självöverskattande. Ni kanske kan få ökad förståelse för min tolkning av kärnpunktens kraft i oss aleboborna och alla runtom när ni klickar er fram och tar del av mitt bloggande i april förra året.  Det handlar om den gamla Ur-sumeriska systermyten Inanna - med påtaglig kärlek ordagrant närvarande, lik Höga visans - då nyligen översatt till svenska. Därom skrev jag i våras:

   --- "Den handlar också om hennes underjordiska syster Ereshkigal, med sin första namndel så uttalsmässigt samstämmig  med mina namns identifierande initialier - uti detta liv - att  jag bland annat därför känner mig indragen i deras svunna men nu i nordlig språkmiljö återväckta mysterielek. För även jag - ihop med dödfödde Bror Sven - har från första början framstått som  svartsvårt skuggande syskon till en sommarskönt ljusvän  systerblomma."  --- 

Ulla och jag dricker glögg vid mor
 Elsas kylskåp i ''Davids hus'',1980.
     Ja, i Inanna kände jag igen Ulla - ihop med sina barn, grannar med flera - som igenkommandets gudinnetyp för ordnande förnuftets liv och skiftande dagsljusets goda frukter. Därtill mig själv  - det underjordiska men livsnödvändiga  mörkrets av ljusväsendena ifrågasatta varelse, ihop med dotter  och son samt frivilliga medaktörer. Som  långt utdragen förlossnings personifiering av  kluvna urkaosets dödsbringande men samtidigt livsnödvändiga och nu alltmer genomträngande  och kanske motsägelsefullt helande skaparkraft.  

Denna länk kan ta dig dit: http://kesandkvist.blogspot.se/search?updated-min=2012-04-01T00:00:00-07:00&updated-max=2012-05-01T00:00:00-07:00&max-results=2. Där finns flera inlägg från april 2012 om Skymningens gudinna Inanna som kan ses som den ''femtusenåriga urmodern till grekiska Demeter, egyptiske Osiris och nordiska Disa eller Freja  - rentav som urbild för patriarkpräglade Attis och Bibelns Jona samt Jesus Kristus.---           ---  I mesopotamisk tradition (urutspelad i området mellan Eufrat och Tigris) finns en särskild väg till dödsriket, en trappa med direkt förbindelse mellan himmel och underjord, som Inanna förmodligen färdas på. Det finns astral symbolik i "Inannas nedstigning": den motsvarar Venus rörelse på stjärnhimlen, som försvinner under horisonten i väster för att i öster återkomma som morgonstjärnan. Perioden då Venus är osynlig, tre dagar, motsvarar den tid Inanna var fånge i Underjorden. Att dö och återuppstå på tredje dagen blev senare ett tema i många religioner. T ex egyptiske guden Osiris. Och den motvillige, via valfiskens buk till Nineve gudsutsände Jona. Hände dessutom Kristus, även han liknad vid Morgonstjärnan''. ---

.        Den 18 april skrev jag:  '' Alla gudautsagor och människors berättelser handlar innerst om makt. Makten över våra egna dödsskuggade liv, som vi fått chansen att födas in i. Den  välgörande makt - om rätt brukad - som vi nu mer än någonsin behöver sträva efter att begripande fatta tag i för att nå ljusnande framtids vidgade tros- och vetandehorisonter. I gemenskaps anda med alla andra varelser i detta nu.Och  i kontakt med dödas medvetanden genom tiderna. Bland annat genom litteraturens bokskatter...''. 
      I Inledningsdelen av Ogräs, kapitlet Förvarning står att läsa:

''Visst är våra i familjen och samhället väl anpassade medlemmar mestadels goda, inte bara för sig själva utan också för de flesta av oss? Jag hoppas det. Det är ju de som ska få väsentliga sammanhang att bestå och håller kaos på avstånd, så att tid och rum möjliggörs för undantagstyperna. Om ingen håller ihop det hela i vårt gemensamma centrum, där medelpunktens betänkliga attraktionskraft också drar till sig kappvändare och självgoda maktutövare, finns inte chans för utvidgning och farligt spännande genombrytningar vid yttre periferins svindlande frihetszon. 

   Ändå går ateistiska och optimistiska humanister nu ut och begär gränslösa Mänskliga Rättigheters FN-friheter i och för all världen. Utan att ha byggt upp samhällskontrakt där arbetande eller resursstarka medborgare ansvarsfullt står för uppfyllandet av alla välfärdsaspiranters krav på mat, bostad, vård och andra medfödda behov. Så som det under några decennier hyggligt fungerade i vårt rätt väl inrättade svenska samhälle.

Om en sådan ömsesidig överenskommelse för givandets och tagandets former inte fungerar eller ej finns har vi, egentligen, bara  tro på en god och rättvis metafysisk makt  som grund för hoppet om det himmelskt generösa överflöd som begärs. Eller för den medfödda rätten, tillhörig all jordens invånare, att kräva detta. På denna konkurrensutsatta planet där den starkes rätt och arvshegemoni, i viss mening och utsträckning välgrundad, maktgynnas av skyddande statlig och överstatlig politik och juridik. Samt av vanemakten.

Den globala rätt som dessa ateistiska humanister söker är  av religiös art. De borde nog medvetandegöra sig om detta och ödmjukt pröva på att meditera en hel del. Och be - till en kanske okänd Gud, inom och runt sig. Både mellan och under vanliga anföranden, utläggningar och demonstrationer.''

       I detta jubileumsinlägg runt min syster, mig samt andras kanske hetsade och ordklumpiga bröder och systrar plus en hel del annat, vill jag allra sist tillägga ett stycke från del 1 i kapitel 2 av år 2001 skrivna Ogräsmemoarerna: 

  ''Enligt ett radioprogram vid sekelskiftet om svenska skogars träd ger en gammal myt beskedet att solgudens reinkarnerande döttrar har  inrymt sig i alträd. De anses vara otäckt farliga - med rötterna i underjordens svarta och förmodat onda kärrvatten. 
Svenskfrimärkt andeväsen häromåret,
 vanliga portovalören.
Men världen är ju inte alltigenom god - hur skulle den då kunna vara det i vårt ömkligt jordiska Alebo, särskilt på det rent andliga planet?
Ondske- eller visdomsormen sticker i paradisskugga upp huvudet både här och där i såväl mytiskt som realhistoriskt förflutet och i detta nu. Låtsas vi inte om dess existens tar den sig rätten att  härska i vårt fördolda. Bättre är nog att vi införlivar bildrik symbolik och lär oss behärska dess slingrande list, så att vi blir medvetna om var den kan ha sina lömska svekgömmen inom eller runt oss.--''---

                                                 ***

   Tillägger, som extraslut. ett inlägg jag häromdagen gjorde på min Facebooksida, men inte lyckades  få den vanliga automatiska kontakten till för att den skulle komma med även på Södra Unnaryds hemygdsförenings  fb-sida. Eller till min vänsterkolumn för favoritgruppen ''Alebo-Unnaryd-Hylte''. Länken till en IT-sida om planerat skogssydd ville inte heller fungera. Jag hoppas att det går bättre nu. Så här löd min då bifogade text: För ett år sedan gjorde jag premiär på nätet, med en blogg, som jag snart återkommer med länk till jubileumsutlägg av.

Men först vill jag tipsa om en vårdande skogslänk och visa upp det tekniskt proffsiga och innehållsmässigt välkomponerade provnumret av Bygdeblad, som härförleden nådde mig från min uppväxtort Södra Unnaryd på gränsen Småland-Halland. Tidskriften ger ett tilltalande intryck av livaktigt mötesliv, med många tips för invånarna på framåtsyftande verksamheter. Även för föreningsmöten i andra tätorter inom Hyltes nu utsatta kommun. Jag fastnade särskilt för en artikel om Vildmarksgymnasiet i min födelseby och nyheten att Kyrkan äger en del mark runt Unnaryd. Iinför 2013 har man, liksom andra storskogsägare, tagit initiativ för ökat skydd av skogen. IT-googla på http://skyddadskog.se/ och klicka vidare till Unnaryd.


13 februari -13: rustade för hjärtliga USA-dagen


 Inte utan möda
har jag nyss lyckats tillägga en och annan mening
i Ord men inga visorbloggen.
Om några erfarenheter ihop med  goda kamraters
och inneboendes nedärvda
blom- eller  horrelaterade
stavningsförsök
uti gamla manssamhället.
Ända in i den fjärran framtid 
som börjar bli vår: http://krekendp.blogspot.se/ .

Annars har jag i dessa dagar kämpat en del med kapitel två för Ogräsmemoarerna del 2. Plötsligt mycket känsligt arbete, sedan jag kom på att jag måste ta tjuren vid hornen och där fullfölja min uppgörelse med stora systern i mitt liv. Henne som jag mest jämt bara varit till förtret för...
     Men det är nog inte lätt att vara storasyster, har jag alltmer börjat förstå - vi får se hur just min systerskapshistoria slutar. Jag trasslar ut detta tvekampskapitel runt familj och hembygds mentalitet på nätet så småningom,  om och när tekniken och hälsan står mig bi,
lovar
kes

3/2-kyndelstämning, PS-uppdaterad 4/2

Klipp ur den Den lilla sjöjungfrun
Passionerad men alienerad havfrue i böljande dans

                   Lördagkväll 2/2 gav mig TV2 i två program en generöst tilltagen högtidsstund. En njutning för både öga och öra ihop med hjärtats vidarergivna inlevelse- och uttrycksförmåga hos först en genial kompositör och därefter en fantastisk sagoförfattare. OCH tillsammans med deras förmedlare till oss i dag...  För vänner som ofrivilligt missade dessa begivenheter länkas de här från lördagens TV2-tablå. 

Först, klockan 19 (i dag 3/2 även direkt kl 16.05 i TV2):           
        Momoka i Japan, bearbetar sina känslor efter en jordbävning genom att lyssna på Chopin; och skotske musikstuderande Paul, som med hjälp av balladen hämtat sig efter en rad kirurgiska ingrepp i hjärnan. 

Och därpå, klockan 20-22, (i dag 3/2 även direkt i TV24 kl 21-23):


San Francisco Ballets magnifika uppsättning av John Neumeiers "The Little Mermaid".  Uppoffring och obesvarad kärlek är temat i den världsberömde koreografen John Neumeiers helaftonsbalett Den lilla sjöjungfrun. Baletten hade världspremiär i Köpenhamn 2005 och var en beställning av Kungliga Danska Baletten till tvåhundraårsjubileet av Hans Christian Andersens födelse, med originalmusik av den tyska performancekompositören Lera Auerbach.
   '' Nu får vi se San Francisco Ballets uppsättning från 2010. San Francisco Ballet är ett av de främsta amerikanska danskompanierna, ledd av isländske Helgi Tomasson. Den japanska dansösen Yuan Yuan Tan lockade Neumeier till denna uppsättning, där Neumeier står för koreografi, ljusdesign, kostym och scenografi.                     
      Historien tar avstamp i Andersens saga Den lilla sjöjungfrun, men i baletten finns även Poeten, en karaktär som liksom den lilla sjöjungfrun hyser en obesvarad kärlek. Under en resa till sjöss minns Poeten giftermålet mellan hans käre vän Edvard och Henriette. Poeten sörjer sin separation från Edvard. En tår faller ner för hans kind och vidare i ett hav av minnen och fantasier. På havsbottnen förvandlas poetens längtan efter Edvard till den lilla sjöjungfrun''.
      Denna länk leder till en kortversion: 
                                  ***

     Långt före kristnandet lär vi Nordenbor ha firat ljushögtid denna dag, som kyrkornas treeniggudliga kyndelsmässa ännu minner om.  
     Och i dag år 1961 gravsattes min vän Miks lekamen i Köpenhamn. 
       Någonstans skymtade 2/2  som hans dödsdatum, men försvann - möjligen såg jag fel: händer lätt eftersom jag har blind punkt mitt i gula fläcken, p g a myckna solkommunicerandet 1975. Måste därför  irrfokusera på särskilt sätt för att bestämma vad jag rätt ser - vilket misslyckas ibland. 
      För de andra i familjegraven finns dödsdata. Eftersom just Miks saknas har det styrkt mig i tron att han efter omutlligt dödsföraktande kamp övervann  sitt locked-in-handikapp från 50-talets hjärntumöroperationer på det danska Rikshospitalet. Liksom Paul i här-nu akuella Chopinprogrammet - och likt den hjärnskadade  unge mannen i Lars Triers TV-drama  Riket. Vilken efter befriandet av spöktillvaros plågade andar - som varit fångna i Swedenborgskt efterliv, kanske i nära grannskap till Den Vandrande Judens ödeslandskap -  kunde gå vidare till en hoppfull framtid. Detta enligt slutscenerna i USA-versionen Kingdom Hospital som gjordes av Stephen King-Lars Trier  2004 men kom som svensk TV-serie först i maj-juni 2012. Ytterligare en del, som berättar hur det går för rollfigurerna, planerades av Lars Trier men måste inställas då danskhatande huvudrollens skådespelare, Ernst-Hugo Järegård, dog 1998. 
       Medan livet under alla förhållanden går vidare i alla möjliga dimensioner, inte minst genom våra barnbarn, passar jag på att i förskott önska min lagligen mycket lyckligt frånskilde make Björn Rosenqvist en glad födelsedag och gott nytt födelseår. Han föddes 4/2 1935.  
      Nu går jag ut i sköna solskenet för att befriande andas ut och syreberikad andas in den friska vårvinterluften. Önskar alla vänner
Lycklig kyndelmäss!!
kes

PS 
Martin Lönnebo berättar om Friden, en av de andliga frukterna på Livets träd.

                                                           ***
Nedan:Unga ledsna män, ensamma på sin scen. Dramaten, premiär 2/2.
Klicka inte på bildens pil utan på länkraden närmast här.



Werther av Magnus Lindman efter Johann Wolfgang Goethes roman Den unge Werthers lidanden Den unge Werther är kär. Föremålet för hans översvallande känslor he...