Vårhopp, tisdagen den 2 april 2013


 I efteråtstämning...
    
  Återger från dagens facebooksida mitt morgontidiga inlägg där. Nytt inslag följer snart här, men kanske först frampå onsdagsdygnet...
      




Wild Alchemist
      Nymornande mig inför kylslagen aprilmånads första vardag är det upplyftande att finna detta foto och helhjärtat kunna instämma i dess vänskapsförklarande tänkespråk. Främjandet av inställningen att vår värld är inne i en hoppfullt moståndsfri evolution är i sig en försvinnande bisak när den fömedlas så här av en obetydlig och normalt sett maktlös privatperson. Vilket jag ofrånkomligen är. Hur mycket jag än, emellanåt, har lyckats tagga upp mig till att inifrån uppfyllas av - och stundom kunnat vidaresprida ihop med omgivningen - en energistrålande känsla av oemotståndligt glad livslust inför positiv vision av den utveckling till god framtid som vi är mitt uppe i..!
      När jag nyss öppnade min facebooksida möttes jag av uppfordrande vänskapsbilder för det inbördeskrigsdrabbade Syrien. Som befinner sig i diplomatisk, ekonomisk och delvis vapenförsedd skottglugg genom vår EU/USA-stormäktiga samarbetsallians runt handelsvägarna för världens affärer. I ett läge där även trotsande Iran och Nordkorea kan befara försvårad tillgång på förnödenheter.   
       Men jag är en mycket fredlig anarkist som spontant känner för att stödja den som utsätts för stormäktigt förtryck här i världen. Det betyder inte att jag tar ställning för eller mot den ena eller andra regimens eventuella godhet eller ondska. Vårt jordklots historia är inte svartvit och har inte lett fram till ett nuläges skilda områden med entydigt hemsk kapitalism eller kommunism etc. 
       
       Jag är uppvuxen på ett litet familjepensionat där jag under senast förgångna århundradets halvsekelår av mina föräldrar lärdes att inta en vänligt avvaktande och ofta tålmodigt medlande eller hjälpande hållning. Inför gäster från nyss utståndna världskrigets skilda fiendeläger - i vår sällskapligt inbjudande hallatmosfär  ännu i stridslysten stämning gentemot varandra.
       
      Det är bakgrunden till min anspråksfullt  "sidvisa" programförklaring av i dag. Inför en vecka då jag ägnar mig åt glada påskfestminnen av här helgbesökande barn och barnbarn. Medan jag plockar ner påskpyntet i en låda som bärs upp till vindsförvaring - och samlar mig för att äntligen ge tid åt Ogräsmemoarernas fortsättande kapitel. Samt vårligt öppnande dörrgläntningar  i denna min auroraårblogg.