2013: 31/7- och 2/8-blogg avrundar idérik Blakesommar



Med "Stjärnan i foten"


av Carl Johan Malmberg:
uppmuntrar till fantastiskt spännande framtidskanp
i vår apokalypsstämda och mekaniserande teknokultur

31 juli 2013
Via Beatrice Cofield: kampskonst av Spartacus Loncins
 Fin sommar vi hittills haft, tycker jag som gillar omväxling.  Ömsom tropisk nattvärme efter solglassig dag med aning av molnskugga och nyhetsförmedlad blixt & dunder i faggorna -  ömsom kylande vindar och en eller annan regnig  gråvädersdag. ”Det var gråtväder ”, som min son Jonas med ojämna bokstäver  tecknade fram sitt budskap, när han  som  nylärd bokstavsmakare  fick för sig att han skulle öva till att bli äventyrsförfattare och först av allt presterade den  inledningen för mig.
      Själv njuter jag av regndagars relativt  kravlösa innelugn, under melodiskt smattrande mot fönsterrutor. Lågtryck utbreder sig bomullsmjukt kring mina nervtrådar och får synapsskurarna att lugna ner tempot. Ingen inre slavdrivare i mig  låter då kravpiskan dansa på ägandes lathundsryggen för att tvinga mig ut i solen till nyttig motion eller annat  görande.
       I dag är himlen ännu  blå och lekande vindar rumsterar ganska frisk här ute på lummig gård,  så jag kan nog prestera en blogg om annat  än hur trög jag vanligen är med att utan surmulet minspel komma igång till duktigt beteende. Som bekvämt försörjd pensionär sedan en hel del år kan man ju tycka att jag inte alls borde anstränga mig med ursäkter för svaghet  därvidlag.
      Em-tillägg: njaa…  Jag har varit vaken sedan halv fyra i morse, det regnsusar nu skönt och jag känner att Makterna runt och inom mig uppmuntrar till vilsam kväll. Har ändå förberett utlovade tillägget utifrån Carl-Johan Malmbergs Blakebok, Stjärnan i foten, så väl att jag lovar lägga in den här i en, eller annan, morgondag.  För tillfället  gör jag det bekvämt för mig genom att direkt kopiera in min aktuella fb-statusförklaring, som nog bara ett fåtal av mina bloggläsare  såg när den fördes ut i facebooks cyberrymd den 29 juli. Där finns hälsningar till Unnarydsbor, som kanske tittar in i denna blogg då och då:
   
  Lyckligt stämd men trött, efter intensivt verksam dag i skön skugga på vår lugna gård mitt i stan, fann jag vid hemkomsten till min takåslya i gårkväll att en virvelvind, eller ev. strindbergska Makternas hungriga duva, målinriktat och pricksäkert tycktes ha rumsterat om här. Mitt symbollärda medvetande vidgades ödesdigert då jag såg ”min” vissna men ännu vagt rosalilablommiga tistelkvist fallen till golvet - från sin vas som låg omkullvält högst upp på en bokhylla, nära taket. Den hade av allt att döma, från annan hylla, rivit med sig den betagande akvarellen av min femåriga sagosyster, anno 1938: rosettprydd sitter hon tålmodig Alebomodell med svartvit katt vid knät framför ljungfång i öppen spis.  På spiselkransen övervakas allt av Horusfalkens änglamaka.
 
      Från barndoms- och Emilandligt Näs fick jag härförleden en A4-formaterad bekräftelse på att jag=kes där deltar med signaturplakett i planterad asktillväxt: ett styvt inplastat pappersark. Försett med foto av Astrid Lindgren sittande på verandatrappan. Den hade singlat ner från en hylla längre bort och, kanske av en kasvind, placerats tätt intill betagande systerbilden: med tistel över sig.  En flaska fönsterputsmedel låg utmanande ikullvält på bordet intill: framtagen häromdagen då jag lade märke till att fönstren blivit sorgligt smutsiga, genom vilka jag via Vanadisvägen från Dalagatan 47 (Pippi-AL bodde i 46:an,  en bra bit härifrån) ser ut över världen – vid tjänlig väderlek alltid vitt uppslagna.
      I övrigt rådde samma ordning i mitt hem som när jag om morgonen lämnade det. 
      Den vitglänsande fotoramen gick sönder i fallet. I sig hade den sandsmält glas som för mig delvis bildfångat syster Ulla Marie och vårt sandkvistska hempensionat i förtrollad miljöstämning: ända från andra världskrigets dagar. Till den grad att jag för mina storvulna Pippifantasterier tycktes få livet förbannat av vår mor och längre fram i tiden, som KS-psykpatient 1975 i försök att överskrida och häva den modersutfästelsen, påtog mig inlevelse i rollen som totala apokalypsens diaboliske och ifrågasättande tvivlare: den  invärtesspökande Gudsskuggan.
      Den som lockar fram djävulen på väggen möter honom snart i levande livet, har det sagts. Kanske i egna gudsnådeliga själarummen…
     Teckningens ljungfång i spisens svarta sotgap kan verka otäck: gammalt talesätt säger ju att i det rum dit man för lilablommig ljung, där kommer döden. Men – döden verkar i oss från livets första dag, i allas våra kroppsrum… ”Döden, döden”: den varselhärmande ordalydelsen i gravmörkt röstläge hälsade ibland Astrid Lindgren sina närstående med: på äldre dagar, allvarligt skämtande. Döden i sig är skrämmande okänt fält för en levande varelse, men med åren förs vi till att alltmer försöka vänslas med dess kaotiska möjligheter inom jorklotets halvt begränsande livsljussfär. När vi tätt och rätt umgåtts med mörkret i ensamhet ter det sig mindre hemskt…
"Ställ dig i dörren, så kommer du med!", sade mamma till mig
medan vykortsfotografen ställde upp sitt stativ. Nog 1 juni 1945.
     Nu ska jag inte försöka begränsa min uppväxts systervän mer. Både hon och bilden av och runt henne får för min del fara och flyga varthän vårt öde sig lyster.  Jag var så nöjd efter mitt gådsjobb igår, för att jag lyckats bli färdig med svårt parti i - och för övrigt hela - Ogräskapitlen fyra-fem-sex av memoardelen 2, som snart läggs ut i nätbloggen. Äntligen tycktes jag ha fått till en ganska bra och rättvis beskrivning av i stort sett mycket goda Ullasystern. Som nog är mig överlägsen i allt, undantagandes världsvida kännandets tillfälliga formuleringskonst…
     Jag hoppas verkligen att min ytligt sett ålderstigna syster med barn - liksom mina barn, hembyn och hela världen med livslevande varelserna däri - går en ljusare tid till mötes än den nu rådande. Utifrån det mörker som omgett mig: som startmiljö i avslöjandet och sökandet efter en ur min vinkel bättre tillvaro. 
     Vissna tisteln står åter på sin säkra vasplats uppe vid taket. Nu låter jag skrivaren mana fram en konkret kopia av den kvinnokampskonst som jag fick ögonen på i morse: skapad av artisten Spartacus Loncins och framlagd av Beatrice Cofield på fb-väggen: ett naket väsen som inifrån tar sig framåt och ut i andestormig jordmiljö medan hon raserar sin hämmande ram. Det inspirerade mig till denna statusförklaring: det porträttet får inleda dagens blogg - och så ställer jag det fritt lutat mot öppna fönstrets sidoram, där rofull Ulla Marie redan sitter bredvid fantastiska Pippimamman - som verkar nöjd med sin himmelska utsikt.

kes

                             *  *  *


Glad

Sensommar!

Oförhappandes drabbad
av semesterlust är mina dagar nu sköna. Rätt Rofulla. Ändå får jag nog ihop ny blogg här, så småningom.
Hav hav av tålamod med mig! Ganska nyligen kom kapitel 4 av Ogräs 2 - 
resterande kapitlen av den memoardelen sliter jag lite med då och då. Så även de bitarna lär komma på plats - i sinom tid, i rättan tid...
vänhälsar kes: fredag 30 augusti, under morgonväkt.

2 augusti 2013:

ur Carl-Johan Malmbergs vårbok Stjärnan i foten,

med Blake igen
   och  med känsligt
             seende handen…!

Jag upprepar för tredje gången det kanske mest berömda Blakecitatet, nu med de två följdrader som saknades i junibloggen – och på originalspråket, där jag hör fjärrantidseko av denne gränslöst ansvarsmedvetne storebror och konstnär. Som med melodiskt ljudande stämma förtälger att det verkligt monumentala egentligen kan vara det lilla:

To see a world in a Grain of Sand
And Heaven in a Wild Flower
Hold Infinity in the palm of your hand
And Eternity in an hour

William Blake 1807.
Jah-Veh uppmanar oss att fatta (kanske också bemästra och tukta) oändligheten med handen…  Enligt gudstolkandets Blake i det för både Fadern och sönerna Adam och Satan hotfullt ormgastkkramande konstverket Laokoon (på bild här i förra Blakebloggen). Han  ger oss speglandets, omkastningarnas och vidgningens fruktbara konst  –  för hela kroppen snarare än för bara ögat, menar Carl-Johan  Malmberg.  Inte minst för handen, ty den är ett sätt att både se, förstå och uttrycka sig.
Ouroboros som förledande spelmanipuatör i vår
gemensamma cyberrymd.
Av min målande brovän 1975 fick jag just före soldansar-dagarna en extraskapad bröstvårta på höger bröst, då han just sagt mig ”Jag är egentligen en orm”
 …  Ouroboros..., den självsökande kännaren av i första hand sig själv, som kan bita sig i ringlande svansspetsen och som Blake har gjort flera konstverkande bilder av. Kanske var min vän varken Gud eller ängel och inte vare sig en fallen sådan eller ljust pålitliga partnern – utan ”bara”, för en tid,  besatt av samma typ av oerhört mäktigt andeväsen som jag vid den tiden.  Det handlade Inte bara om ”vanlig” inspiration utan om fullständigt invasion, för en stund på jorden: av väsen från för oss relativt okänd dimension… Kanske.
Beeömd gudsbild av Blake:  The Ancient os Days

Jag blev mycket  ”tagen” när jag i samband med min mors död våren 1999 fick veta att den bror som dödföddes den 13 januari 1937 (på dagen för ”Trettondag Knut”) först förde ut i världen en levande hand. Tidigare hade min syster och jag bara fått veta att han ströps av navelsträngen kring sin hals. Men redan före femårsåldern manade mig min mor att hedra minnet av hans korta liv-död-tröskelkamp : ”Hade inte han dött så hade du inte fått födas och leva”, sade hon mig. Kanske lyckades han hålla sin födande oändlighets livsstund, då, under en hel timme.
Minst lika svindlande ”tagen” blev jag första gången jag läste  ”To see a world in…”-raderna i Svenska Dagbladet för något decennium sedan.  Sammaledes av att se bilden ”Glad Day”!
Ett av de många utgivna verken om Blake.
Många har omvittnat att Blakes konst har en förmåga att ögonblickligen drabba och livslångt fånga sin lärjungepublik och beundrarskara. Emmanuel Swedenborg tillhör dem som inledningsvis inspirerade Blake – men snart snararare utmanade honom till att bli en protesterande motskapare. Särskilt genom The Marriage of Heaven and Hell, tror jag.  (Blake undviker att sätta punkt - som är en variant av cirkulerandets låsta ring - för honom är och, &, desto oftare brukat som hopparande tecken inte minst mellan motstridiga poler som sammanförda kan föda nyvinklade avkommor.)
Kanske var det också den svenske andeskådarens övertygelse att Yttersta domen inträffade under hans mångåriga bosättning i London, med början i upplevelsen av Kristi himmelsåterfärd 1757, som fick hans det året födde tänkarekollega att börja nysta i apokalypsens individomhöljen och molnväxlande möjligheter. En i tid och rum utsträckt process tills den inifrån alla blir en totalomfattande och ickehierarkisk Ny Värld. Med även aggressiva varelser som the Tyger (och överlägsne Blake själv kanske) mognade till ickedömande kristusgudar som i sin tillvaro inkarnerat tidsepoker och integrerat medvarelser ihop med all världens fenomen så att hänsynslösa vildväsendet i oss mjuknat under parandet med motsatsen till råa urstyrkan: känner sig så delvis vara och framstår som det paradoxalt goda och offervilliga lammet.

                Italienska vinthunden  Gino  (i dagarna omskriven  i
                 Ogräsmemoarernas 4:e kapitel  i  del 2) sparkar ifrån
                    med vänster bakben i dansen nerför klippan i vår sol- 
                lentunska Vaxmoraträdgård, 1975. Gav cirka 1990 
           mina barn fotoalbum - kopiering  då så dyrt att
                  jag har kvar bara korniga  fotostatkopior av somligt.
           Tänker snart färglägga denna bild i grått, ljusblå
                himmel & jeansklänning + röda sandaler, ljusbrun 
               hund och gröna bakgrundsträd. Fotot togs av min 
dotter Odette Rosenqvist.




















För mig började nog verkligt medvetna apokalypsen vid dödsnära men i kvällsmörker stjärnglimtad roddtur uti Unneneka, runt årtalet 1950. Jag lärde då att livsslutande punkt inte kunde vara en lösning för mig, ens i inbjudande men svart spegelvatten – som jag visste dolde  hungriga käftar under lugna ytan. Med höjdpunkt 1975, då solen i zenit både gladdansade för mig och förmerade sig till 7-8-faldig ring över mitt häpna huvud.
En följd av försöket att hålla mitt löfte till försvinnande målarevän – en nytidsinstiftande utfästelse och kerygma skrev jag,  ungefär - sist jag bloggade om  Malmbergs Blakebok. Där förklaras det begreppets grekiska ursprung som  proklamation från härskareläger. Och från Blakes Jerusalem ges exempel på ett kerygmatiskt och intensivt spännande kroppsligt-kosmiskt formelspråk - kanske på väg in i apokalyptiska nyspråksuttryck. Jag tror på fler möjligheter som vi numer kan förknippa med det, vid inte bara läst beskrivning utan även i självutförd solodans som Tack till Evigheten för omdanad domedag - kanske inför osynlig luftandes molekylspegling.

Den med sin passare besatt måttande Newton utsat-
             tes för hård kritik av Blake, men han erkände också att
antagonisten var  en gigant.
    Jag skulle fylla 37 år efter den sommar  när först solen dansade för mig och jag sedan tackdansade. Ett halvt liv, sådär. Det gick ytterligare bortåt 37 år innan jag förra året börja nätutlägga mina upplevelser till en större läsekrets genom Ogräs-memoarernas bloggar här - inklusive tunga barlasten av gångna generationers mödor och spekulationer, och vidare in i både svarta och jordiskt mörka håls uppslukande gränstrakter. Min judiska svärmor Lillie Rosenqvist fick mänskligt att döma vänta förgäves på att jag skulle skriva  om hennes livs- och giftasöde. Hon har det bra i sin himmel, hoppas jag, och avslutar detta bloggutlägg med en Blakesida som jag från honom vidaretillägnar henne.
Carl-Johan Malmberg framhåller att den här diktsidan är unik i Songs of Innocence and of Experience för att den innehåller hela tre korta dikter, varav "The Lilly" är den allra kortaste. De kan läsas som minitrilogi som kastar ljus över omgivande dikter i skildringen av olika slags kärlek. Där blommor symboliserar kvinnan i förhållandena - fast solrosen saknar genus...
 Smeden och poeten Los som namnsolvändare och mycket annat hann jag inte, som utlovat, ägna mig åt i dag. Men det blir kanske tillfälle under långa hösten att återvända till denna Carl-Johan Malmbergs för mig trollbindande bok.
kes