FN-dagen, 2012 uppdaterad till 2013

Den 24 oktober 
är det FN-dagen som firas över hela världen, har från 1946 ofta hörts sägas under denna dag. I dag inte särskilt ofta eller ivrigt. Hoppet har sjunkit om att de många medlemsländerna skulle lyckas samverka i fredsiver och  rättvisare välståndsökning för att ordna en allt bättre framtid åt jordens innevånare. Undan krig och elände...  De förfärliga inbördesstriderna i Syrien nu, stödda eller motarbetade av olika konstellationer av intresserade grannländer och stormakter, har sänkt ett sorgens mörker över mångas ljusa framtidstro.
     Den 24 oktober (1938) var också födelsedagen för min danske vän Mik - en måndag då solen nog lyste från klar hösthimmel över Köpenhamn. I över 50 år har han varit borta från de livsstigar där vi åter kunde ha mötts, bärande samma personligheter som de med nära cellminnen av dem vi var när vi sista gången sågs.

      Både kroppar och själsförmögna minnen har vi bara till låns, verkligen - att varje dag jordiskt bruka efter bästa förmåga. I somras, den 17 juli, tog jag vidstående foto av hans gravsten, där en vidunderligt vacker liten snäcka just behagade dras uppåt av sin mörkhudade och försiktigt avvaktande invånare: svart, vit, grå, gul, lite rosa - glänsande i pärlemorlyster.  Den gav mig en underskön upplevelse och paradoxalt lyckligt hopp om meninngsfullt liv.

     Som jag utlovade sist har jag nu sett Lars von Triers film Antichrist, med sin fasansfulla kamp mellan det kvinnliga och manliga inom många av oss. Något annat har jag inte att i ord tillägga nu, bara följande bilder och citat från min facebook-sida./ ke

 Dagens favoritavslutning på en berättelse, rysk: 
"You asked for a story, and now I've told you one.
 Not to long and not too short,
just the distance between you and   me.".
(Bidrag från  Jerk Elm'en)


I closed my mouth and spoke to you in a hundred silent ways.
    












Fredagen den 18 oktober 2013.

Orion låter nu gnistrande stjärnor falla över oss och jorden all - här där det verkar rätt hoppingivande med inte totalt okontrollerad kaosekonomi som grusar hyggliga framtidsplaners hopplust. 

 Vad som närmast följer i och runt min dansklänkat gränsöverskridande saga är svårt att sia om: säkert inte Bara Döden-Döden  - à la Astrid Lindgren – är att däri räkna med. Tror jag, som numer är ganska positivt inställd  till att dividera med både bråk och andra mystifikationer.  Bland mina facebook- och bloggnyheter har nu hunnit tilläggas lite om skogrika födorten Unnaryd. Särskilt om och av nuets Alebovärdar, det danska paret Mette och Erik Dich som sedan drygt tjugo år fint driver pensionatet

 I början på 90-talet när jag såg ett vind-för-våg-vidöppnat Alebo på väg att svårt förfalla (och "varnande" eldsvåda hade utbrutit i f d hell-strömska grannhuset) lade jag själv in köpebud på det.  Falkhonan från hallens spiselkrans stod ensam kvar i de länsade husen. Hon hade placerats i annexets trappfönster och såg vemodigt ut över sjö och bygd…
Danskarnas uppdykande j husscenariot  räddade mig från ett skuldsatt ägarprojekt som nog hade blivit svårt för mig att klara med ”hedern” i behåll: min förmåga att göra affärer och driva rörelse har inte direkt uppövats…
När Mette och Erik just hade övertagit stället kom jag förbi och upptäckte glad en lapp som den nye ägaren hade fäst på entrédörren. Jag tydde anteckningsbladets undertecknade namn till Dick – som för mig romantiskt vågat och meningsfullt tecknat ville rimma på Mk. Men ett nu i två decennier uthålligt  Dich-par, för mikomig och andra duare - som mättar och gläds ihop med välkomna gäster, trivs jag mycket bra med. Om än, vanligen,  på visst avstånd...
ETA Hoffmans Murr -
         målande författarkatt
 på 1700-talet.
  
Vid skrivmaskinen: min fb-vän
          Mahmud Mahmudzades sär-
          deles kreativa katt.(okt 2o13).


...hälsar  kes    












    
PS. En hel del av denna text- och bildsida är lite fuskverk - har nämligen kopierats direkt från slutet av memoarernas 
                Ogräs del 2 kapitel 5:  http://kjesstika.blogspot.se
                                                                                

Fredagen den 4 oktober 2013, utllagt 5/10

.

                                  Bai Bang - här ännu under svensk flagg.
Krismedvetandet i pappersbruksorter gäller även människor som verkar och bor i och runt Sveriges största och mest svårbemästrade biståndsprojekt – pappersbruket Bai Bang i krigsdrabbade norra Vietnam. Det påbörjades efter regeringsbeslut 1970 men anläggningen blev klar först under -80-talet och sågs då som symbol för misslyckat svenskt bistånd. Nu står man inför nya utmaningar och väldiga investeringsbehov – och hoppas fortfarande på svensk hjälp, enligt det mycket prisvärda nummer av tidningen ETC som utkom den 16 augusti.      
      I dessa tider slås många huvuden ihop i försök att finna bärande nyplanering av försörjningen in i en globalosäkert nyordnande tillvaro (se till  exempel auroraårbloggen häromdagen, av 30 september).

      I de närmast föregående kapitlen av memoarernas
Ogräs del 2 har ordmängden gärna svällt ut till alltför omfångrik  textmassa. Med tiden tänker jag fördela  den i mer passande kapitels indelning och bättre bildsatt läsbarhet  (vilket för övrigt gäller en hel del av Ogrässamlingen). 
     Innehållet skiljer sig ofta från det som läsare av del 2 tidigare tagit del av genom mina direktutskick, i första hand år 2002. Aktuella behovet av omstuvning NU har fått vänta därför att jag ville låta aktuella skeenden interagera och avspeglas. 
Från överlägsen position låter ledningen i Stora Enso och Hylte bruk vinkla
välkomnandet av eventuellt nya besökare på nätet, genom denna bild.

    
       Sådana till exempel som de i samband med nu nedbantade utgivningen av papperstidningar, vilket ställer till med  stora problem för arbetsförhållandena och de anställdas framtidsutsikter på både min gamla arbetsplats Dagens Nyheter och  i min hemkommun Hylte. Genom pappersbruket där som i många år stått för papperet till just DN och länge var den ensidigt dominerande inkomstkällan i bygden. Det har fått en del konsekvenser i Ogräsmemoarerna genom mitt engagemang på nätet sedan 2012. Den för många mediearbetare hemvant progressiva  storstadsmiljön har ju alltmer råkat i motsättning till eftersatt och avfolkad landsbygd.
.


.
         Att det är så blev min nätutlagda uppslagsända för några månader sedan i upprop till idégivning och  ökad förståelse. Medan jag satte senare års polära förbistring mellan min  i födelsebyn boende syster Ulla Marie och mig som jämförligt utvecklingsbar med aktuella andan i vår hemby Unnaryd gentemot den globalfamnande men ofta egocentriska storstadsmentalitet som sedan snart 60 år – i huvudsak – blivit min.   
Framhåller kes
(som just behandlar detta tema även i slutet av relativt snart inlagda kapitlet 5 av Ogräs del 2.