Återigen: Domsöndagen (den 24 november)

Poemet har hämtats 
ur Johan Olof Wallins
Dödens Engel - från
1837 - liksom G Hell-
quists bild av Yttersta
tidens dömande Kris-
tusängel. nertill.
 

       

.   






Länge präglades det till lydnad kristnade svenska folket av den Svenska kyrkans bibliska förkunnelseår, som ständigt gått runt, runt. I trygg igenkänning av repeterade budskapet från sin ljustänt hoppfulla ankomstbörjan med första advent runt 1 december, till kyrkoårets slut i den gudsnådeliga men obönhörligt mörka domsöndagen. Som för de goda fåren lovat underbar frälsning i Jesu triumfatoriska återkomst: ur rasmassor byggande ny världs himmel och jord. Men haft hotfulla budskap till syndare, från ståtligt skrudade präster i upphöjd predikstol som hänvisat till allsmäktiga bibelord om Domens Dag. Då skulle Herren Jesus döma fiender och avfällingar -  vänsterflankens störande getter och  otyg - till eldens eviga pina under gråt och tandagnissel. 

     









 Men sedan några år har inte Svenska kyrkan statligt ansvar längre: alltmer moderniserad och överslätande i synen på andra trostolkare av en enda Gud ges vi snart en kvinnlig ärkebiskop. Den evigt förkastande domen har såsom varande anakronistisk redan börjat  luckras upp, verkar det som -  till glädje för oss  trotsare. 

     

     Det är en sällsamt hetsig kamp mot antagonister som utkämpas i religiösa skrifter. För vår kristenhet bibelfäst testamenterad, utan cirkulerandets chans till återlösning för lärans motståndare eller misslyckade lyckosökare. Tidsbegreppet är linjärt och dess slut har framstått som ofattbar punkt utan försonande avrundning i den jordiska Gudsskapelsens slutord över offermassans mer eller mindre undergivet levande varelser. Ändå tycks alltså en lovande kyrkdörr nu  öppnas på glänt, bort från evig fördömelse och hopplös pina ... 






    



  Det som lär ha funnits från början i den abrahamitiska gudsbilden, men alltför länge varit nedvärderad till obefintlighet och tänkts som omöjlig besudelse iintill den suveränt manliga upphöjdheten - enligt bland annat forskande tealoger - är den kvinnliga motsvarighetens parharmoniserande karaktärsdrag och mer fredligt chansgivande framtoning. Vi får se vad framtiden, ihop med Franciskus i Vatikanen och många andra, bär i sin modigt moderliga inda.




Sculpures and Arts Photo, till höger.





Kristus och Krishna utan fadersonband.
     Ännu ett kristetdramatiskt kyrkoår med krig och inbördesstrider ligger nu bakom oss i verklighetens egoblinda och miljöslitnq kamp- och katastrofvärld . På sidorna här ovan visar sig en vredgat hämnande hinduiisk gudsbild, liksom den längre upp av Dödens engel upprepad från förra årets illustration till domedagsstämning på denna auroraårsida.   
     Bilderna tog jag från indiska Bhagavatam.  "Gud bevare oss från Guds vrede!", sade förr de vedrabbade  även i fjärran land, och lär ännu göra så. Den hinduiske överguden har oräkneligt många namn till sina oändliga kroppsliga skepnader. Här framställd som djurens konung, med hårt vässade klor strafffar och besegrar Han dem som lovat tjäna honom och skapelsen men i stället verkat för egna och destruktiva intressen: förhäxade av mammonsk egendomslust. Dessa som känner sig pompöst utvalda till att vara jordiska GUDAR, enligt bibeln i både GT och Jesuscitat i NT...
...och enligt vad man kan tycka sig urskilja när man med
moderna teknikens gåsnilsavänliga  rymdflyg ser sig om i vida världen.
          Genom översättarlogik av sanskrit i gamla hinduiskavedantiska urkunder är de halvgudar och underordnade en entydigt överlägsen gudom ( se, ev,   Ogräs, H-Förstadelen, kap ett, sid ett, stycke fyra. Googla dit via högerspalten på denna sida). Dessa övermänniskor för sedan eoner en väldig kamp mot sina fallna halvgudasläktingar. Vilka omvandlats i självgod och förblindad egoism, från halvgudar till ondskefulla demoner - och är ytterst svåra att besegra.
Varning även för fastnaglade
kvinnliga idealgestalter och gudslikar!!
  

1/11 till allhelgonahelgen, uppdaterad 2-4/11 för betraktan av himlakropps ljusskugga



 I gensidesvård under gravblomstrande
minnens anderymliga igenkännings helg:
 Konstnärligt  utformade  blomsterarrangemang
 erbjöds oss i gångna veckan även i livsmedels-
 affärer. För gravarna  som  rymmer våra närstå-
 endes kroppsliga kvarlevor  eller aska.
   Här sitter jag, som ganska allmänbildad och - ändå?..  - en genom både goda och onda erfarenheter 
verkligen allvarligt gudstroende medmänniska (fastän inte "religiös" i de flestas föreställning om det begreppet, eftersom jag aldrig regelrätt följt dogmatiska trossamfund där sällskapsbehov och karriär ofta står i centrum). En rätt prydlig och relativt sekulär solitär inför årets grundliga firande av döda anförvanter. Och av heligförklarade helgon som före-bildligt gått i Kristi lidande fotspår: på almanacksröda lördagen med kyrkofirandet av Alla helgons dag. Kanske är det Alla själars dag som ännu är Svenska kyrkans överskrift till uppföljande och helignärmande söndagspredikan för alla våra döda.
      Allhelgonadagen, den gamla enda "riktiga" på 1 november, firades i rullande veckoschema fram till 1953. Det år då min unga (33-åriga) halvfaster Inga Hjerp - som lärde mig hur viktig Sanningens svåra konst är - strax efter denna helg mycket tragiskt måste dö/gå bort från sin lilla familj.   
Ur JO Wallins poem Dödens engel
(1837), illustrerat av CG Hellquist.
"Så kommer Han och förlossar eder.
 Hvars. makt är såsom Hans kärlek stor.
       I dag inleder den som fredag 1 november 2013 vårt aktuellt minnesdigra och för många av tung sorg präglade veckoslut. Jag tänker mig att en och annan nog tagit ut extradagar för ledig långhelg och redan i mitten på veckan var klara på kyrkogårdarna med blomstervård och därtill ljus: i skyddande lyktor mot regnrusk och lekande höstvindar, som kanske blir hårda. Så jag kommer säkert i ögonfägnat och stämningsgott sinnesläge när jag strax ger mig ut på promenadrunda till August Strindbergs och Siri von Essens granngränsande gravar på Norra kyrkogården - inte långt från mitt hemkvarter Ässjan i Vasastan uti Stockholm.
         Det gäller att hålla reda på var man befinner sig här i världen, i både tid och rum. Kvartersnamnet gled förbi mina ögon när jag hösten 2004 skrev på hyreskontraktet, men då var jag alltför trött och jäktad för att riktigt lägga märke till och minnesfästa det. På bilden nedan återges den ljusblå kartlapp över kvartersnamn som jag fick genom dörrinkastet sedan jag flyttat in här på nyåret 2005. (Instoppad en kväll, utan kuvert och följebrev - av präst i kvarteret Midgårds S:t Matteuskyrka, diagonalt mitt emot här i korsningen Dalagatan-Vanadisvägen, eller..?). Sedan dess har det känts extra upplyst och hemtrevligt välkomnande i min lilla hörnlya vid nedvikta svarttakets fönster, där utsikten mot öster var klarnande morgon ger mig soluppgång bortanför Valhallavägens taksilhuetter.
     Då och då har jag vid sökande efter annat stött på den lilla kartan och undrat om jag någonsin skulle få tillfälle att använda den och beskriva dess för mig symboliskt varmhjärtade bekräftelse på dödsövergränsande vägledning. Ett i sig översinnligt ciceronskap, som jag ända från barndomen upplevt, och nu med den lilla ljusblå kartlappen in- och ansåg mig ha fått handfast "bevis" på.  Den med tiden något nedklottrade bilden går i sydnordlig riktning: pil visar mot mitt hushörn i Ässjan (innringat, liksom bokstaven A intill).
      Till saken hör att jag i första delen av Ogräsmemoarerna (som utsändes i hemgjorda buntar till drygt 30 adressater från hösten 2001) "såg" mina föäldrar som ett namninitialt bridgespelande EES(S)-esspar och greps av inspiration till att associera och härleda ordet ässjas vinnarglödande esseäss, assasätande asaguds essens och dylikt. De som asande över åsarna kom hit från områden i Asien som nu kallas hinduiska - där det ännu lärs ut att en av de väldigaste himlagudarna har hemvist här i Fjärran Nord (heter Svaeri eller liknande - ska senare kontrollera namnet). Detta sedan jag i min etymologiska ordbok funnit att ässja ( = smideshärd) i fornnordiskan hette aesia. (Se ev Ogräs del 1 kapitel 7: rulla bra bit ner till stycket med rödglödgad ässjabild:  efter det som illustreras med en genomskärning av örats innanmäte. Där bland annat hammare och städ ingår: min far blev,.. för övrigt.., mer än halvdöv före 50-årsåldern. Genom öronplågande skrothamring i smedjan där böndernas vanliga uppdrag minskat i takt med gårdsnedläggning och utflyttning från slutet av 40-talet).
       Städet finns högst upp, rymmer Vin- och sprithistoriska muséet. Gärna ville nog min farfar Svante Gottfrid (byggare av egen smedja och smed vid Hylte Brukbygget), liksom far Ernst Georg bese dess utbudshistoria genom tiderna. Båda lockades emellanåt av flaskans demon i mer än lagom mått och gratulerar mig säkert i dag från sin himmel till att arverusig smak för "starkt", och dylikt, gått mig förbi. De var båda hårt realistiska ateister - ända tills sista andan börjat lämna dem på pinobädd: då frälstes de av välsignande prästen medan de fick nattvard och smörjdes inombords av en sista god tår på tand.
Ässjans brännande ångor:
glödheta.

      Strax till vänster om och över Ässjans norrände finns viktiga Härden, som jag glömde ge vägledande bokstav.         C Glöden vid Vanadisplan
håller idag hus för ett av Handelsbankens mest kundtomma kontor. Där har nu kölappsautomatiska systemet och kundskrivställena, med blanketter för uttag och insättning, försvunnit. Bankomaten i dess vägg fungerar alltmer sällan - personalen säger att det beror på sprängningarna för nedgång till tunnlar och annat framtidsordnande i underjorden kring dessa kvarter.
     (Vid besök hos mig något år före sin död 1977 var min far med vid ett bankomatuttag. Sade: "Sanna mina ord - det här är Sista Tiden i vår civilisation, för nu har de gått för långt..!".
     Förresten spökar det NU svårt kring bankernas system av säkerhet i Cyber Space. T ex: nyligen, lördag 26/10, underkändes mitt bankkort i butik, varför jag betalade kontant. Ändå hade banken debiterat mig för det köpet. Jag slog ilsket larm via en bankdam som arrogant påstod att dylikt aldrig kunde ske... Hon tvingades sedan ge mig rätt - och pengarna tillbaka. Undrar nu bara hur många det är som missat att de dubbelbetalat. Med tanke på att affärskassörskor länge verkat förvånade över att man begär kvitto - inte brukligt lämna/ta emot längre, i stressat pengaflödes kö). 
(Den i mångas vuxentycke blandkulturellt miljöförorenande Halloweenmasken kröp nyss tillbaks in i garderobsgömman. Värre är det med den gränslösa globalsmitta som härletts ur underfundig Wall Streetstrategi och nu tycks ha fått finansiell akutfeber. Maktens män börjar synas såväl mask- som maktlösa, för somliga av oss. "Det var bara i lördags 26/10 vi råkade ut för det", urskuldade sig en Handelsbankenman efteråt. De borde ha fått skrämselhicka - allihop på andra sidan blankhala bankdiskarna. Så många i yngre generationerna har ju vants vid att strunta i kvitton och kontroll...)
      Vi går till höger om Ässjan och upp mot norr igen. Där finns D Bälgen som nog kan blåsa in både andlig och praktiskt idérik samt hoppgivande framtidstro i oss.        
Mitt hörn högst upp  i  gröngult  reveterade huset: 
skymtar med ett av fönstren mot söder, i svarttaks
 vinkling. (Jag har ett bättre foto av detta hus- byter
 om och när jag funnit det.)
       Slutligen hamnar vi mittemot mitt utsiktssköna östra fönster, i själva helhets- och utanverkets sotstoftgolvade E Smedjan - i min hemsmidda ramvision. I vår yttre verklighet är dess mångvinklande huvudhus stort och vackert, reveterat i laxrosa färg som generöst överhöljts med gröna vildvinssjok. Det svarta taket är också det nedvikt - liksom taket här runt mig. Däri är ramarna kring vindsvåningens små fönster kontrastfullt vitmålade.

      För sex år sedan fann jag detta mitt av vildvin grönskande och fint fiskköttfärgade utsiktshus på ett stort svartvitt bokomslag - centralt och iögonfallande uppställt i skyltfönstret vid ingången till Odenplans Akademibokhandel. Innehåller mängder av bilder från i första hand 1920-talets hus- och gatumiljöer i kvarteren runtom här. Huset jag bor i var då nybyggt. På trottoaren tvärs över gatan togs fotot som kan ge en aning om min i vänsterposition mer upphöjt över-skådande soluppgångsvy via Vanadisvägen och långt vidare utöver Valhallavägens himmelskonturer.
    Vår egen huskropp med diverse lagerskikt är naturligtvis viktig för oss. Men som vi alla märkt gäller det också omgivningens inneboende utstrålning och hyggliga yttre skick. Den är en väsentlig del av vårt väsens vara - inklusive dess behov av viss trygghet och harmonisökande skönhetstörst.
    Tur att jag i raderna under inledningens vackra allhelgonahjärta fick för mig nämna att jag tänkte mig ut för att gå en tur till ganska närliggande Norra kyrkogården. Så fick jag nu, äntligen, berättat om kanske på "andra sidan" av Stora Livslandsvägen smidda planer för att jag, oväntat - "till slut" - skulle få en egen och blomsterglad Elizavrå i just dessa mina kvarter. Möjligen  i drömskt arvepåbrås tidlösa historierum beredda - inklusive nu pågående framtidsbyggandet här runt gamla Norra stations Hagastad.
                                 
    Genom ändrandet av allhelgonahelgen fick min far Ernst Sandkvist under sista tredjedelen av sitt liv ofta fira födelsedagen 4/11 just denna de många gravbesökens helg. I kyrkboken står felskrivet att han föddes 3/11 1904, liksom på gravstenen. Min mor Elsa sade om det att "Det är bäst att de som har makten bestämmer och får som de vill!". (Men hon förde inom sig dubbelbestämd agenda, berättade hon senare. När hennes mor Johanna dog 1914 hade de inte råd med gravsten: hennes födelsedatum var 3/11 - till slut efter pappas svåra död äntligen hedrat i stenskrifts livsbeseglande gravvård).

    
    Något foto där vi firar födelsedag med fader Ernst har jag inte. Men han var i ungdomens dagar på 1920/30-talen glad speleman ihop med Folke Kopparslagare och andra. På bilden t v står han tvåa från vänster och spelar upp till dans i Unnaryds Folkets hus. Kanske inför en söndagsmatch dagen efter, med Unnaryds fotbollslag som han var initiativtagare till bildandet av. På högra bilden sitter  han i mitten under midsommarfest i Vallsnäs. 

  Den 4 november är födelsedag (1987) också för min yngste dotterson: mycket rare och rejäle Alexander Rosenqvist, som i Lund lärt hur framtidens ekonomi ska skötas. Nu, för några månader sedan, hade han turen att efter sin examen få både önskejobb och liten lya i Malmö  Jag passar på att gratulera och önska ett gott nytt levnadsår! Men varnar honom samtidigt för yrkeslivets och självständigt vuxenlivs allvar genom nedanstående repris av  sorglustigt fb-inlägg.
Avvaktande novemberspöken, i repris.






      November är min älsklingsmånad: den förväntansfulla stämning som präglade barndomens födelsemånad, för oss som var lyckligt lottade,  bär vi ju gärna med oss under hela livet. Och jag var nog extra lyckoturlig eftersom dess förstadag var helgljuständ och dess sistadag min glatt firade födelsedag.
        Kurande  vid gravkorg, som jag här hemma tänder ljus och mediterar vid, betänker jag att i bortåt 50 mils omkrets finns för mig inga sista viloplatser för anförvanter att hedrande besöka. Tänker också på dem som tycker att jag i Ogräsmemoarerna otillbörligt öppet har utlämnat de närstående som verkligen brytt sig om mig. Men mina föräldrar - för att ta de i detta sammanhang viktigaste exemplen - var mycket begåvade, från barnsben hårt luttrade samt allvarligt och ärligt sökande medmänniskor efter meningen med sina, och andras - särskilt sina barns - liv och leverne. Nog för att de var mer rättskaffens än de flesta, och ville framstå som ett hedersamt och bra par att ha nära sig. Men jag tror att de, liksom jag, skulle känt det som en förfalskande förolämpning om de livssammanfattande karakteriserats likt ytligt plattperfekta mönstervarelser i vår flerdimensionellt föränderliga och ofta oklart svårframkomliga tillvaro. Så, med risk att trötta mina läsare, har jag varit mån om att beskriva inte minst dem (och mig själv) så mångsidigt sant jag kunnat. Utan onödigt värjande för vad som common senseförnuftigt sunt brukar framställas som så kallade fel och brister. Efterhand har mamma och pappa till sist framträtt för mig som mina ödesdigert ideala - ja, just... mönstervarelser...  
Andras ljusbild, att åter använda.
    Tyvärr har ju många familjer också avarter i relationsbeteendet mellan dem som vi brukar räkna in i kretsen av nära och kära. Där det egomaktlyset kan gå så långt att ett syskon utestängs från samhörighets gemenskapsgrodd. Kanske ser sig i praktiken dödförklarat - därför att den man inte vill ge av sin tid egentligen är som död för en - mot bakgrund av definitionen att vara "död" är lika med "att inte ha tid".  Men så länge det i åtminstone yttre mening finns liv finns ju också hopp för att den eller de som blundat för sin egen mångbottnade roll i en familjetvist ska vakna och självgenomskådande se - därmed kan ges helande liv åt både en själv och den eller dem som varit ens och varandras nära förbundna, och åter kan bli det. I en värld där vi alla i mänskliga släktet har fötts i och av gravitetiska Moder Jords avrundande halvdag och -natt. Till ömsom upplysande livsljus och dödsliknat mörker, att utveckla och samföda med till nya in- och utsikter i våra mer eller mindre begränsade världsrymder och livstider.
                                                            *
    Varnande virvelbild kanske är på sin plats - för att svår höststorm åter kan bana sig väg till våra vanligen ganska lugna nordiska lufthav
Ovan: facebookinlägg från NASA då stormen Sandy som
värst drog ihop sig över USA:s östkust i slutet på oktober 2012:
     

Slutligen önskas besökarna på Auroraårsidan en skön och fridfull helg med släkt-   och vänminnen - stundom 
vid levande ljus
tända i mörkret! 
av 
kes