En av de sista...

En sv de sista dagarna i april fick jag tid på min nya husläkarmottagning: Surbrunn. När SR/P1-Kaliber just aktualiserat lyssnarnas insikt om förhållandena på landets vårdcentraler: det förvarnades att unga läkare undviker att bli vc-anställda, p g a väl trist rutinarbete med dess allt äldre patienter..        I samma hus där jag 2016 lämnat nyligen privatiserade Matteusmottagningen efter att ha upplevt mig obehagligt och robotekonomiskt bemött av dess ägare-chefsläkare, och enligt min välgrundade förmodan USA-ryska riskkapitalrepresentant: rationaliseringsduktiga Olga Anikina Redmo.  Hitflyttad från St Petersburg, med dotter i USA. Olga tycks redan ha blivit en förebild för många sparsugna landstings-vc.. I våningen ovanför hennes domäner skulle jag nu för första gången träffa den sist tilldelade läkaren, i Surbrunn, lystrande till för mig änglafina namnet Gabriel Lagercrantz. 

      Dennes radikale släktnamnfrände Olof var egensinnigt dominant ordpiskare i den svenskateistiska  kulturdebatten efter 1960 - mot historisktpolitiskt karriäringrodda statskyrkans överhetlighet, och mot alla religiöst förledda. Han slutade som en av de tre chefredaktörerna på DN i 1975-årets höstetid, för att bl a skriva självbiografin Min Första Krets om känslig familjemiljö under tryck av samhällets ytliga moralschema och inre medvetandedjups skuldupplevelser. Från krävande barndom fångad i nödvändig behärskning under sin upproriska empati med psykvårdslobotomerad mor. 
      Det råkade sig så att jag samtidigt blev fast DN-anställd efter mitt famösa sommarvikariat som provjobbare där - i dubbelarbete på läkemedelsbolagens FASS-redaktion under mina uppsägnings-månader - vid den tid då jag även gavs akut KS-psykvård p g a utmattande gudsuppenbarelser mm. Vilket visst illräknades mig som utslagsgivande merit under hel del förhandling mellan DN-fack och -företagsledning: med utgångspunkt i villkorslåsning som gjort det omöjligt för hel del i åratal s k extraanställda (högt kvalificerade författare m fl som nu "avreglerades" från denna sin inkomstkälla) och vikarier att få fast anställning. Bland tills vidare trygga medarbetarna på generöst avtalslönade och, enligt somliga, överfullt besatta redaktionerna: just beredande sig för personalinskränkande Nya Teknikens Svåra Tid. 
     
     För vilken jag via enkel FASS-stol redan fått övermått av slitsam erfarenhet. Min där i vårtid avskedade chef, som redan på 50-talet gav sin FASS-idé förverkligandets chans genom svenska och globala läkemedelsindustrier: eldsjälen-apotekaren Börje Lundquist, "sparkades" - sades det mig - därför att han hållit fast vid vår överenskommelse inför anställningen 1973. Vi bestämde då att jag skulle arbeta åt honom i hans livskarriärprojekt under just två år - det tidsmått som nu tömts. Till saken hör att han, med fyra barn, börjat märka inledande tecken hos sig på att arvsbundna sjukdomen Parkinsons nu greppade honom. 



     Den nye husläkaren finns några dryga huvudstadskvarter från min lya vid Dalagatan-Vanadisplan. På senare år av åldersskäl alltmer svårberäknat långsam missade jag bussen som antagits ta mig halvvägs til doktorskollen. Haltar dessutom fram allt vingligare, med smärtsamt sliten högerhöft. I hopp att inte komma för sent satte jag så "högsta" fart i den  löjeväckande hareskuttstil som jag  tycker mig uppvisa när jag på bara ett pålitligt ben försöker övervinna tidens alltmer begränsande stressmakt runt min ännu ganska ambitiösa person. 
        Ett par dagar tidigare hade jag gjort förstabesök i mottagningens provtagningsrum, efter läkaretelefonerat godkännande av blodprov gällande bl a gikt, som jag drabbades av under memoarskrivandet 2001 och som det därefter utskrivits fortsatta recept för - fastän "ansvariga" läkarna aldrig brydde sig om att via blodprov kontrollera om, eller i vilken grad, jag fortfarande led av den skelettnedbrytande sjukdomen.

      Monika Larsson, DN-företagsläkaren som på 90-talet öppnade privatpraktik ungefär samtidigt som jag efter enträgen egenbegäran blev förtidspensionär, hade sagt mig att jag måste giktmedicinera livet ut. Jag trodde på det, fastän hon sagt sig aldrig ha fått lära att gikt alls fanns, förrän jag visade upp och berättade om min elaka gubbportvinstå. Därpå såg hon till att utbildande läkemedelsbolagen hädanefter gav läkareskolning även om denna också i Sveriges alltför rikt övermättade hemorter smärtsamt dödliga skelettsjukdom. Som först gavs viss lindring genom på medeltiden invandrande munkars behandling med kers/kirskål-medel...  (Se ev Ogräsmemoarerna, en liten bit ner från kers/kirsfoton i Inledningsdelens förstakapitel - till och med "smärtsamma podagersymptom som förr ansågs drabba bara gamla festprissar till gubbar":  kreskendo.blogspot.se )
        Därefter ville ekonomiskt välmedvetna doktor Monika inte ha kvar mig som patient: påminde om att jag ingick i husläkarsystemet som inrättats så att staten redan betalade dryg avgift för mig och alla andra, till särskilt utsedda husdoktorer - måste självklart utnyttjas! Innan dess fanns på hennes mottagning en sjuksyster som innan hon slutade arbeta där rådde mig att aldrig någonsin söka läkarbehandling som inte var absolut nödvändig: "Doktorer har alltid mer eller mindre egna projekt på gång som kan behöva fler enheter att utforska och behandla - som rätt upplysta patienter bör vi akta oss för att ofrivilligt delta i det".  

     Nu - efter receptionistens underliga frågvishet om vilket av mina namn jag gillade mest, och när jag tröttnat på dennes i mitt tycke mobbaraktigt nyfikna näsvishet sedan han godkänt kortbetalning efter provokativ vägran att växla min 500-kronorssedel - ville jag bara in till väntande doktorn: orkade knappt hålla mig upprätt vid receptionsdisken längre. Mannen där tyckte visst att jag svarat honom alltför uppkäftigt och sade sig nu vägra peka ut vägen till doktorskorridoren. Jag var nära att tvärvända för att ta mig hem igen - tänkte att mina barn kunde doktorsringa åt mig och få reda på provresultaten, fvb annan mottagning och läkare. Men diskbråckets korsryggskramp kändes outhärdlig, högerhöften smärtade och jag var så trött efter "hareskuttmarschen" hit i hård trottoarmiljö att jag av turligt mötande korridorpersonal lät mig visas till doktor Gabriels väntrum. Fann skön stol att vila på där: snart efterfrågades jag, genom mitt långa namn, och lugnades med kanske mer än normaltrevligt patientbemötande. 

     Doktorn berättade att det inte fanns minsta spår av gikt i mitt blod - förmodligen inte haft det under gångna 15 åren, förstod jag. Så jag gladdes åt att på eget bevåg ha tagit knapp minidos av den alltför länge generöst slarvrekommenderade dagliga medicinen. Doktorn märkte för övrigt att denna 78-åring lite andfått svarade på hans frågor - tog puls och blodtryck: vilket under över ett decennium ingen annan än jag själv gjort. Han konstaterade att trycket låg över 250. Efter samråd med mig begärde han fram ambulans för vidarefärd till S:t Görans sjukhus och grundlig vidarekontroll. I väntan på den avdelades en syster till att sitta och ha mig i ständigt ögonsikte för att jag inte omärkligt skulle falla död ner, eller dylikt.
      Rättså unge doktorn Claes Berg på S:t Göran lovade att blodtrycksmedi-cinen jag där givits och fick med mig hem var föredömligt lättverkande, ty det månades för att någon som varit med om skrämmande lågt blodryck skulle slippa uppleva det igen. Innan dess hade jag berättat om otäck erfarenhet av min kropps tryckreaktion under häftigt lufttrycksfall. Men det hände redan 1980, när jag bodde några våningar upp i ett höghus i sollentunska Edsberg. Överhuvudtaget verkade läkarna ha strängt begränsad tid för att lyssna till vad som hänt mig tidigare under livets gång.  Även om medges att vi kan vara ganska olikt disponerade och kanske inte generellt utan vidare - alltid, vare sig som barn eller åldersstigna, bör likabehandlas en masse...  Fann sedan på "nätet" doktor Bergs besöksanteckning om mig - ingenting nämns där om min berättelse att efter unikt häftigt lufttrycksfall av vårdpersonal ha konstaterats "sakna" blodtryck.
       I dagbok från 19 april 1980 har jag skrivit om "uppvarvande själsklimatet" på DN-jobbet vid den tiden, under och efter bl a ja- eller nej-kampanjer till kärnkraftssatsning samt hetskonflikter och aktioner vid förberedelser till Nya Tekniken - inte minst för nedläggningshotade typografyrket: 
      "Svårt somna - tog därför ett sömnpiller vid 1-tiden: det första på över ett år. Vaknade vid halv fyra på morgon av oerhört dån och sprängande tryck i huvudet - som om var mitt-i-fotvalvet för dånande vattenfall. Kunde först knappt lyfta ens ett finger - kröp sedan ner på golvet och ålade mig fram mot dörren - när vacklande fösökt resa mig föll jag. Lyckades ropa och väcka Jonas som kontaktpratande masserade mina först okänsliga fötter, och fick mig att dricka lite vatten. Somnade om.
      Oerhörd press i huvudet hela dan. Syntes på mig, särskilt i och runt ögonen, sa människor jag träffade. Såg i spegeln att jag nog var som ett levande lik, just kommet från skräckkabinett. Enligt nyhetsrap-porteringarna var det här det värsta lågtrycket i Sverige på minst 100 år.  Dök ner över oss helt ovänat..!   Dess centrum: HÄR... Senare den dagen: förfärlig storm med snö och orkanvindar runtom i landet".
      Men tog mig ändå  till jobbet för att jobba från kl 15 - där tidigare än så hos jourhavande  systrarna i DN:s hälsovårdsvåning.  De påstod att mitt blodtryck var omöjligt mäta - sade åt mig att komma tillbaka efter ett par dagar för kontroll.  Kanske var det sjuksystrarna som funnit att vårt skyddsombud Rune Månzon fanns i huset och bett honom se på "mig-fallet":  han mötte i väntrummet. Berättade att han varit med om liknande lufttrycksfall vid reportage om motortävlingar i alperna - med djupverkan även på en del tävlande och publik - men aldrig förut i vår del av världen. Visste ingen annan vars eget blodryck nu samreagerat med plötsliga väderfenomenet lika mycket som mitt.  Kanske lufttrycksfallets centrum faktiskt låg över Edsberg - och mig!
      När jag berättat detta för Monika Larssondoktorn blev hon arg på sjuksystrarna för att de inte genast sänt mig vidare till specialist el d. Någon annan menade att sjukvården på DN då och då fått hand om så konstiga fall bland världenruntrapportörer i medarbetarskaran att man ibland ansåg sig veta att det mest gällde att optimistiskt vänta och se om "fallpersonen" så småningom skulle bli som folk är mest.

      För att göra en lång historia något kortare vill jag till sist säga att blodtrycket anno 2017 så att säga normaliserats genom vila och vänligt bemötande. Samt egenkontroll var morgon, nästan. Den 21 juni (tror jag: finner ytterst knapphändiga dagboksanteckningar från dessa dagar då jag knappt orkade gå fem meter i taget utan att sitta ner och vila ett par minuter. Sjabbligt försenad apoteksdirektleverans hade då nått mig via nätbeställning efter s k dropin-akutbesök hos doktorn 14 juni, för hemmavidförsök med kompletterande blodtrycksmedicinering) erfor jag alltmer konstant en otäckt isande kylvärk inifrån skelettet i fötter och underben - under en tid då och då även oroande hugg i hjärtat - annars mest känt av ömmande "tryckdrag" vid vänster nyckelben-axel samt runt revbenens muskelklädnad. I halvdvala, till sängs, drabbades jag till sist, denna dag, av "sistasucken"-fenomen som tycktes pressa sista uns av syre ur lungorna innan hjärtat liksom greps av jättehands våldsamt värkhårda vridningar, som i försök att slita det ur kroppen. När den "attacken" upphört låg jag mycket stilla: rädd att minsta rörelse skulle utlösa ny slitande hjärtvridarkramp. Snart pressades dock all luft ur mina celler än en gång och smärtsamma hjärtslitarvred tog vid igen - med hårdför skruvverkan även på omgivande organ, tror jag (hela tiden vid medvetande). När de till slut gått över var och är jag glad att befinna mig vid liv: respekterar högt mitt hittills kanske alltför glömda hjärta - arvsgåva att bry sig om, från gudstuktade, starkt livfästa och verkande genbanksförföräldrar. 
     Försökte inte röra mig mer den dagen. Inte ens för att ringa barnen och berätta att jag nyss, vid liv, nog gått vidare från ännu en av min tillvaros dödsupplevelser. Somnade visst, så småningom. 
      Sedan dess vägrar jag WHO-rekommenderade globalnormala blodtrycksbehandlingarna av "äldre" i rikt konsumerande s k västvärden. Medan gamlingar i fattigvärlden ostört lär få fortsätta torka och svälta ihjäl under för mig nog överskådlig tid. Men har lovat mina närmaste att sjunga långsamhetens lov, inte försöka GÖRA så mycket - samt gå undan för ev sturskt härskarbenägna fast "Vi-Själva-RÄTTGoda- tanter", m fl. Överhuvudtaget undviks här numer alltför spännande utmaningars upplevelser - även världsvitt uppse-endeväckande damfotbollsmatcher.

                          *
    Under cykelturs haltande pro-menad i grannskapet - det var söndagen 28 maj, en dag när min anda och ork inte ville tryta redan före Vanadisplan - vilade jag skönt i en av vårgröna Hagaparkens sittgoda träsoffor. Funderade på om jag i detta års första blogg skulle kunna beskriva Dansens Hus fantastiska CITYHORSES dansgalopp genom Stockholm, dagen innan. JUST DÅ märkte jag via höger ögonvrå en rörelse invid mig, i närmaste björkkronas nedhängande lövverk. För första gången i denna park träffade jag på ett rytterekipage. En yngling på högbent stilig och respektingivande häst dök upp - liknade för mig ett sagodjur, denna häst med de vackraste ögon jag någonsin mött. Hästögon - mjuk-mörkt först omfamnade fotpallen som jag riggat upp till vila för benen - så hela mig med väldig kärleks inlevelserika medkänsla och vänskapsglädje. Gudabegåvat ögonblicks tillgivenhet vilade en hel evighets sekundstund över oss - på stigen där människa-häst-paret snart passerat mig. Tills jag någorlunda hämtat mig och ropade efter ryttaren på sin bärande varelse till underdjur: "SÅ kärleksfulla ögon..!". Han vred huvudet åt mitt håll och ropade tillbaka: "Ja - för detta är världens lugnaste häst!".
      Inte haft ork att göra mycket av allt det jag hade på sommar-programmet vid nätpaustagandet cirka 20 april. Barnen har varit här och slängt helt del onödigheter samt städat så fint runt mig att maken aldrig lär ha setts. Nöjer mig gott och väl med detta NU i pågående livsödet - återkommer med behövliga tillägg plus utlovade genomgången av ofullkomligaste Ogräskapitlen och bloggarna, framöver - hoppas jag. LOVAR inget, numer.