- OBS uppdatering med sluttillägg 18/1-19.
Fotoshowdags i livsårs verksamma eftervårdssköte
Foto 1) Svenska försvarshögkvarterets 1995 utsända infobroschyr till intresserade medborgare angående vår erövrade position i militärglobala maktspelet. Under vår nationella beredskaps djärvt avrustande process, med vapenrustat manskap i Mali m fl konflikthärdar. (Som synes här har på omslaget i mod påklistrade tillägg utförts av collagekonstnären KES, våren 1956 utbildad flyglotta som fram till 19-tiden på julafton 2018 fann sig avskuren från SVT:s utsändningar - vilket uppgavs bero på tekniska störningar. Nu, ihop med annan allmänhet i Sverige av säkerhetsskäl vägrad tillträde till ut- och insikterna mot såväl rymd- som markplan i stockholmska Terracoms SE-teknikcentral Kaknästornet.) Om än åtminstone klimatkaotisk apokalyps pågår: just här hittills utvecklande sig i hänsynsfullt uthärdlig låg intensitet - tack och lov! Med eller utan "stresståligt" värdeväljande mediers och partipolitikers beslutsförmåga under begränsat fungerande regeringschanser.
Det är ju ytterst spännande tider som vi nu har att möta. Nyss, i P1-nyheterna kl 11, fick jag veta att den 2018 ibland spyende vulkanen på indonesiska Bali just har nytt utbrott: i familjebildning bosatt och arbetande där finns mitt äldsta barnbarn Daniel Rosenqvist i öns lokalt relativt utsatta hotbild. Men jag firar idag också min storasyster Ulla Simonssons 85-årsdag: blev själv nyligen 80-åring och gläds åt vårt närbevis på hygglig sinnesstämning i hög ålders goda hälsa medan vi utan större bekymmer haltar fram på sliten underkropps extrabenta kryckstöd. /// Skrev tidigare idag nedanstående textkaka:
Disgrå vinterisrök omger mig i nattmörkret som sakta lättar: luftväta får särskiljande linjerna där ute att verka upplöst diffusa, från den överspännande och täta molnbankens tjocka som smyger ner i gatan - in i hus och alléträd. Ger åt min annars vardagslugna fönsterutsikt en stämning av mystisk främlingskänsla, ett förväntanshot insmygande sig i den invanda materievärldens morgongryende sceneri: efter uppvaknandet nyss ur mardrömslik tvångströja i kanske dörrlös cell. Medan lättnad sprider sig i mjuklugna vågor genom mig, under just tända sänglampans varmt återgivande anblick av vardagliga rummets tusentingliga bekräftelse på här uppbyggda tillvaron - till nuets svårfattliga härva eller skönt igenkännande härvaro.
Foto 2) Mycket liten Ulla idag firande sin 85-årsdag, här i dåtid med vår skånska släktfamilj Lundberg på Unnenutflykt: i kusin Britt-Maries knä invid min faster och gudmor Berta medan farbror Gösta - en av huvudaktörerna i Trelleborgs SJ- och färjehamnsstation (som brukade dansknamna mig "Kisterne" i stället för Kerstin) - övervakar. Kusin Bengt Lundberg. senare i många år stöttepelare i Trelleborgs fotbollslag, står pall i speglande stenvy . Nog 1934.
Foto 3) Ulla vid stora vita syrenbersån, i vår grå barnvagn - ja, 1934:Och Foto 3b med samtidig samling runt ljuvligt underbara LillUlla i mammafamn, intill faster Brita och längst t v Rut Liljeberg samt t h gästvännen fru Lambert bakom sin stolt vaktande schäfer:
Foto 4
Fann i gömmorna även rart foto av i tio(tjo)-talshopade decennier nu
mognat åtta/atta-pappa- myndigt SJÄLVBILDsJAG: nog ett och ett halvt år 1940, när min förste gästkavaljer hjälpte till att hålla fart i härligt doftande hängmattan över repektinjagande diket rakt under oss. Hände att vi under gungtursäventyr tog ofrivilligt dopp i bäckfriskt sorlande vattenströmmens järnleriga stenbädd. Medan ett par svalor gjorde sommar: tumlande runt högt upp i skyn över oss...
Foto 4 b: nyårsdag 1941i ärvd Ullapäls ovan-
för trädgårdsmästarparets nybyggda hem, på
snöflingad promenad med far Ernst och foto-
glada kusinvänner: Margit&Östen Eriksson.
Foto 5) För övrigt håller jag naturligtvis med den käppstödda gamla damen, med grön fjäder i hatten, när hon säger "Det är ingen idé att hålla reda på hur gammal man är - det ändrar sig hela tiden". (Svagt linjeförd är denna bild, nog för att vi ska öva upp synskärpan medan vi blir glada över att ännu alls kunna se... )
Foto 6) Och så säger jag Gott Slut!, igen, och frambär mina hjärtligaste gratulationer till Tintin, som snart - rätt nära i det nya årets inledande dagar - fyller hela 90 oss underhållande och lärorika år-
/// Finns mycket kvar i fotolagret - återkommer med lite av det i morgon , eller kanske på t ex annandagen av nyåret 2019. Till dess rekommenderar jag aktuellaste P1RadioSpanarnas tankesamtal inför nya årets lovande, ibland hjältekrävande, utmaningar https://sverigesradio.se/sida/avsnitt/1205751?pr ogramid=516. -----
Och, förstås, såväl gamla som nyare Fönster mot medievärlden, med proffsiga inblickar: https://www.svtplay.se/video/23653454/fonster-mot-medievarlden/fonster-mot-medievarlden-sasong-2-alternativa-fakta-boktips-och-gamla-synder?cmpid=del%3Afb%3A09-15-2019%3Afonster-mot-medievarlden%3Apla%3Alp-app&fbclid=IwAR3x8rjPxezfYPnQshdQwQa_7NK7mWUrbB8CxABRpj3epdC2GqyPw2pgDzE
+P1-Konflikt om RUSTNING I RYMDEN: Kina utmanar USA:s dominans. Medan Trump skaffat sig rymdstyrka och andra miljardärer vill satsa i privatägd satellitstrategi - i världsbörsootid: https://sverigesradio.se/sida/avsnitt/1209385?programid=1300
Se dessutom, gärna, det nederländska programmet om Amazonjätten i självsatsningsrundgång. Varning för överdrivet rationell framstegsvurm är befogad - med alltfler tidsbekväma nätköpare bland oss riskerar den globala marknaden bli ensidigt beroende av ETT enda gigantiskt producent- och distributionsföretag. Kvar att se till 23/3 2019: https://www.svtplay.se/video/20444268/amazon-varldens-storsta-butik?start=auto
Den som vill se Rapports årskrönika för 2018 får här länk som gäller till 3/7 -19: https://www.svtplay.se/video/20494848/rapports-arskronika?accessService=none&start=auto
+ sent extratillagd länk i 2019-televiserade årets behov av djuplodning med stjärnsamling runt svåra samhällsproblemen, i "Ekdal/Ekdal": https://www.svtplay.se/video/20645300/ekdal-och-ekdal/ekdal-och-ekdal-sasong-1-29-jan-20-00?start=auto
Och så börjar vi försöksbidra till underhållandets jätteviktiga nyårsskaparanda. Inför 13/1-19 med i rätt ärat minne en den 13 januari 1937 händigt dödfödd och odöpt men föredömligt systergenerös bror. Först och främst vänsterillustrerat med dörrväckt i tröskelgränsad överskridning = vilt utstörtande fenomen med femenin postklapps mjuggleende nyhetspresentation. Till höger kom svala Naturskyddsföreningens chefssignerare, osynligsvept i respektfull fågelhamn. Med allsmäktigt sig trotsbröstad domherres vishetsinsikt. 
Foto 7/ Mattias, yngst och nog samtidigt både känsligast och tuffast av mina tre barnbarn - allround huvud-handbegåvning, gjorde den här lite mollstämda regnbågsmålningen åt mig. Som tvååring i en envist gråvädrad adventsdag med önskan om Glad (och helst snövit men ändå färgrik) Jul.Foto 8/Åren rusar förbi. Sorgligt nog ses vi alltmer sällan men Mattias sänder mig då och då uppmuntran genom
glatt vitfulltandade leenden: KOMmun-
icerande i hjärtevärmande bilder,
härligt strålesprakande
med lyckoblänk i ögonen,
av sig själv
och kanske HELA ALLTET
i jordiskt sommarsköna vindar.
Foto 7-8/b) Tina Timuska och Jonas Sandkvist delar efter skilsmässa vårdnaden om sin älskade son Mattias. Han går/springer ofta - har ingen fungerande cykel - en bra bit mellan sina båda ovanligt rara föräldrars dyra Haningehem (den kommun av alla i Sverige som mest ska ha balanserats kvar i konkurslägetopp efter 90-talskrisen), ty han känner tröstareansvar inför deras ibland oroligt trötta belägenheter. Är utöver i annat mycket hjälparebegåvad, med hjärta för många. Väljs år efter år till klassens Bäste Kompis... Framtiden? Kanske svensk soldat i Afrika, eller läkare.? --- CITY.SE kommer den 26 augusti 2005:
Foto 9-11/ Storfavorit bland min barndoms julupplevelser var Viktor Rydbergs dikt Tomten. Jag lärde den som sjuåring, och deklamerade stolt i samma ålder som Alexander (också mormordubbad som favoritgenityp) inlevelsefullt ritande och målande gjorde hel bok av de stämningsmättade orden. Med härligt barnslig humorvinkling runt vår rydbergskt sköna vinter i högtidsro, tillsammans med gemensamt njutna Tomtenvärdevärlden.
Sparbunten försvann. Där fanns teckningen av förutseende labyrint för hela jorden av framtids optimistiske Daniel. Som sexårig "äldste" av mina tre barnbarn ritförklarande hur han som vuxen resekämpe l ä n g e skulle vara borta ur mitt synhåll - och från Sverige. Men han skulle till slut lyckas dyka upp i ny hörnsväng - DÄR! - så att V I, "N U"!!! kunde träffas igen - med nyfinfina världsutsiktsöpnningar - här och H Ä R..!
Turligt nog har han, utöver ännu en nu bortstädad teckning - extramärklig nr 2 av hans hand - strax innan i förskolan gjort en lertavla föreställande mig. Som mormorderligt minst sagt konstig men överraskande bra fotbollsspelare. Ihop med honom i hans rosenqvistska hemträdgård där jag lyckas få underlig snedträff på bollen så att den sparkfar spikrakt upp i klara himlens oss ljusgömda solfejsfamn. Tycktes försvinna, blev kvar där uppe mitt i himlen länge, länge. Medan vi bländkisade efter den. Dalade - så småningom, prasslande - ner genom äppleträds kronverk: invid oss. Förut nätbeskrivet i facebookinlägg - efter "Nya VärldsTidens" finalskeeendelänk genom World Transformation Movement, illustrerad med jättelik rödgulhandmålad sol. OCH Moder Jorddagsfirande. SAMT Balibröllop den 4 maj för Daniel & Lena. O C H om Lodyn, värd med ekopsykologins The Greening of the Self: the Most Important Development of Modern Times... KAN nu inte ge länk dit då min offentligt lättfunna fb-tidslinjesida hackats oåtkomlig för mig.
Ja, där någonstans i facebookande svallvågorna även efter nyfunna fb-vännen Sara Danius och andra i Svenska Akademiens framträdanden - varibland ett av mina inlägg plötsligt försvann och visade sig stressigt svåråterfunnet. Jo, där KAN man efterhandtåligt fr o m 27 april majfinna kaktusprofilerade fb-texten av mig om Daniels djärvt siande framtidstankar, jämte hans stora besvikelse då jag ett par år senare svikit honom i nationsyrt framhejande av svensk fotbolls VM-seger över Costa Rica, som uteblev. Omgiven av bilder på dominant både upp- och nedgående sol över alltför länge gravt plastförorenade havsvatten.
Här är Halmstadsbon Lars Rosenqvist, med fru Odette på Balifest under hennes 60-årsfirande 2018. I fotopixlkonst fångade av selfieglatt mobilhändige äldstesonen och värden Daniel. Som öppnat restaurang tillsammans med sin nyblivna hustru Lena - de satsar på att efterhand få igång också lite Bed&Breakfast, för gärna fler Indonesiengäster än just nu föräldrarna. Jämte delvis av storebror fostrade Alexander - ofta lugnt bestämd och med så vänligt leende utstrålning att jag tror han kan avväpna många fler än oss som redan fått chansen träffa honom - och så lätt blir godmodigt sinnade...
I föskolan hade de talat om paradiset med äpplen, i det viktigaste av allt där: TRÄDET - som Odette lärt sig förstå är både Själva Livet och Kunskapen. Vilket bara kunde vara jag: Mamma, som förälderligt dominerande representanten i hennes känsloflödande och huvudsakligt upptäckande värld. Med stadig stam men så ofattbart många grenar och kvistar - och rottrådar till att för allt få näring och vidare begripande.
Åhh - så föeunderligt fint ritat, färglagt och skrivet (OCH naturvist fullkomligt fantastiskt naturligt och generöst vattenbeskänkt) för till slut fattande och glädjegråtfärdiga mamman!
Foto 14/ Jonasbarnet - en för mig än i dag enellanåt obegriplig men rätt välanpassad jordplanetbo. Liksom halvsystern Odette rentav sedd som mirakulöst normalskapt: båda födda under hemska neurosedynets fosterskadeår 1958-61 - låter sig här representeras av två verk. Tillkomna i kanske värkande förmedlingslust av egna skaparförmågan under hårt tålamodsprövande stunder i vardags ofta trist enformiga fostrarmiljö. Sisådär femårig var han en rätt trollungecharmigt buspåhittig liten unge. Ofta smet han från lekskolan, ut på egna upptäckaräventyr runt Tallstigens husknutar i Västerhaninge. Det regnade den morgon han mötte en fotograf som sökte betalande modellkund och erbjöd ett proffsigt snapshot, för 30 kronor. Jonas lovade tveklöst att han för detta ändamål skulle få pengarna av sin mamma. Snart var modellsittandet klart och han överenskom med fotografen att denne nästa dag skulle komma till lekskolan med resultatet - där kunde han få sitt honorar.
Foto 15/ En i imponerande saktmod övningsmålad akvarell, åratal senare. Av en Jonas, hitfödd ur i ombytlig oceanrymd ännu svårpreciserad härkomstposition (liksom nog kan sägas gälla oss alla i nudirekta försök till enskild beskrivning av fysisktandliga livsbakgrunden). Fastän i vanliga jordelivets reella bokföring mycket säkert Överbergsursprungen gm noggrant lagutrett faderskap.
Foto 16/ Vår egna måne - färglös? |
Foto 17/ I vackra Järanäs på utflykt runt Bolmen med Alebogäster i båten Piksborg, bland de 365 öarna i den stora sjön. En Birgittagäst sitter till vänster om Ulla. Medan jag, i ett av de "anfall" med storhetsvansinne som ibland kan drabba oss, tycks vara på väg att helt försvinna upp bland drömska moln. Stående under segelfanan ser jag ner på omgivningen från överlägsen slags vinkling. Antagligen 1952 sedan då nyfunna vännen Margareta Svenonius lärt mig rulla upp blåjeans en självsäkert signalerande bit, enligt från USA och Malmö då senast hämtade modetips för oss tonåringar.
 |
Märtas dotter arbetade i sjukstugan året 1999, med mor Elsa som i tio svåra år bands till rullstol och säng: efter amputation av ena benet samt tal- och igenkänningshandikapp p g a stroke. Berättade att hon beslutat byta yrke och ägna sig åt gamlingsvård sedan hon funnit sin mamma Märta sittande död i sitt ensliga Långarydshus - och hjälpte mig vid ansvarsbeslutet att försöka övertala Unnarydsdoktorn till att inte ytterligare förlänga och kanske lidandeförvärra mammas 99-årasliv (en moralisk hjälp, gällde inte direkt medverkan av Märtadottern).
fortsatt volontärskap bl a i Stockholms bonnierska Å&Å Ungdomstidningar, efter höstkurs på Poppius journalistskola. Där träffade jag en på poetisk författarframtid hoppfull Björn som gör mig efternamnad Rosenqvist: vi bodde i alltför primitivt tvättstugeloft i vackra Nacka-Vikdalen. Å&Å förbarmade sig sedan Odette fötts och gav mig en av sina tjänstebostäder i vitmurat pampig gammal skogskullevilla på Kanalvägen 9-11 i Roslags Näsby. Rivits där jag med utsikt neröver tog foto ca 1985. Än sommaren 2018 fann jag konvaljer på nu slytäta tomtbacken. Inga alls i det som kallas Konvaljeparken. Å&Å-bonnierska hueet revs ca 1970, i stället uppfördes två kyrkor (för mormoner respektive Vår Jungfrukatoliker), en i vardera änden av"Konvaljeparken" ="vår" f d fruktträdgård där vi den värmeböljande sommaren 1959 grannesällskapade i gröngräset. Nedanför den höga trappa som då fanns uppför sluttningen - till "vårt" hus - mot skogsdungen som vid 1800-talsslutet klassats som nationalpark, numer risigt vanskött. Det byggs mycket tätt inpå - snart också här?
45/ Anders Bäck plåtade några Å&Å-kompisar före USA-resan 1958, mest sin fru Ia (jag skymtar i dunklet bakom henne). Chef är vitskjortade Ebbe Zetterstad. Under honom känns igen: en tecknande "Ville" - med rumskompis Börje, Janne Israelsson, Rolf Widerberg Ernst Dernehl, Hans Nordwall.
Foto 46/ Trött i flyttningsbestyren skålar jag för att vi den 1 december kan flytta in i liten tvåa högst upp i huset, med smårutsfönster att beundra utsikten genom. Möbler ska vi köpa med statserbjudna 5000kr-bosättningslånet: ordnade för denna festsittning runt avhakad garderobsdörr.
Vi välkomnar först och främst Björns rare lillebror Ulf; båtbyggaren som ofta är med oss som trivselhöjare och hjälpande vän - nu borta från jordelivet sedan några år. Han sitter bakom mig och lillasystern Gunilla (från ca 1980 familjebosatt i Frankrike), på snabbvisit med ett par vänner.
Ännu visste vi inte att huset bjöd på fint gästrum i bottenplanet, med egen ingång genom stor glasveranda. Där bodde mamma tillsammans med sin ungdomsvän Rut Liljeberg när de 1959 kom till stan för att med mig se My Fair Ladysuccén på Oscars. Men här på bild nära 1958-årsjulen har jag viktiga bekymmer: börjat jobba igen samma dag, drygt två månader efter Odetttes födelse. På anslagstavlor satt upp lapp som efterlyser dagmamma, är rädd det blir svårt att i grannområdet finna en som är riktigt bra. Men efter ett första misslyckande får vi en i underbara medmamman Maj-Britt, i harmonisk dagfamilj. Foto 47-53/ a) Odette i sittvagn ett år senare - med i vit flanell fodrad röd mössa som jag stickat, i manchesterröd sittvagnspåse. Först låg hon i babyvagnen som arbetskompisarna på Å&Å kom som present med till KS-BB - jag springer mig varm uppför backarna till och från tåg, jobb, dagmammans hus, och hem.
b) På nästa bild sitter hon i mitt knä för julklappsfoto, efter jobbet och två minuter före stängningsdags i Roslags Näsbys centrum. Beställt av hennes far som fått journalistjobb i Härjedalen Under en tid då jag mobbats av både honom och några kamrater på¨jobbet - kvällstrött brukat varselhöra honom i trappan till ytterdörren, strax innan han faktiskt kom hem. Därför gick jag kortvarigt i psykologsamtal, efter råd genom Björn från hans "själsguide". Trots låg hyra i vårt halvmoderna men fina hem förslog hans tillfälliga korttidslön och min volontärslön minst sagt dåligt Men jag kunde inte be föräldrarna om hjälp - nu än mindre än tidigare - utöver vad de ändå gav. För de och Björn tyckte illa om varann. Än mer sedan de hos oss på besök genom grannskvaller fått veta att han var "opålitligt otrogen utnyttjare av mitt vardagsslit", ville därför få mig att skiljas (liksom tidigare min svärmor Lillie). I försök till motdragsförsvar bröt jag istället kontakten med dem, ett tag.
c1) Vårt liv befinner sig i ödesdigert nödvändig men hoppfull omvälvning - inser jag vid betänksamt betraktande av dessa bilder. Medan jag själv ofta nog befann mig i ett rätt skyddande lugns vegetativa sinnesstämning inför kanske obönhörligt givna begränsningar - mitt i även utmanande tillfälligheters spel - vid krävande framtidsval och utsiktsmål.
Här är nye världsmedborgaren Jonas på sin tredje livmånad - allvarsamt nyfiken på omgivningen. När Odette - och Lena som skymtar th - samtalar om lillebrosunder och storasysterrollens glädje- kanske också växande ansvarsbekymmer
c2) På sitt fjärde år är Odette nyinflyttad i Vallentuna - hennes intresse för möbler och heminredningkonst har väckts för resten av livet. I julklapp fick hon ljusblå docksäng, en favorit som hon inte vill släppa ifrån sig ens när vi ska ut bland snödrivor och försöka bygga en igloo...
d) Själv lite äldre än så textade jag på kortets baksida, i djup sorg efter på julafton avdagatagen mycket sjuk katt: "Detta är Pelle, han är den sanslöse katten som varken rivdes eller bets, snällare än alla andra".. .Vitröd var han. Namnades efter Pelle Sporsén.
Här e) har vi den rara katten Tusse, som av en kaptensgästs vilt skällande foxterrier jagas
upp i elstolpe. Kom i skräckdans
dryg meter ut på dödande ledningstråd:
hänger snart dubbelvikt däröver.
Många kom, för de ville se se
upp mot himlaskyars smekflykt
med keldjursoffer därunder
- när togs ner av pappas båtshake
(blev pälstuss, fastbränd, kvar) -
...nyss i så ljuvliga lilla själskroppen.
När jag sen i kall vinterkvälls spökmörker skyndar hemåt nedanför slakteriet
i Alebodals Dalhemsbacke
förbi elstolpars ödesjungande metalltrådar
kunde tröstvisst höras
Tusses enformigt men lugnt följande jamjammande - viiiiiiiiinande: så
vidunderligt uppmuntrande.
c) Expressenfoto av upp i kaktustoppar jaktundanflyende storkatt...
Foto 52/ a) Paret Elsa och Ernst
Sandkvist i Aleboäreport som vänner gjort åt dem till augustibröllpet 1933.
b) Ernsts arbetade i byns smedja under delvis gäststängda vinterhalvåren. Hans far Svante lärde upp honom i smedsyrk-et under 20-talets krisår då Ernst trots realexamen hos fastrarna i Eslöv inte fått annat jobb. Han ärvde fadersbyggda smedjan då Svante dog 1929, men sålde den nu mot mitten på 30-talet, inför köpet av Alebo och dess inventarier. c)- kartbilden fick jag genom brevinkastet år 2006 då jag några månader bott granne med S:t Matteuskyrkan. Kanske instucket av en präst jag talat med vid kyrkkaffbord där - eller någon från Swedenborgskyrkan som jag sedan några år gudstjänstbesökt. Upptäckte därigenom att jag numer bor i kvarteret Ässjan, nära omgiven av Smedjan samt Härden, Bälgen - och Städet: med byggnaden för Vin-och Sprithistoriska museet (härom året flyttat och efterträtt av hotell). Vilket än mer stärkte mig i meningsgivande tankar livet igenom: att jag ibland fått hjälp av hinsides förföräldraandar. Inte minst när jag 2004-hösten överraskande erbjöds billigt och bra boende i Dalagatan-Vanadsvägkorsningen vid gammelnordiskt namnade Midgårdskvarter i stockholmska Vasastan.
d) Nog i rötmånadstid 1941 som jag lovat
ta hand om en nykommen gästkamrat. Gör
så, och visar stolt att jag fått likadant
rödvitt tyg i byxan som i nya kjorteln.
Men jag har jämt fult med bandage runt
såriga knän, som får strumporna att så
osnyggt korva sig - för jag springer alltför
fort - "huvudlöst" ramlande.
e) Mamma sitter med Britten Wilhelmsson från Nickelsbo och Inga Hansson från Våxtorp i Halland, som före sitt giftermål till Edvardsson i flera år var pålitligt stöd i Alebo, Ett vitt brunnshus ses i bakgrund, varifrån det från 1890-talet bars hinkvis med hshållsvatten. Och tvättlinsnypa i blickfältet - före 1945 års tillbygge med tvättkällare var tvättdagarna hårda, nere vid sjökanten intill badhuset - till vänster.
f/1) Efter mycket sorger och bekymmer får ändå mamma några goda år med pappa i Ryalyckans pensionärstrivsel.
De hade många intressanta minnen att dryfta, från händelser och inblickar under Aleboåren - många gäster hade haft spännande liv, flera blev deras vänner. Religionsämnet kom ibland upp, under meningssökande tankeutflykter.
Hålls kaffepaus i slutet på 60-talet, med mycket uppskattade och alltför snart dödssaknade svärsonen Tore Simonsson (led svårt av magsår - den lindring han för det sökt genom värktabletter medförde biverkan som gav obotlig leukemi).
f/2) Några år tidigare - i september 1961 - är Odettes pappa Björn på besök. Han tog det här fotot på skymningspromenad med familjen Simonsson: Odette i nya regnkappan är knappt
synlig där hon står framför Ulf till vänster om mystisk skördetids tydligt huvudomstrålade Ulla i ljus kappa: och vitkragade Lena vid Tore.
f/3) Sedan även pappa dött 1977 är mamma äventyrsfritt flygande och farande i Ullafamiljen till USA. Där Ulf är New Yorkbo och säljer för svenskt datortruckföretag. Hon är också med mig på Kreta, vars historia och natur djupt fascnerar henne. Både Ulla och jag följer henne 1979 till f d Jugoslavien - med tjusigt hotell från Österrike-Ungerns kejserliga storhetstid. Där tog jag fotot nedan av mina båda reskamrater, kanske den dag vi i kroatiska urbergsgrunder fann förut av oss ej riktigt föreställningsbart imponerande jättesalar i Moder Jords innandöme.
g) Medan åren försvinner allt snabbare drar jag mig mycket till minnes av egna erfarenheter och andras överförda kunskapande - med den ibland lätt överseende självironi som kan erövras under ett långt livs tillkortakommanden och småsegrar. Även i drakespännande drömmar, med John Bauers "Sandman"...
h) Fotot till höger togs under Rödaskorslägret i Vallsnäs 1952. Med Mona Danielsson, Kent Andreasson, Solveig Magnusson - +jag t h. Efter okänd huvudgosse från annan ort, som tycker att vi ska ha ännu en man med i laget. Fotograf var nog Margareta Svenonius som jag här lärde känna: hon övertalade snart både mig och mina förädrar till att jag borde bli elev i Hyltebruks samrealskola - faktiskt var jag kanske inte ovettigare än att jag kunde duga till annat än möjligen ett eller annat giftermål.
i) Ett par år tidigare fick vi en busslinje för
skolans realt hågade elever. Avfärd, t v: mina grannkamraters kusin, Bengt Danielsson. T h: Margareta, Solveig och jag. Två turer per dag - många gånger liftade vi oss de två milen hem till Unnaryd när kortat skolschema inte turstämde.
Trevägskorsningens Vare: väljer
målinriktning. För idag lyckad tur.
Till höger försöker våra väldigt trevliga kamrater Harald Bäcklund (senare flygvapenpilot) och Bengt Henningsson (blev kanske bankman som sin far) följa Margaretaregin och hålla om mig. Faktiskt knyter visst båda två kampberedd vänsternäve!
Senare... "...tyckte jag mig rätt hyggligt ha klarat av de Gretchenlika problem och den Mefistofeles-uppvaktning som jag i verkliga livet funnit mig utsatt för. Detta alltsedan min jämnårige danske vän Mik(ael) Brandstrup i artonårsåldern hade drabbats av hjärncancer och dött. Han hade en intelligent och intensiv mor vid namn Inge som var mycket vänlig och generös mot mig; godhjärtade fadern Ebbe var förlossningsprofessor på Rikshospitalet."... = textbit ur Ogräsmem, rulla dit - till bra bit före slutfotot på asiatisk gudinna i Kina&Japan: https://kreskendo.blogspot.com/p/del-2-forvarning-pa-min-tid-fanns-i-byn.html
Gryningsår - eller när som helst nu dags för tidens slut, enligt Uppenbarelseboken i Bibeln och Mayakalendern samt andra ödesdigra sianden?.
Tillägger länk i uppdatering 18/1 av tjugondedagknut-13/1 sänd repris av gudstjänst från höstens bokmässa i Göteborg: https://sverigesradio.se/sida/avsnitt/1212965?programid=945
Med svenskar som länge dominerats av en statskyrka som inte varit ivrig att tätt följa i sin mästares spår: "Vem säger ni mig vara..?". Texterna handlar om identitet, hushistoria, kön och gudsbilder, i urval av prästen Ludvig Lindelöf. Vilket för mg till tankar om att han KAN vara barn eller barnbarn till en gästbarnskamrat under flera somrars barndom i småländsk pensionatsmiljö: doktorsdottern Birgitta Lindelöf från Malmö. Hon var något år äldre än jag, som en gång inbjöd henne hem till "mitt" på visning av (och kanske lek med) pappersdockor.
Där, i mycket självklart bejakad utforskarlust av fattigtjänares förhållanden, våldstvingade hon upp den stängda skjutdörren till min fars halvbäddade köksvrå. I uthuset där vi - värdfamiljen - bodde under sommarhalvåren. Hon ropades just iväg till lunch - när sedan kom igen för att leka med mig, och min katt, svarade jag inte på hennes tilltal. Höll istället en teaterföreställning, på knä - framför min på rygg lagda motspelare: förtroendefullt villiga katten Tusse. I stryparscen med fingrarna runt hans hals, så lagom löst att han förvånat bara såg på mig. Liksom häftigt andetagande Birgitta, när hon fattade att denna grimashemska övning i låtsandets strypkonst var hotmenad för henne som hämndoffer. Flämtade bara: "Du är inte riktigt klok!", och försvann (återkom aldrig) - efter att i lillestugan nyss ha gjort mig och min fyrapersonersfamilj till ynkliga figurer. I den skickligt kompakinredda egenvråmiljö där jag dittills erfarit underbar hemtrevnads gästavskilt trygga ordning. I vår bostad invid garage och vedbod, i andra änden till uthuslängans två dass, med två respektive fyra håll. Framtill huvudhusets storrenoveering (innan dess fanns bara en vattenklosett i vardera stora husets övervåning vid kökstrappan, respektive i annexets "trappsmyg"). Så: 1950 inreddes där ett rart rum med fönster: min fars uppskattade privatrum under de sista Aleboårens somrar.
I av mig härligt upplevda påskars helggemyt på 1940- och 50-talen var stora huset fullt av återkommande stamgäster i årshögtids mest gladstimmat nöjda sällskapsstämning - i doft av god mat och fina krukväxter. Somliga år var det ännu vinterkallt när vi flyttade ditut: till rå skogskant med bördig nässlemark vid porlande diket - nyligen istaksbefriat. Men snart kom fyr i lite sotinpyrt doftande kakelugnen - och (stundom med uppskjuten rulldörr..) i lilla köksdelens fina vedspis. Väldig påskbrasa aftontändes på vår potatisåker, till höger om bakgårdens boendedel av lillestugan.
Till slut ett ev drömfritt 100-årsperspektiv etc i animerade 73-min-filmen Jakten på Himlens Nyckel av Karl Gunnar Holmqvist (1997), fritt efter Ivar Arosenius bok Hönsritten:
https://www.youtube.com/watch?v=_nQAtLQsyOs
i) Brasknastrande hemtrevnadseld flammar varmt,
i årskalender från Synskadades Riksförbund.
Foto 19, a-b/ T h i Tyresöstuga med underbart storasysterlik stödvän: Ingeborg Wallander.
Fotot är från1962 då jag började på tidskriften Svensk Export - t v fönsterplåtad ovanför Herkulesgatan av red-kollegan på SAE-utländska tidningarna: rumskamraten Brita Fabian-Ganhhi (1930-2018: med HitlerJugendminnen från uppväxten i Dresden, som hon länge försöte skriva memoarbok om). Under ävenformellt inledd skilsmässa vågat börja tro mig om att klara ensam-mor-liv med två barn.Trots svårt tidskrävande pendlandet mellan jobbet vid Vasagatan i stan och föräldrabekostad bostadsrätt i Vallentuna. Där fann min mor för oss, på besök, den i samma trappuppgång mycket bra dagmamman Marni - så livet började se rätt ljust ut i vår sagoboksberoende och stundom vissjungande trepersonsfamilj.
Foto 19c/ Lagom minnespåverkad av fotofynd från 1965 vill jag ta en omväg via bildmiljön med de försvunna husen mellan Vattu- och Herkulesgatorna. Som blev City-tunnelns påkörsramper.
T h fasaden av den export-miljö, numer delvis ombildad och inlemmad i Svenskt Näringsliv - i vars tornvåning dess tidskriftsredaktör Åke Lantz och jag en tid satt uppflyttade. Jag hölls rentav i själva tornet, begrundande utsikterna och Dagens Diktintonerande klockspelet från grannekomplext stadshus. På sneddande vägen dit kom långt senare - (för mig redan tidigt välbekant i bonnierskt seriejobb, figurerande jämte Devil och Diana) - Jan Håfströms i fantomsk världsförbättraranda civilt omklädde Mr Walker. Genom sjumetershög plåtstaty, i gatubullret där nere under mitt framtidstvekande tornkammarjag. År 2014 rustad för stadsdjungeln runt Järnvägsparken.
Foto 20a/ Den unnarydska 1945-sommarens Aleboflickor var Elsa i Alingsåsgården och, bakom henne på kökstrappan, Britt i Timmerhult. Varannandagsväxlande med övervakning vid gående bords frukostservering eller städning runt gästrumspottor mm. Samt påfyllning av vatten i kannorna - ibland, vid kall väderlek, också av ved till de vackra kakelugnarna (borttagna 1950. Liksom hallens öppna spis inmurade av den 1920-talsägare som även lät bygga brunnshuset över Alebokällan). Purunga blev Ulla och jag ansvarsfullt stolta köks-&rumsstädbiträden.
Foto 20b/ Tyska krigsförlorares sårat stolta flickor kom till byn ett par år efter krigsslutet, med Röda Korset tror jag, för att äta upp sig och få omväxling från armt gråtonad hemvardag. Många svenskar höll även efter fredsået ett varmt sinnelag för i många år invant vänbetraktade grannfolket. Här leder Margits och Östens Margareta och Birgitta Eriksson, i likadana fina koftor, födelsedagsfest för höger om sig stående Diana. Som mamma åtagit sig några veckors ansvar för - tyvärr hade hon och jag från första stund svårt att tåla varandras närhet.
Foto 20c/ från 1944 inför en period då pappa var inkallad till vapentjänst i Skåne. Manstrojkan på bilden såg till att föreviga sig med Alebovärdinnan som de tjänstfri-villigt hade förbundit sig att som värdens vicemanskap vara till hjälp under krigsfotdagar. Med på bild kom också foxterriern Puck, som jagade upp min älskade Tussekatt till dödsdans på Elvirakrafttråd.
Foto 21/ I tidig försommar, nog1954, serverar medsittarna Ulla och jag även vid förmiddagskaffet - med samma tygmönster i klänningarna Till vänster om mamma sitter föräldrarna till möbeldesignern Bruno Mathsson. Mellan henne och pappa lilla respektingivande Greta Malmberg (hennes jordenruntliv berättas lite om i ett Ogäsmemoarkapitel som ännu inte utlagts på nätet) Till höger/ytterst ses systrarna von Friesen, vilkas bror och far länge höll sommarstuga i vår by: de förlade en del av sin historieforskning till trakten här. Senare, ända in på 70-talet, tillbringade dessa systrar stor del av somrarna som betalande gäster i vårt trivsamma f d hönshus uti Ryalyckans kronhögt tallsusande och björklövsprasslande trädgård...
Foto 22/ a) - grönskeglädje som påminner mig om härliga sommarblomstdoften av hundkex, blåklocka, smörblomma, kärringtand, styvmorsviol, förgätmigej - över tjockt tilltaget underlag med luktstärkande knippen av alsly - vid alltid midsommarviktiga majstångsresningen i Alebo
Foto 22 b/ majdagen 1963 när sandkvistska familjeregimens omhändertagande gästfrihet lämnar vårt livsprojekt i Alebo. Avskedsfest hålls med hel del vänner och blomsterfint uppvaktande kommunrepresentanter. På fotot vilar mamma och pappa en stund, med i vitt och svart traditionsstrikt uppassningsklädd damtrupp. I en tid då redan alla små familjepensionat på landsbygden måst läggas ner - med alltmer av social välfärds höglönepersonal flyttad till städer. Ibland flygande till Mallorca, eller bilcampande.
Foto23/ 24: Min vidare närverklighhets både fantasinärande och vardagsgenialt anpassningskloka syster Ulla. står brud med sin Tore Simonsson 1953. De blir föräldrapar
till Ulf, som här ses handflinkt korstrolla så att han ser mer mångfingrad ut än han är - kanske i försök att lugna sig i alltmer krävande storebrorsroll för både rara systern Lena och nydöpt världsnyfikne Henrik i hennes famn.
Foto 25/ Ett för mig mystiskt otäckt foto av pappa Ernst, mig själv i rutig regnkappa och skolmössa samt vinterhakvårens schackpartipartner till faderskapet: från Norrland hiflyttade apoteksbiträdet Hugo Nilsson. Ulla och jag är med dem på båtutflykt till Jättaberget - är nog åtta år och hemskt spökrädd. I varje vecka därhemma genombläddrade tidningen SE har jag just sett "realistiska" foton av ett bevisbart spöke. Ser bland skuggorna i denna bild en skrämmande dam, med bok i hand - till höger. Och sneddande andefartränder, som visst kommit hit med främlingsvarelsen... Ingen lyckades övertyga mig om att det enbart varit framkallningsproblem som förlett mig till tro på spöklurendrejeri.
Foto 26/ En och annan utflyktsdag ända sedan 1929 (i min mors minne då ihop med fästmö) har semestrande frimuraren Hartvig Malmsten - maktfaktor på Allers i Helsingborg och alltid västklädd - gärna skött båtmotorns styrspak och i "stora båten" farit på tur. Med andra mer eller mindre källfriskt drickande helpensionsgästande "stammisar" runt Alebos gamla hälsobrunn och hednatida önskekälla. Här är han aktertvåa.
Foto 27/ Vanligen var det rättså armstarkare Ulla som hjälpte pappa Ernst med årtagen i lilla ekan när han tog upp nätbidrag till pensionatets skafferi. Vi fick väldig Unnenfångst den dag jag måst rycka in som reserv och vi fångade SjöSrorFyndet! Nog gammelgäddan själv sades det - påstods vara på 14-15 eller 15-16 kilo - glömt nu.."Såna duger bara till färs", sa mamma lagom avkylande. Vänster står min bästis Monas pappa: grannen, åkaren Åke Danielsson - även hemvärnschef och som sådan riksrepresentant den som blev först vald till att stå hedersvakt vid Stockholms slott i mitten på 50-talet. I gäddkäppens andra ände håller helsingborgska rolighetsministeriets flugprydde Nisse Bengtsson - när han gästade oss bröt ofta skrattsalvor ut i gladminade sällskapet som omgav honom. Beundrade vår fångst gjorde den här sommardagen i slutet på 1940-talet även bildens fiskmörkläggande huvudperson, skofabrikören Holm från Halmstad! Som var gång han och frun kom hade beställt rum nummer åtta - läget rakt över köket besvärade dem inte ett dugg: påstod att vårt röstsurr och diskklirr kmappt hörs.
Foto 28/
Foto 29a/ Några kamrater, 1948, eller -49?, med i Alebo bara en dag gammal Birco i Monas famn (snart fick hon och syskonen en rar spanielvalp, bruna Kickan). Framför gröngranna granhäcken som växte (här toppotuktad) mellan våra hem från vårt födelseår. 1938. I skolmössa står bredvid henne brodern Jan-Åke, liksom givaktberedd, medan deras lillasyster Rose-Marie kanske fått stanna hemma för att sova middag. Lille Tore Svensson har en storebror Rolf - denna dag inte här med oss, de är söner till Märta och Yngve som öppnat cykel- och sportaffär i byn. Tore, som lider av svårt eksemnariga nävar, står på knä till vänster liksom till höger min kusin Katarina Winblad, just på besök från Halmstad. Hon ser upp till bakom henne stående trädgårdsmästareparet Ejnar och Anna Nilssons barn Margareta och Sture.
Foto 29b/ Tidigare sågs några av aktörerna hemma hos pappas styvmor, så vänliga Hulda: , Sture-Katarina-Margareta/Jan.Åke Mitt i dörr-öppningen en av min fars halvsystrar: Elsa Winblad är på besök. Hulda bor nu något år i trädgårdsmästarfamiljens lillhus, sedan de själva flyttat till stora vackra Dalhemshuset.
Foto 29c/1949? Ulla och jag: gräsmatt och skugglångt hopplacerade framom vinklande gran/lönnhäckshörnet (med genvägslucka )och nyplanterat äppleträd. Av mamma som iakttagit växande storasysterlig förakt mellan oss - likt det som i trång Fällanmiljö utspelats och som hon ännu minnesled av, från inledningen och början av tonårstiden genom särskilt Julia. Senare var hon med den gång Ulla ropade till grann-Mona att komma med för gruppfotografering. Min syster arrangerar då den bild av Mona och mig som armomhållande livet-ut-par (finnsi mina Ogrämems inledningsspalter), hon visste då att vi som barndomsbästisar hårt rdan skilts.
Foto 30/ Vanlig parscen på vår bakgård. Min alltmer krumryggade pappa är könsrollsöverskridande föregångsman som tjänstvilligt mattpiskar, lakansläggar och fixar gräsmattorna. Diskar, bokför mm mellan varven. Som värd och vid fester välklädd och -hädd.. Ibland kringbjudande servitör av snaps - och ger så småningom dragspelstoner för framåt natten dansant taktglada par. Inte i gästömtålig sommar, men i vinterid. Då annars hårt slitande grovsmed som av oljudet med sina händers verk fick svårt nedsatt hörsel. Ändå tycktes han alltid uppfatta vad vi i omgivningen sade - han (till vardags en tystlåten typ) hördes aldrig be oss ta om en mening i högre tonfall. Eller ge missupppfattarens svar. Hans moatjé på detta foto är vårt ofta medverkande alltiallo Karin Johansson. Byborna utsade med tiden allmänt efternamnet "Ruff" i stället - nog p g a tragedier runt hennes man Oskars och son Lennarts alkoholvanor.
Foto 31/´ "Dags att byta bostad?" frågas under en period ofta i husannonser. illustrerat med Alebotaklikt husruckel. Klipper till - känner mig tilltalad ty jag är inte bara ganska tät bytare av jobb, tidvis, utan också av bostad...
Foto 32a/ Jag tycks emellanåt få svårt krävande - farligt halsbrytande - skjutshjälp i svindlande turer med mytstarkt Frejaåkgäng:
+30/3-19-kommentar genom boktips från konstnären Ivar Arosenius (1878-1909):
https://bookgs.google.se/books/about/Kattresan.html?id=Om-gAgAAQBAJ&printsec=frontcover&source=kp_read_button&redir_esc=y#v=onepage&q&f=false
Foto nr 32b/ Odette kom på huvudstadsbesök, kanske år 2000, med maken Lars (här vår osynlige fotograf). Följde med till gudstjänst i Swedenborgskyrkan, ihop med Jonas och hans väldigt fine son Mattias. Belägen vid Tegnerlunden där numer inte bara Strindberg figurerar staty. Också Astrid Lindgren finns där i konstnärlig skepnad, tungt och rätt allvarsmörkt materiefäst. Vi förevigas gärna med henne. Foto 33/ Inne i kyrkan hör vi en bra predikan av Göran Appelgren, och skönt tonande psalmer. Njuter även murmålnings högaltarkonst med solstrålande kvinnor, som kanske kan kallas "de fåvitska jungfrurrna", eller brudtärnorna. De bör se till att ha samlat nog med olja i sina lampor i väntan på Frälsarens återkomst till de yttersta tidernas välkomstfest - då gäller att inte tigga om oljelån. Till upplysning ur sinkande mörker, i försök att bulta upp redan låst port...
Foto 34a/ Därpå gick vi ner i källarplanets samlingssal för att se och fotografera en av tavlorna där, av en bibliskt beryktad kvinna med många stjärnor över sitt huvud - jag hade tidigare berättat om motivet och denna målning för mina barn. Den stora skökan - tror jag mig minnas att den i bibelord förföljda kvinnan kallas. Hon tycks samtidigt vara både människa och stat - en jordisk ort, kanske besmittad av henne.... Hon ligger i god-ond motsatsstrid med en drake under yttersta tidens långa kamp runt hennes barn. I Babylon ..? Så länge sedan jag sist tänkte tillbaka på detta bibelställe att jag kanske återgett det delvis felaktigt nu - hursomhelst alltför kortfattat om denna särdeles dramatiska berättelse med kusligt ödesstämd kvinna i gudamänsklig huvudroll.
Foto 34/b) med mig i jordiskt tungrodd roll som ensamförälder och utanförtyp. Visar oxetyps oksegt framhärdande livsentusiasm och gärna fullastat snedaxlade packåsna, påbyggt av att jag flyttade väl ofta. Med hack i häl mor Elsa: av hel del års svårt pressande själsoro för mitt "hoppjerkajag" blev hon min ibland väl ivriga kycklingmamma - men, ändå, med fantastisk bärarhjälp och annat gärna betyngd som underbar hänsyns respektfulla stöd. Lämnar här Ryalyckans kubformshus efter sköna dagar i Unnaryd med mina barn hos föräldrarna - och ihop med systerfamiljen som bor på Ulvåsa tvärsöver vägen. Kanske året 1973
Foto 35/ Odette ville ta det här rätt salongsfähiga jag-själv-fotot 1978, ganska nyinflyttad i sollentunsk Edsbergsvåning på Ribbings väg. Sitter i mitt livs första och enda soffa som jag inte snickrat ihop själv och fyllt med magra Ikeaplymåer. Min mor kom nyss, med vackra blommorna. Rödflammande kopian av en Rosenbergsmålning över mitt huvud kan te sig härligt solkärlek-ande. Eller som farligt makthärskarhot om helveteständ atombombsexplosion. Några år senare bodde jag på Skånegatan: efter impulshemskt ungdomsmord i grannskapet gav jag tavlan till utredande poliserna.
Foto 36/ I min framskridna ålder tunnas ju leden ut runt oss av släkt ochvänner. Min systerson Henrik Simonsson dog tragiskt i plötsligt hjärtstopp - vid hans begravning på fäderneården Karsnäs 2016 saknade jag flera av hans far Tores syskon. Systern Inga fick jag senare kontakt med: hon sände mig detta foto som jag tidigare inte sett. Togs vid på skämt arrangerat offentligt frieri med nyförlovade Björn Rosenqvist och mig inför Inga med bror Jonne. I Unnaryds Folkets hus på nyårs afton1957. Inga dog år 2017.
Foto 37/ togs 1943 på Tiraholmsstället Hagen i Unnaryd, av min kusin Allan som nu i åratal varit borta från jordiska tillhörig-heten. Gäller alla på bilden,utom i getskinn topphuvade Ulla - och mig. Rakt över mig står kusin Ture Han dog den 7 september 2018, tre dagar före sin 92-årsdag Jag är glad att mina barn i somras körde mig till en stunds samvaro med honom - han hade länge för mig teleklagat över saknade släktträffar, att "man numer sällan hinner ses"... Dödssjuk som litet barn i barnförlamning fick han med tiden svåra följdlidanden av det, men hade en bra fru och tyckte sig ha haft ett ett rätt fint liv tills hon
dog häromåret. Då det blev alltför
ensamtrist och tyst trots hygglig personal på äldreboendet . Foto 38/ Kusin Tures stora hobby var fotografering, med fina album efter livets alla resor som SJ-anställd: först ensam - snart ihop med också resglad fru. Det var han som inspirerades av min länge handfallet för-sjunkna betraktan, med böjd nacke, när en stor vacker skalbagge uppenbarade sig bland vedbacksspån. Då Allan manligt höjer yxan och morbror Valfrid vässar sågens tänder.
Rikligt försedda med kusiner tidigare i livet tycktes Ulla och jag efter Tures död vara helt utan sådana. Ovan (på Foto 37/1943-fotot t v är han 17 år - så mager men ändå ytligt lik sin farfar Johannes Julius). Även moster Julia Ferms (t h) fosterson sedan 40-talet: själsfine Bertil Rosenlind, född i Stockholm med en under filmregi misshandlad Bergmanfotograf till far (omnämnd i just sänd TV-återblick på mästerregisssörens relationsproblem etc) fann vi vara död sedan några år. Undantag är en yngre kvinnlig kusin i Ljungby, som under flera års bortovaro gjorts hemlig för Googlearkivet men nu har återfunnits där..
Foto 39/ är en av mig gjord avbildning på enda tavlan i det enskilda rum som jag fann mamma flyttad till strax före sin död den 28 april 1999 - när jag just berett mig till beslutet att söka förmå doktorn att avbryta tio års rutinmässigt insatt men nog alltmer handikappande överlevnadsbehandling. Påminde om Unnensjön, med rentav hotfullt igelkottslik holme stället för vår lövskogsskira lycksalighetsö. Signerad L-ÅS. Överraskad stannade jag till på tröskeln, omvärvd av målningens issjöstämning under banslig allvarslek - på lurigt underlag i fotfästeosäkrat balanssökande under halkglatt glidäventyrs rushets. Med plötslig verkan som min öppnande nyckel till vår (före halvsekelskiftets värmebonande helrenovering) under vintersäsong i Alebos huvudhus ofta privatanpassade familjemiljö. Återupplevde vår där kanske mest dramatiska händelse: hur jag avklädd blöta kläderna satt framför skönt varma köksspisens öppnade ugnslucka, omsvept med en filt fick jag berätta vad som hänt. Hur flera barn upprepat ropat "U L L A!! KOM HIT!!!" . (Foto 39b: vi fick rykte som beundrat hjältesysterpar - här en vän namnad Gullan som i jultid(?)941 kom för foto med oss vid farliga änglaräddningsundrets vinterissjö.)
"Var blev Ulla av?", sa så mamma - pappa svarade: "Hon gick säkert till sitt rum, jag går genast och talar med henne...". ---
Nyss försökte min syster skynda på mig, när vi flämtande stretade på uppför brantaste biten invid lands-vägen - i backen från badhuset vid sjön, där källåderns vattentryck gjorde stegen svårt tungtröga. Sedan hon briljerande åkt över ishålet med fötterna på sparkens skenor, sägande: "Så här kan du inte göra". Gav mig sparken. Halksprang så iväg till kamraterna en bit bort medan hon ropade: "NU KOMMER JAG!".
Kom genast springande tillbaks till mig där jag liksom underräddad stod vid ishålet (gjort av trädgårdsmästaren för hämtning till blomvattning), som jag just kravlat mig upp ur. Efter att än stående på, än gående mellan sparkmedarna tydligt ha känt hur jag d r o g s n e r i iskyliga dopfamnen. Men lugnt beslutsam tog jag mig, utan att veta riktigt hur, upp genom och till ljushålshimlens vidgande luftvärld. (Pappa mätte djupet med båtshaken - nådde inte ner.)
Stackars min nog åttaåriga syster - hade så få chanser att träffa lekkamrater, ty mycket få barn föddes runt krisfattiga året 1933 då hon kom till i vår glesbygd. Kunde väl bli trött på att vara fostrande småbarnsvakt, men hon fick nu inte känna på skuldbetyngande ansvarspredikan för att ha gett mig sparken. Snälla och psykmodernt upplysta föräldrarna tröstade henne säkert, snarast - utan onödig tillrättavisning - mot egna självförebråelserna. Foto 40/ Ett par år tidigare, för oss fredliga krigsvintern 1939-40, tar pappa som skuggfigur ett foto när mamma rustar oss för sparktur..
Foto 41/ från 1949-50 då jag mycket plötsligt blir stor, ofta i svår växtvärk. Väcktes en morgon i lillestugan av en på-hjälp-skrikande kyckling, trckt mot burhörnet, nära mig som fönstervittne. Hypnotiserades visst av anfallande igelkottens gråimmigt glänsande stirrblick och i öppet gap långt utsträckt tunga - till huvud och rygg hade den redan noslyft burkanten. Som slukoffer inkänd sammansmälte mitt skrik med kycklingens. Skriket fortsatte medan jag mekaniskt flydde, mer eller mindre medverslös, över gården till köket. Fortsatte att fly ett par år framåt, i början gallskrikande, om jag såg bara skymten av en igelkott.
Hade nästan helt övervunnit traumat när jag på 90-talet i Hässelby kände ett ilsket bett i högerbenets vad. Såg ner: en från mig just iväglommande igelkott gav mig en stridlystens RUNDSTORÖGT uppspärrade anklagarblick, över sin "axel" (särskilt uttryckande att jag är igenkänt individoffer i dess artgemensama minnesbank!), innan den försvann in i buskaget. Vid vilket jag suttit ett tag under rastandet av min Sagakatt. Hade hört att hungerutsatta igelkottar flyttat in i moderna Sveriges bostadsområden när lagårdar och uthus blivit matfattiga (i vid Bolmens Angelstad hyrt radhus där moster Julia bott råkade jag också på 90-talet ut för en än mer hungeraggressivt krävande och skrämmande igelkott - memoarskrivet på annat håll). När jag nyinflyttad inte gav min tomtbogranne mat, enligt sedvänja, behövdes väl uppfordrande bett.
Eller genom ett i Angelstadmörk kväll liksom spökmystiskt jättedånande jordhålseko. Frambragt av på husmoraägarens huvud upplyft altandörrtrappa som gång på gång släpptes mot betongplattorna. Upphörde inte förrän jag från mörkt rums fönster lyckats urskilja ljudkällan. Tyst... Uppenbarligen utan vidare kommunikationsbehov med mig lommade så tomtvärden genast iväg
Visst ser jag ut som en igelkottstypiskt troll, på gruppfotot 1950 i dagarna efter chockande jaktövnings poliskjutande till sargardöd av min 11 månader gamle colliehund Birco. Honom hade jag fått till tröst och styrkevän efter hjärnskakning i mc-olycka och alltmer hopplöst mig fånbeteende mobboffer. Var nu alltför stor för att kunna accepteras som i djurkamp på liv och död vittnesskrämt lantbybarn... Mina föräldrar hade tidigare nog setts stoltsera med mig som märkvärdigt klokt ättelägg - min annorlundahet sågs nu av "alla" i att jag istället avslöjat mig som inte riktigt klok - skulle nog med tiden bli allt vettlösare. Jag hade blivit en skam för både mina föräldrar och storasyster. Fotot störs av en instrålande ljuskonflikt, som kan få mig att verka förföljd av albinoblekt och uppnäst spökigelkott: som armborstsiktar mot oss - i avmaskat klipp.
Bild 42/a) med bildtext från Ogräsmem:s andradel, kapitel 2 http://kjesstika.blogspot.com/p/vinterhalvaren-slutet-pa-40-talet-tror.html: "Kanske fick mamma i sin ungdom tillfälle att fotografera, och öva hunddressyr. Möligen hos skilde doktorn med halvvuxen dotter som ägde jakträtten på Bolmsö och som hon på 20-talet hushållade åt. Den enda gång jag såg henne fotografera var när hon korthugget sagt åt mig att ge henne kameran, för hon ville ta ett bra kort på oss.
Därpå instruerade hon mig att hålla vänster hand över Bircos vänstra framben, sedan jag först lagt den över hans högra. Hon måttade ett tag innan hon tog fotot - tydligen noga med att garagedörrens måltavla för vårt luftgevärsskytteskulle komma med i bild. Utan att jag visste det var det redan bestämt att polisen nästa morgon skulle hämta och skjuta min hund. Han hade rymt från mig, och som hyndjagande Alebohund skämt ut oss, för sista gången.Vårt inte ens ettåriga gemenskapsöde var beseglat. Senare fick jag veta att den alltför Lassiepopulära collierasen avlats för hårt - därpå salufördes den sällan under många år."
Foto. 42/b) till höger: innan jag flyttades till min gudmorsfamilj i Trelleborg under stor del av som-maren fick jag några dagar vara på Hagen i moster Annas och morbror Valfrids vana handhavande av eländ-igt spökrädda mig. Varit där då och då under jäktade moderstider när jag för mamma tycktes väl påfrestande. Nu var jag rykteskänd byn runt - efter polisdödsdramat med min svår-fostrade hund i huvudroll. Efter hans våldtäkt på en zigenartik - det sades att i Reftelekennel köpta hundrasen blivit problematiskt Lassiefilmpop-ulär - skulle visst totalförbjudas. När jag som sorgdrabbad hundänka och matteoffer nu fanns i nära grannskapet inbjöds flera boende i Tiraholmstorpen till att få träffa på både gott och ont faktiskt underliga Kerstin i Alebo. Fotot togs av morbror Valfrid: hans Anna står till vänster med charmige sotarmäster Billfors tittande över sin axel. Hans fru står i framradsmitten jämte ståtliga dottern Inga-Britt, och mig - med i fothöjd franfusigt släktskapstyckes igelkottstroll. Övriga huvudmän är okända.
Foto 43/a) 1957-flyttar från Allers/Helsingborg - här på avskedsfest hos kollegan AnneMarie, i "lilla svarta,", av mammas vän Hildur i Piggebo omsydd pappaurvuxnen smoking.
Foto 43/b Blev Björnbrud i röd hatt med bränd huvudsvål och hårdpermanentat hår hos rekommenderade NK:s skönhetssalong - Ia och "Myran" hade där redan fått tjusiga nymodets flygfrrisyr "caravelle". Ville
också jag ha. Men fick inte. Foto 44 a) 44b) Kom till
T h fasaden av den export-miljö, numer delvis ombildad och inlemmad i Svenskt Näringsliv - i vars tornvåning dess tidskriftsredaktör Åke Lantz och jag en tid satt uppflyttade. Jag hölls rentav i själva tornet, begrundande utsikterna och Dagens Diktintonerande klockspelet från grannekomplext stadshus. På sneddande vägen dit kom långt senare - (för mig redan tidigt välbekant i bonnierskt seriejobb, figurerande jämte Devil och Diana) - Jan Håfströms i fantomsk världsförbättraranda civilt omklädde Mr Walker. Genom sjumetershög plåtstaty, i gatubullret där nere under mitt framtidstvekande tornkammarjag. År 2014 rustad för stadsdjungeln runt Järnvägsparken.
Foto 20a/ Den unnarydska 1945-sommarens Aleboflickor var Elsa i Alingsåsgården och, bakom henne på kökstrappan, Britt i Timmerhult. Varannandagsväxlande med övervakning vid gående bords frukostservering eller städning runt gästrumspottor mm. Samt påfyllning av vatten i kannorna - ibland, vid kall väderlek, också av ved till de vackra kakelugnarna (borttagna 1950. Liksom hallens öppna spis inmurade av den 1920-talsägare som även lät bygga brunnshuset över Alebokällan). Purunga blev Ulla och jag ansvarsfullt stolta köks-&rumsstädbiträden.
Foto 20b/ Tyska krigsförlorares sårat stolta flickor kom till byn ett par år efter krigsslutet, med Röda Korset tror jag, för att äta upp sig och få omväxling från armt gråtonad hemvardag. Många svenskar höll även efter fredsået ett varmt sinnelag för i många år invant vänbetraktade grannfolket. Här leder Margits och Östens Margareta och Birgitta Eriksson, i likadana fina koftor, födelsedagsfest för höger om sig stående Diana. Som mamma åtagit sig några veckors ansvar för - tyvärr hade hon och jag från första stund svårt att tåla varandras närhet.
Foto 20c/ från 1944 inför en period då pappa var inkallad till vapentjänst i Skåne. Manstrojkan på bilden såg till att föreviga sig med Alebovärdinnan som de tjänstfri-villigt hade förbundit sig att som värdens vicemanskap vara till hjälp under krigsfotdagar. Med på bild kom också foxterriern Puck, som jagade upp min älskade Tussekatt till dödsdans på Elvirakrafttråd.
Foto 20d/ Sandkvistparet - Elsa i Alebotjänst från maj1929, i värd-och ägarepar med Ernst från 1933/37 - visar upp pianokonterfej av sina döttrar. I med tiden halvprivata "Lilla matsalen" av komplexa Aleborörelsens lärorika men ibland svårhanterliga uppväxtmiljö. Säljer stället 1963:
flyttar till faster Jennybyggda Ryalyckan där de får arbetsfriare och lyckligare år än de tidigare någonsin vågat hoppas på. Sade de mig 1976: året innan pappa dör.
Foto 21/ I tidig försommar, nog1954, serverar medsittarna Ulla och jag även vid förmiddagskaffet - med samma tygmönster i klänningarna Till vänster om mamma sitter föräldrarna till möbeldesignern Bruno Mathsson. Mellan henne och pappa lilla respektingivande Greta Malmberg (hennes jordenruntliv berättas lite om i ett Ogäsmemoarkapitel som ännu inte utlagts på nätet) Till höger/ytterst ses systrarna von Friesen, vilkas bror och far länge höll sommarstuga i vår by: de förlade en del av sin historieforskning till trakten här. Senare, ända in på 70-talet, tillbringade dessa systrar stor del av somrarna som betalande gäster i vårt trivsamma f d hönshus uti Ryalyckans kronhögt tallsusande och björklövsprasslande trädgård...
Foto 22/ a) - grönskeglädje som påminner mig om härliga sommarblomstdoften av hundkex, blåklocka, smörblomma, kärringtand, styvmorsviol, förgätmigej - över tjockt tilltaget underlag med luktstärkande knippen av alsly - vid alltid midsommarviktiga majstångsresningen i Alebo
Foto 22 b/ majdagen 1963 när sandkvistska familjeregimens omhändertagande gästfrihet lämnar vårt livsprojekt i Alebo. Avskedsfest hålls med hel del vänner och blomsterfint uppvaktande kommunrepresentanter. På fotot vilar mamma och pappa en stund, med i vitt och svart traditionsstrikt uppassningsklädd damtrupp. I en tid då redan alla små familjepensionat på landsbygden måst läggas ner - med alltmer av social välfärds höglönepersonal flyttad till städer. Ibland flygande till Mallorca, eller bilcampande.
Foto23/ 24: Min vidare närverklighhets både fantasinärande och vardagsgenialt anpassningskloka syster Ulla. står brud med sin Tore Simonsson 1953. De blir föräldrapar till Ulf, som här ses handflinkt korstrolla så att han ser mer mångfingrad ut än han är - kanske i försök att lugna sig i alltmer krävande storebrorsroll för både rara systern Lena och nydöpt världsnyfikne Henrik i hennes famn.
Foto 25/ Ett för mig mystiskt otäckt foto av pappa Ernst, mig själv i rutig regnkappa och skolmössa samt vinterhakvårens schackpartipartner till faderskapet: från Norrland hiflyttade apoteksbiträdet Hugo Nilsson. Ulla och jag är med dem på båtutflykt till Jättaberget - är nog åtta år och hemskt spökrädd. I varje vecka därhemma genombläddrade tidningen SE har jag just sett "realistiska" foton av ett bevisbart spöke. Ser bland skuggorna i denna bild en skrämmande dam, med bok i hand - till höger. Och sneddande andefartränder, som visst kommit hit med främlingsvarelsen... Ingen lyckades övertyga mig om att det enbart varit framkallningsproblem som förlett mig till tro på spöklurendrejeri.Foto 26/ En och annan utflyktsdag ända sedan 1929 (i min mors minne då ihop med fästmö) har semestrande frimuraren Hartvig Malmsten - maktfaktor på Allers i Helsingborg och alltid västklädd - gärna skött båtmotorns styrspak och i "stora båten" farit på tur. Med andra mer eller mindre källfriskt drickande helpensionsgästande "stammisar" runt Alebos gamla hälsobrunn och hednatida önskekälla. Här är han aktertvåa.
Foto 27/ Vanligen var det rättså armstarkare Ulla som hjälpte pappa Ernst med årtagen i lilla ekan när han tog upp nätbidrag till pensionatets skafferi. Vi fick väldig Unnenfångst den dag jag måst rycka in som reserv och vi fångade SjöSrorFyndet! Nog gammelgäddan själv sades det - påstods vara på 14-15 eller 15-16 kilo - glömt nu.."Såna duger bara till färs", sa mamma lagom avkylande. Vänster står min bästis Monas pappa: grannen, åkaren Åke Danielsson - även hemvärnschef och som sådan riksrepresentant den som blev först vald till att stå hedersvakt vid Stockholms slott i mitten på 50-talet. I gäddkäppens andra ände håller helsingborgska rolighetsministeriets flugprydde Nisse Bengtsson - när han gästade oss bröt ofta skrattsalvor ut i gladminade sällskapet som omgav honom. Beundrade vår fångst gjorde den här sommardagen i slutet på 1940-talet även bildens fiskmörkläggande huvudperson, skofabrikören Holm från Halmstad! Som var gång han och frun kom hade beställt rum nummer åtta - läget rakt över köket besvärade dem inte ett dugg: påstod att vårt röstsurr och diskklirr kmappt hörs.Foto 28/
Foto 29a/ Några kamrater, 1948, eller -49?, med i Alebo bara en dag gammal Birco i Monas famn (snart fick hon och syskonen en rar spanielvalp, bruna Kickan). Framför gröngranna granhäcken som växte (här toppotuktad) mellan våra hem från vårt födelseår. 1938. I skolmössa står bredvid henne brodern Jan-Åke, liksom givaktberedd, medan deras lillasyster Rose-Marie kanske fått stanna hemma för att sova middag. Lille Tore Svensson har en storebror Rolf - denna dag inte här med oss, de är söner till Märta och Yngve som öppnat cykel- och sportaffär i byn. Tore, som lider av svårt eksemnariga nävar, står på knä till vänster liksom till höger min kusin Katarina Winblad, just på besök från Halmstad. Hon ser upp till bakom henne stående trädgårdsmästareparet Ejnar och Anna Nilssons barn Margareta och Sture.
Foto 29b/ Tidigare sågs några av aktörerna hemma hos pappas styvmor, så vänliga Hulda: , Sture-Katarina-Margareta/Jan.Åke Mitt i dörr-öppningen en av min fars halvsystrar: Elsa Winblad är på besök. Hulda bor nu något år i trädgårdsmästarfamiljens lillhus, sedan de själva flyttat till stora vackra Dalhemshuset.Foto 29c/1949? Ulla och jag: gräsmatt och skugglångt hopplacerade framom vinklande gran/lönnhäckshörnet (med genvägslucka )och nyplanterat äppleträd. Av mamma som iakttagit växande storasysterlig förakt mellan oss - likt det som i trång Fällanmiljö utspelats och som hon ännu minnesled av, från inledningen och början av tonårstiden genom särskilt Julia. Senare var hon med den gång Ulla ropade till grann-Mona att komma med för gruppfotografering. Min syster arrangerar då den bild av Mona och mig som armomhållande livet-ut-par (finnsi mina Ogrämems inledningsspalter), hon visste då att vi som barndomsbästisar hårt rdan skilts.
Foto 30/ Vanlig parscen på vår bakgård. Min alltmer krumryggade pappa är könsrollsöverskridande föregångsman som tjänstvilligt mattpiskar, lakansläggar och fixar gräsmattorna. Diskar, bokför mm mellan varven. Som värd och vid fester välklädd och -hädd.. Ibland kringbjudande servitör av snaps - och ger så småningom dragspelstoner för framåt natten dansant taktglada par. Inte i gästömtålig sommar, men i vinterid. Då annars hårt slitande grovsmed som av oljudet med sina händers verk fick svårt nedsatt hörsel. Ändå tycktes han alltid uppfatta vad vi i omgivningen sade - han (till vardags en tystlåten typ) hördes aldrig be oss ta om en mening i högre tonfall. Eller ge missupppfattarens svar. Hans moatjé på detta foto är vårt ofta medverkande alltiallo Karin Johansson. Byborna utsade med tiden allmänt efternamnet "Ruff" i stället - nog p g a tragedier runt hennes man Oskars och son Lennarts alkoholvanor.
Foto 31/´ "Dags att byta bostad?" frågas under en period ofta i husannonser. illustrerat med Alebotaklikt husruckel. Klipper till - känner mig tilltalad ty jag är inte bara ganska tät bytare av jobb, tidvis, utan också av bostad...
Foto 32a/ Jag tycks emellanåt få svårt krävande - farligt halsbrytande - skjutshjälp i svindlande turer med mytstarkt Frejaåkgäng:
https://bookgs.google.se/books/about/Kattresan.html?id=Om-gAgAAQBAJ&printsec=frontcover&source=kp_read_button&redir_esc=y#v=onepage&q&f=false
Foto nr 32b/ Odette kom på huvudstadsbesök, kanske år 2000, med maken Lars (här vår osynlige fotograf). Följde med till gudstjänst i Swedenborgskyrkan, ihop med Jonas och hans väldigt fine son Mattias. Belägen vid Tegnerlunden där numer inte bara Strindberg figurerar staty. Också Astrid Lindgren finns där i konstnärlig skepnad, tungt och rätt allvarsmörkt materiefäst. Vi förevigas gärna med henne. Foto 33/ Inne i kyrkan hör vi en bra predikan av Göran Appelgren, och skönt tonande psalmer. Njuter även murmålnings högaltarkonst med solstrålande kvinnor, som kanske kan kallas "de fåvitska jungfrurrna", eller brudtärnorna. De bör se till att ha samlat nog med olja i sina lampor i väntan på Frälsarens återkomst till de yttersta tidernas välkomstfest - då gäller att inte tigga om oljelån. Till upplysning ur sinkande mörker, i försök att bulta upp redan låst port...
Foto 36/ I min framskridna ålder tunnas ju leden ut runt oss av släkt ochvänner. Min systerson Henrik Simonsson dog tragiskt i plötsligt hjärtstopp - vid hans begravning på fäderneården Karsnäs 2016 saknade jag flera av hans far Tores syskon. Systern Inga fick jag senare kontakt med: hon sände mig detta foto som jag tidigare inte sett. Togs vid på skämt arrangerat offentligt frieri med nyförlovade Björn Rosenqvist och mig inför Inga med bror Jonne. I Unnaryds Folkets hus på nyårs afton1957. Inga dog år 2017.
dog häromåret. Då det blev alltför
Rikligt försedda med kusiner tidigare i livet tycktes Ulla och jag efter Tures död vara helt utan sådana. Ovan (på Foto 37/1943-fotot t v är han 17 år - så mager men ändå ytligt lik sin farfar Johannes Julius). Även moster Julia Ferms (t h) fosterson sedan 40-talet: själsfine Bertil Rosenlind, född i Stockholm med en under filmregi misshandlad Bergmanfotograf till far (omnämnd i just sänd TV-återblick på mästerregisssörens relationsproblem etc) fann vi vara död sedan några år. Undantag är en yngre kvinnlig kusin i Ljungby, som under flera års bortovaro gjorts hemlig för Googlearkivet men nu har återfunnits där..
Foto 39/ är en av mig gjord avbildning på enda tavlan i det enskilda rum som jag fann mamma flyttad till strax före sin död den 28 april 1999 - när jag just berett mig till beslutet att söka förmå doktorn att avbryta tio års rutinmässigt insatt men nog alltmer handikappande överlevnadsbehandling. Påminde om Unnensjön, med rentav hotfullt igelkottslik holme stället för vår lövskogsskira lycksalighetsö. Signerad L-ÅS. Överraskad stannade jag till på tröskeln, omvärvd av målningens issjöstämning under banslig allvarslek - på lurigt underlag i fotfästeosäkrat balanssökande under halkglatt glidäventyrs rushets. Med plötslig verkan som min öppnande nyckel till vår (före halvsekelskiftets värmebonande helrenovering) under vintersäsong i Alebos huvudhus ofta privatanpassade familjemiljö. Återupplevde vår där kanske mest dramatiska händelse: hur jag avklädd blöta kläderna satt framför skönt varma köksspisens öppnade ugnslucka, omsvept med en filt fick jag berätta vad som hänt. Hur flera barn upprepat ropat "U L L A!! KOM HIT!!!" . (Foto 39b: vi fick rykte som beundrat hjältesysterpar - här en vän namnad Gullan som i jultid(?)941 kom för foto med oss vid farliga änglaräddningsundrets vinterissjö.) 
Nyss försökte min syster skynda på mig, när vi flämtande stretade på uppför brantaste biten invid lands-vägen - i backen från badhuset vid sjön, där källåderns vattentryck gjorde stegen svårt tungtröga. Sedan hon briljerande åkt över ishålet med fötterna på sparkens skenor, sägande: "Så här kan du inte göra". Gav mig sparken. Halksprang så iväg till kamraterna en bit bort medan hon ropade: "NU KOMMER JAG!".
Kom genast springande tillbaks till mig där jag liksom underräddad stod vid ishålet (gjort av trädgårdsmästaren för hämtning till blomvattning), som jag just kravlat mig upp ur. Efter att än stående på, än gående mellan sparkmedarna tydligt ha känt hur jag d r o g s n e r i iskyliga dopfamnen. Men lugnt beslutsam tog jag mig, utan att veta riktigt hur, upp genom och till ljushålshimlens vidgande luftvärld. (Pappa mätte djupet med båtshaken - nådde inte ner.)Stackars min nog åttaåriga syster - hade så få chanser att träffa lekkamrater, ty mycket få barn föddes runt krisfattiga året 1933 då hon kom till i vår glesbygd. Kunde väl bli trött på att vara fostrande småbarnsvakt, men hon fick nu inte känna på skuldbetyngande ansvarspredikan för att ha gett mig sparken. Snälla och psykmodernt upplysta föräldrarna tröstade henne säkert, snarast - utan onödig tillrättavisning - mot egna självförebråelserna. Foto 40/ Ett par år tidigare, för oss fredliga krigsvintern 1939-40, tar pappa som skuggfigur ett foto när mamma rustar oss för sparktur..
Foto 41/ från 1949-50 då jag mycket plötsligt blir stor, ofta i svår växtvärk. Väcktes en morgon i lillestugan av en på-hjälp-skrikande kyckling, trckt mot burhörnet, nära mig som fönstervittne. Hypnotiserades visst av anfallande igelkottens gråimmigt glänsande stirrblick och i öppet gap långt utsträckt tunga - till huvud och rygg hade den redan noslyft burkanten. Som slukoffer inkänd sammansmälte mitt skrik med kycklingens. Skriket fortsatte medan jag mekaniskt flydde, mer eller mindre medverslös, över gården till köket. Fortsatte att fly ett par år framåt, i början gallskrikande, om jag såg bara skymten av en igelkott. Hade nästan helt övervunnit traumat när jag på 90-talet i Hässelby kände ett ilsket bett i högerbenets vad. Såg ner: en från mig just iväglommande igelkott gav mig en stridlystens RUNDSTORÖGT uppspärrade anklagarblick, över sin "axel" (särskilt uttryckande att jag är igenkänt individoffer i dess artgemensama minnesbank!), innan den försvann in i buskaget. Vid vilket jag suttit ett tag under rastandet av min Sagakatt. Hade hört att hungerutsatta igelkottar flyttat in i moderna Sveriges bostadsområden när lagårdar och uthus blivit matfattiga (i vid Bolmens Angelstad hyrt radhus där moster Julia bott råkade jag också på 90-talet ut för en än mer hungeraggressivt krävande och skrämmande igelkott - memoarskrivet på annat håll). När jag nyinflyttad inte gav min tomtbogranne mat, enligt sedvänja, behövdes väl uppfordrande bett.Eller genom ett i Angelstadmörk kväll liksom spökmystiskt jättedånande jordhålseko. Frambragt av på husmoraägarens huvud upplyft altandörrtrappa som gång på gång släpptes mot betongplattorna. Upphörde inte förrän jag från mörkt rums fönster lyckats urskilja ljudkällan. Tyst... Uppenbarligen utan vidare kommunikationsbehov med mig lommade så tomtvärden genast iväg
Visst ser jag ut som en igelkottstypiskt troll, på gruppfotot 1950 i dagarna efter chockande jaktövnings poliskjutande till sargardöd av min 11 månader gamle colliehund Birco. Honom hade jag fått till tröst och styrkevän efter hjärnskakning i mc-olycka och alltmer hopplöst mig fånbeteende mobboffer. Var nu alltför stor för att kunna accepteras som i djurkamp på liv och död vittnesskrämt lantbybarn... Mina föräldrar hade tidigare nog setts stoltsera med mig som märkvärdigt klokt ättelägg - min annorlundahet sågs nu av "alla" i att jag istället avslöjat mig som inte riktigt klok - skulle nog med tiden bli allt vettlösare. Jag hade blivit en skam för både mina föräldrar och storasyster. Fotot störs av en instrålande ljuskonflikt, som kan få mig att verka förföljd av albinoblekt och uppnäst spökigelkott: som armborstsiktar mot oss - i avmaskat klipp.
Därpå instruerade hon mig att hålla vänster hand över Bircos vänstra framben, sedan jag först lagt den över hans högra. Hon måttade ett tag innan hon tog fotot - tydligen noga med att garagedörrens måltavla för vårt luftgevärsskytteskulle komma med i bild. Utan att jag visste det var det redan bestämt att polisen nästa morgon skulle hämta och skjuta min hund. Han hade rymt från mig, och som hyndjagande Alebohund skämt ut oss, för sista gången.Vårt inte ens ettåriga gemenskapsöde var beseglat. Senare fick jag veta att den alltför Lassiepopulära collierasen avlats för hårt - därpå salufördes den sällan under många år."
Foto 43/a) 1957-flyttar från Allers/Helsingborg - här på avskedsfest hos kollegan AnneMarie, i "lilla svarta,", av mammas vän Hildur i Piggebo omsydd pappaurvuxnen smoking. 
Foto 43/b Blev Björnbrud i röd hatt med bränd huvudsvål och hårdpermanentat hår hos rekommenderade NK:s skönhetssalong - Ia och "Myran" hade där redan fått tjusiga nymodets flygfrrisyr "caravelle". Villeockså jag ha. Men fick inte. Foto 44 a) 44b) Kom till
fortsatt volontärskap bl a i Stockholms bonnierska Å&Å Ungdomstidningar, efter höstkurs på Poppius journalistskola. Där träffade jag en på poetisk författarframtid hoppfull Björn som gör mig efternamnad Rosenqvist: vi bodde i alltför primitivt tvättstugeloft i vackra Nacka-Vikdalen. Å&Å förbarmade sig sedan Odette fötts och gav mig en av sina tjänstebostäder i vitmurat pampig gammal skogskullevilla på Kanalvägen 9-11 i Roslags Näsby. Rivits där jag med utsikt neröver tog foto ca 1985. Än sommaren 2018 fann jag konvaljer på nu slytäta tomtbacken. Inga alls i det som kallas Konvaljeparken. Å&Å-bonnierska hueet revs ca 1970, i stället uppfördes två kyrkor (för mormoner respektive Vår Jungfrukatoliker), en i vardera änden av"Konvaljeparken" ="vår" f d fruktträdgård där vi den värmeböljande sommaren 1959 grannesällskapade i gröngräset. Nedanför den höga trappa som då fanns uppför sluttningen - till "vårt" hus - mot skogsdungen som vid 1800-talsslutet klassats som nationalpark, numer risigt vanskött. Det byggs mycket tätt inpå - snart också här?
45/ Anders Bäck plåtade några Å&Å-kompisar före USA-resan 1958, mest sin fru Ia (jag skymtar i dunklet bakom henne). Chef är vitskjortade Ebbe Zetterstad. Under honom känns igen: en tecknande "Ville" - med rumskompis Börje, Janne Israelsson, Rolf Widerberg Ernst Dernehl, Hans Nordwall.Foto 46/ Trött i flyttningsbestyren skålar jag för att vi den 1 december kan flytta in i liten tvåa högst upp i huset, med smårutsfönster att beundra utsikten genom. Möbler ska vi köpa med statserbjudna 5000kr-bosättningslånet: ordnade för denna festsittning runt avhakad garderobsdörr.
Vi välkomnar först och främst Björns rare lillebror Ulf; båtbyggaren som ofta är med oss som trivselhöjare och hjälpande vän - nu borta från jordelivet sedan några år. Han sitter bakom mig och lillasystern Gunilla (från ca 1980 familjebosatt i Frankrike), på snabbvisit med ett par vänner.
Ännu visste vi inte att huset bjöd på fint gästrum i bottenplanet, med egen ingång genom stor glasveranda. Där bodde mamma tillsammans med sin ungdomsvän Rut Liljeberg när de 1959 kom till stan för att med mig se My Fair Ladysuccén på Oscars. Men här på bild nära 1958-årsjulen har jag viktiga bekymmer: börjat jobba igen samma dag, drygt två månader efter Odetttes födelse. På anslagstavlor satt upp lapp som efterlyser dagmamma, är rädd det blir svårt att i grannområdet finna en som är riktigt bra. Men efter ett första misslyckande får vi en i underbara medmamman Maj-Britt, i harmonisk dagfamilj. Foto 47-53/ a) Odette i sittvagn ett år senare - med i vit flanell fodrad röd mössa som jag stickat, i manchesterröd sittvagnspåse. Först låg hon i babyvagnen som arbetskompisarna på Å&Å kom som present med till KS-BB - jag springer mig varm uppför backarna till och från tåg, jobb, dagmammans hus, och hem.
b) På nästa bild sitter hon i mitt knä för julklappsfoto, efter jobbet och två minuter före stängningsdags i Roslags Näsbys centrum. Beställt av hennes far som fått journalistjobb i Härjedalen Under en tid då jag mobbats av både honom och några kamrater på¨jobbet - kvällstrött brukat varselhöra honom i trappan till ytterdörren, strax innan han faktiskt kom hem. Därför gick jag kortvarigt i psykologsamtal, efter råd genom Björn från hans "själsguide". Trots låg hyra i vårt halvmoderna men fina hem förslog hans tillfälliga korttidslön och min volontärslön minst sagt dåligt Men jag kunde inte be föräldrarna om hjälp - nu än mindre än tidigare - utöver vad de ändå gav. För de och Björn tyckte illa om varann. Än mer sedan de hos oss på besök genom grannskvaller fått veta att han var "opålitligt otrogen utnyttjare av mitt vardagsslit", ville därför få mig att skiljas (liksom tidigare min svärmor Lillie). I försök till motdragsförsvar bröt jag istället kontakten med dem, ett tag.
Här är nye världsmedborgaren Jonas på sin tredje livmånad - allvarsamt nyfiken på omgivningen. När Odette - och Lena som skymtar th - samtalar om lillebrosunder och storasysterrollens glädje- kanske också växande ansvarsbekymmer
c2) På sitt fjärde år är Odette nyinflyttad i Vallentuna - hennes intresse för möbler och heminredningkonst har väckts för resten av livet. I julklapp fick hon ljusblå docksäng, en favorit som hon inte vill släppa ifrån sig ens när vi ska ut bland snödrivor och försöka bygga en igloo...
d) Själv lite äldre än så textade jag på kortets baksida, i djup sorg efter på julafton avdagatagen mycket sjuk katt: "Detta är Pelle, han är den sanslöse katten som varken rivdes eller bets, snällare än alla andra".. .Vitröd var han. Namnades efter Pelle Sporsén.
Här e) har vi den rara katten Tusse, som av en kaptensgästs vilt skällande foxterrier jagasupp i elstolpe. Kom i skräckdans
dryg meter ut på dödande ledningstråd:
hänger snart dubbelvikt däröver.
Många kom, för de ville se se
upp mot himlaskyars smekflykt
med keldjursoffer därunder
- när togs ner av pappas båtshake
(blev pälstuss, fastbränd, kvar) -
...nyss i så ljuvliga lilla själskroppen.
När jag sen i kall vinterkvälls spökmörker skyndar hemåt nedanför slakteriet
i Alebodals Dalhemsbacke
förbi elstolpars ödesjungande metalltrådar
kunde tröstvisst höras
Tusses enformigt men lugnt följande jamjammande - viiiiiiiiinande: så
vidunderligt uppmuntrande.
48-52/ Nog 1948: enda fotot med en av våra tre i grannhuset 1800-talsfödda Hellströmsystrar. Här syns Nanny lite, fullfjädrad restaurangkocka. Pappa i skugga under kaffepaus medan mamma och Kallia (från Sävsåsgård,) leker med kattungar.
b) Mittenfotot togs vid vår Gålöstuga 1989: Zip hoppar ner mellan trädrötter från kullens topp, till lillebror Baltazar.c) Expressenfoto av upp i kaktustoppar jaktundanflyende storkatt...
Foto 52/ a) Paret Elsa och ErnstSandkvist i Aleboäreport som vänner gjort åt dem till augustibröllpet 1933.
b) Ernsts arbetade i byns smedja under delvis gäststängda vinterhalvåren. Hans far Svante lärde upp honom i smedsyrk-et under 20-talets krisår då Ernst trots realexamen hos fastrarna i Eslöv inte fått annat jobb. Han ärvde fadersbyggda smedjan då Svante dog 1929, men sålde den nu mot mitten på 30-talet, inför köpet av Alebo och dess inventarier. c)- kartbilden fick jag genom brevinkastet år 2006 då jag några månader bott granne med S:t Matteuskyrkan. Kanske instucket av en präst jag talat med vid kyrkkaffbord där - eller någon från Swedenborgskyrkan som jag sedan några år gudstjänstbesökt. Upptäckte därigenom att jag numer bor i kvarteret Ässjan, nära omgiven av Smedjan samt Härden, Bälgen - och Städet: med byggnaden för Vin-och Sprithistoriska museet (härom året flyttat och efterträtt av hotell). Vilket än mer stärkte mig i meningsgivande tankar livet igenom: att jag ibland fått hjälp av hinsides förföräldraandar. Inte minst när jag 2004-hösten överraskande erbjöds billigt och bra boende i Dalagatan-Vanadsvägkorsningen vid gammelnordiskt namnade Midgårdskvarter i stockholmska Vasastan.
d) Nog i rötmånadstid 1941 som jag lovat
ta hand om en nykommen gästkamrat. Gör
så, och visar stolt att jag fått likadant
rödvitt tyg i byxan som i nya kjorteln.
Men jag har jämt fult med bandage runt
såriga knän, som får strumporna att så
osnyggt korva sig - för jag springer alltför
fort - "huvudlöst" ramlande.
e) Mamma sitter med Britten Wilhelmsson från Nickelsbo och Inga Hansson från Våxtorp i Halland, som före sitt giftermål till Edvardsson i flera år var pålitligt stöd i Alebo, Ett vitt brunnshus ses i bakgrund, varifrån det från 1890-talet bars hinkvis med hshållsvatten. Och tvättlinsnypa i blickfältet - före 1945 års tillbygge med tvättkällare var tvättdagarna hårda, nere vid sjökanten intill badhuset - till vänster.f/1) Efter mycket sorger och bekymmer får ändå mamma några goda år med pappa i Ryalyckans pensionärstrivsel.
De hade många intressanta minnen att dryfta, från händelser och inblickar under Aleboåren - många gäster hade haft spännande liv, flera blev deras vänner. Religionsämnet kom ibland upp, under meningssökande tankeutflykter.
Hålls kaffepaus i slutet på 60-talet, med mycket uppskattade och alltför snart dödssaknade svärsonen Tore Simonsson (led svårt av magsår - den lindring han för det sökt genom värktabletter medförde biverkan som gav obotlig leukemi).
f/2) Några år tidigare - i september 1961 - är Odettes pappa Björn på besök. Han tog det här fotot på skymningspromenad med familjen Simonsson: Odette i nya regnkappan är knappt
f/3) Sedan även pappa dött 1977 är mamma äventyrsfritt flygande och farande i Ullafamiljen till USA. Där Ulf är New Yorkbo och säljer för svenskt datortruckföretag. Hon är också med mig på Kreta, vars historia och natur djupt fascnerar henne. Både Ulla och jag följer henne 1979 till f d Jugoslavien - med tjusigt hotell från Österrike-Ungerns kejserliga storhetstid. Där tog jag fotot nedan av mina båda reskamrater, kanske den dag vi i kroatiska urbergsgrunder fann förut av oss ej riktigt föreställningsbart imponerande jättesalar i Moder Jords innandöme.
g) Medan åren försvinner allt snabbare drar jag mig mycket till minnes av egna erfarenheter och andras överförda kunskapande - med den ibland lätt överseende självironi som kan erövras under ett långt livs tillkortakommanden och småsegrar. Även i drakespännande drömmar, med John Bauers "Sandman"...
h) Fotot till höger togs under Rödaskorslägret i Vallsnäs 1952. Med Mona Danielsson, Kent Andreasson, Solveig Magnusson - +jag t h. Efter okänd huvudgosse från annan ort, som tycker att vi ska ha ännu en man med i laget. Fotograf var nog Margareta Svenonius som jag här lärde känna: hon övertalade snart både mig och mina förädrar till att jag borde bli elev i Hyltebruks samrealskola - faktiskt var jag kanske inte ovettigare än att jag kunde duga till annat än möjligen ett eller annat giftermål.
i) Ett par år tidigare fick vi en busslinje för
skolans realt hågade elever. Avfärd, t v: mina grannkamraters kusin, Bengt Danielsson. T h: Margareta, Solveig och jag. Två turer per dag - många gånger liftade vi oss de två milen hem till Unnaryd när kortat skolschema inte turstämde.
Trevägskorsningens Vare: väljer
målinriktning. För idag lyckad tur.
Till höger försöker våra väldigt trevliga kamrater Harald Bäcklund (senare flygvapenpilot) och Bengt Henningsson (blev kanske bankman som sin far) följa Margaretaregin och hålla om mig. Faktiskt knyter visst båda två kampberedd vänsternäve!Senare... "...tyckte jag mig rätt hyggligt ha klarat av de Gretchenlika problem och den Mefistofeles-uppvaktning som jag i verkliga livet funnit mig utsatt för. Detta alltsedan min jämnårige danske vän Mik(ael) Brandstrup i artonårsåldern hade drabbats av hjärncancer och dött. Han hade en intelligent och intensiv mor vid namn Inge som var mycket vänlig och generös mot mig; godhjärtade fadern Ebbe var förlossningsprofessor på Rikshospitalet."... = textbit ur Ogräsmem, rulla dit - till bra bit före slutfotot på asiatisk gudinna i Kina&Japan: https://kreskendo.blogspot.com/p/del-2-forvarning-pa-min-tid-fanns-i-byn.htmlGryningsår - eller när som helst nu dags för tidens slut, enligt Uppenbarelseboken i Bibeln och Mayakalendern samt andra ödesdigra sianden?.
Tillägger länk i uppdatering 18/1 av tjugondedagknut-13/1 sänd repris av gudstjänst från höstens bokmässa i Göteborg: https://sverigesradio.se/sida/avsnitt/1212965?programid=945
Med svenskar som länge dominerats av en statskyrka som inte varit ivrig att tätt följa i sin mästares spår: "Vem säger ni mig vara..?". Texterna handlar om identitet, hushistoria, kön och gudsbilder, i urval av prästen Ludvig Lindelöf. Vilket för mg till tankar om att han KAN vara barn eller barnbarn till en gästbarnskamrat under flera somrars barndom i småländsk pensionatsmiljö: doktorsdottern Birgitta Lindelöf från Malmö. Hon var något år äldre än jag, som en gång inbjöd henne hem till "mitt" på visning av (och kanske lek med) pappersdockor.
Där, i mycket självklart bejakad utforskarlust av fattigtjänares förhållanden, våldstvingade hon upp den stängda skjutdörren till min fars halvbäddade köksvrå. I uthuset där vi - värdfamiljen - bodde under sommarhalvåren. Hon ropades just iväg till lunch - när sedan kom igen för att leka med mig, och min katt, svarade jag inte på hennes tilltal. Höll istället en teaterföreställning, på knä - framför min på rygg lagda motspelare: förtroendefullt villiga katten Tusse. I stryparscen med fingrarna runt hans hals, så lagom löst att han förvånat bara såg på mig. Liksom häftigt andetagande Birgitta, när hon fattade att denna grimashemska övning i låtsandets strypkonst var hotmenad för henne som hämndoffer. Flämtade bara: "Du är inte riktigt klok!", och försvann (återkom aldrig) - efter att i lillestugan nyss ha gjort mig och min fyrapersonersfamilj till ynkliga figurer. I den skickligt kompakinredda egenvråmiljö där jag dittills erfarit underbar hemtrevnads gästavskilt trygga ordning. I vår bostad invid garage och vedbod, i andra änden till uthuslängans två dass, med två respektive fyra håll. Framtill huvudhusets storrenoveering (innan dess fanns bara en vattenklosett i vardera stora husets övervåning vid kökstrappan, respektive i annexets "trappsmyg"). Så: 1950 inreddes där ett rart rum med fönster: min fars uppskattade privatrum under de sista Aleboårens somrar.
 |
| Ivar Arosenius målning Den första krogen (Nationalmuseum). |
I av mig härligt upplevda påskars helggemyt på 1940- och 50-talen var stora huset fullt av återkommande stamgäster i årshögtids mest gladstimmat nöjda sällskapsstämning - i doft av god mat och fina krukväxter. Somliga år var det ännu vinterkallt när vi flyttade ditut: till rå skogskant med bördig nässlemark vid porlande diket - nyligen istaksbefriat. Men snart kom fyr i lite sotinpyrt doftande kakelugnen - och (stundom med uppskjuten rulldörr..) i lilla köksdelens fina vedspis. Väldig påskbrasa aftontändes på vår potatisåker, till höger om bakgårdens boendedel av lillestugan. Till slut ett ev drömfritt 100-årsperspektiv etc i animerade 73-min-filmen Jakten på Himlens Nyckel av Karl Gunnar Holmqvist (1997), fritt efter Ivar Arosenius bok Hönsritten:
https://www.youtube.com/watch?v=_nQAtLQsyOs
i) Brasknastrande hemtrevnadseld flammar varmt,
i årskalender från Synskadades Riksförbund.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar