Uppdatering 13/10, lördag:
på grund av missödet att stort textsjok försvann när jag bara gick in för att korrigera ett par småfadäser. Ur minnet har jag därför försökt återge det förlorade: något är nog borta men lite annat tillkom.
12/10 -12, fredag:

I Skagenljus.

Regissören Bille August har efter 25 års bortovaro åter gjort en dansk film, föranledd av hans intresse för det konstnärliga  Skagenlivet vid förra sekelskiftet. I dag har hans nya film premiär: Balladen om Marie Kröyer.  Den handlar om målaren PS Kröyer och hans äktenskap med Marie, med tonvikt på hustrun som utsatt hjältinna. Hårt kritiserad av mansbestämd omgivning när hon inte längre stod ut med sin egocentriskt och bipolärt utagerande make utan sökte fly sin plågoande genom ett förhållande med tonsättaren Hugo Alfvèn.  I sin samtids patriarkalt dominerade värderingsvärld kunde hon inte framstå som annat än föraktlig felande part.
     Ungefär samma dilemma  och chans till minst sagt ifrågasatt utväg (även av mig själv...) upplevde jag i mitt så kallade äktenskap runt 1960. Sedan jag på min mans begäran sagt upp mig från jobb och tjänstebostad för att ge OSS ny chans, som tidstrogen hemmafru - där han fått bostad och journalistjobb fjärran tidningsdödens Stockholm.  I svekets Sveg,  men där hade han redan hunnit skaffa sig  ny älskarinna – sin hånfullt halvärliga mansvana elakt trogen – innan jag ens hann flytta dit.

     Men frigöra mig lyckades jag ändå, till slut - efter flera års omständlig skilsmässa: den omfattade nästan hela 60-talet i olika svåra turer som nästan sög musten ur den glada och någorlunda trygga ensamförälder jag ville vara för mina barn.  Man kan säga att jag blev fru Rosenqvist i halvdant och alltför brådstörtat gifte under blindbockaktigt oförstånd, men skilde mig synnerligen grundligt och långvarigt.  Samt att jag vis av hemska erfarenheten aktat mig för att någonsin mer tro mig om att passa till sambopartner. Av vare sig äkta eller oäkta slag. 

     Det enda förhållande jag aldrig frigjorts från är det ofullgångna  1956-57 med Gregers (=Gregorius= väktaren) Mik/ael Brandstrup - och hans köpenhamnska familj, med tjänstebostad i Rikshospitalet/ ”Riket”...  Smärtsamt förlöst till nyskapande liv i mig då jag i mitten av maj i år chockad fick veta att han alls ej dog hösten 1957. Till vilket jag då uttytt det mildrande ordbudskapet att han var "borta ur vårt liv".  Han levde svårt sjuk och med handikappande sviter efter operationen av sin hjärncancer i ytterligare bortåt  fyra år. Förstummad.

     Ett par dagar efter mitt danska kyrkogårdsbesök, vid hans familjegrav nu i våras (länka till min beskrivning av det den 1/6 samt en bit ner under 17/6  i högerspaltens blogglista!), sändes det första  SVT-avsnittet med USA-versionen av Lars von Triers och Stephen King´s  Riket - The Kingdom. Där händelseförloppet delvis rör sig  kring väktarutkorade läkare och en hjärnoperation med slarvigt bortskurna delar av fel hjärnhalva. Det innebär  naturligtvis livslångt mentala handikapp för den unga begåvade patienten.  Därtill förekommer en hel del spökeri och mysteriösa utflykter in i ”swedenborgska regionen”, utifrån hjärnskadade unga mäns sängbundna patientliv.

    Detta fick mig, ”mot alla odds” om en möjligt god uppföljning, att söka och få kontakt med Miks ende ännu levande familjemedlem. Äldste brodern Niels. Inför mig en gång högt värderad av sin mor som den mest fantastiske av de tre underbara söner hon fått. Med tiden barnläkare i San Francisco, specialist på reumatism och professor vid Stanford – efter vad jag kunde utröna på nätet.  Han befann sig 1956 i forskarlag i USA men blev 1957  med.dr. i Köpenhamn, fick jag veta. Så jag antog att han då flyttat hem för att under några år mer än uppfylla den plats vid Miks sida som man kan säga att jag fegt avvikit från. Som svikare… Dock, det försäkrar jag, en ofrivillig sådan.

Nykommen staty i Helsingör i efterdyningarna till mitt gravbesök i Köpenhamn i maj: en matchande Stålmsnnenhjälte och make till Den lilla Havfruen. (Länkas till under 17/6 i h-spaltens blogglista)

      Niels skrev ett vänligt svar till mig, via Facebook som han sade sig vara dålig på men där jag just då, i slutet på juni, börjat skapa vänlista.  Han bor eller är verksam nära Googles högkvarter och sysslar med bland annat id-förvanskande fotoexperiment som delvis kanske är knutna till hans huvudintresse, en konstsalong med tillhörande verkstad.  
    Den videohobby han nu utövar förefaller mig vara otäckt Freudbaserad i sex-död-fixering - enhetligt samstämd kanske med vår dominerande kulturelits världsbild. Hittills har jag bara "nosat" på yttre förpackningar av Between You and Me. Velat undvika att låta mig inkopplas till uppgivet egenansvar: frestad som man kan bli att sälja det ihop med sin själ till övermänsklige hjälten och helande läkaren/Gud-djävulen. I vår moderna värld redan ett storskaligt utövat beteende, genom mäktiga läkemedelsindustriers forskande doktorer.        
     Beroende på min snarlika reaktion inför det sublimt otäcka, som jag mer än anar, har jag hittills inte sett den vTriersfilm jag lagrat under titeln Antichrist eller dylikt.  Denna helg tänker jag öppna mig för den och dess hemska man-kvinna-kamp.
    Vår dimensionsrikt skiftande portbro, som Niels och jag under några månader har sökt bygga mellan oss, känns farligt ranglig - trots att vi verkligen försökt. Niels liv har avancerat utvecklats under mycket olika förhållanden mot mitt och kanske kan vi aldrig riktigt förstå varandra. Men att hans ögon och leende fotoansikte är ”desamma” som Miks (fast några decennier äldre) gör mig förstås inställd på att de båda – på sätt och vis – är samma goda men också intressanta person. Dock: Mik hade en svart pudel, och faustska Mefistofeleserfarenheter har ingått i mina livsrön efter vår sorgligt brutna romans.   

      Låt mig sluta dagens inlägg med att påstå att mitt Mik-mig-förhållande ännu pågår – och nu, på sätt och vis, vill översvämma våra brofästens jordankrade försänkning./kes