Torsdag 26 september 2013

Änglaveckat hopp

med domsbasuner

i  färgrik höstartid

         I morse skrev en facebookvän om änglasöndagen och nu innevarande dagarna som en änglavecka. Jag tilltalas mycket av och fortsätter här den nätförmedlade tråden eftersom både min mors födelsedag och ungdomsvännen Mik(ael)s namndag infaller denna vecka. Tidpressad underlättar jag för mig genom att upprepa delar av den text som jag förra året lade in här med anledning av nämnda begivenheterna:

     

Lucifer framträder
 gärna i imponerande maktprakt.

      På Mikelsdagen talas det i kyrkans upphöjda predikstolar om den onda draken eller ormen: ende Gudens kritiker och anklagare Satan - som även identifierats med den lysande intelligente gudsskuggaren Lucifer.  Himlavarelsen som avundas människan vår växande skapelseroll som kommit att överflygla hans egen änglauppgift.  Yttersta tidens ärkeängel Mikael - som i gammal judiskkristen tradition brukade ses som Messias-Kristusgestaltens skepnad  i de hinsides ängderna - kastade för länge sedan, efter svåra himlastrider, ner den gudsutmanande draken till jorden (Jesus har i NT uttryckligen omvittnat att han sett Lucifer falla: som en blixt ner till vår planet...). Det odelat Goda fick därmed ostörd himmelsfrid ovan där. Medan Den Onde fick sprida sitt syndiga ormgift och åstadkomma allt värre helvetestillstånd på denna jord, fastän då och då trampad "till döds" av Det Godas missionärer. Tills Mikael även i vår världsliga regions Yttersta Dagar kallar sina budbärarsyskon samt mänskliga anhängare till sistastrid mot lede änglabrodern och dennes själsfränder... Som snart skall falla ner i l oåterkalleligt straffande helvetesgap, medan gudsgodhetens segrande skaror vinner evig frid och helig fröjd ihop med Den Ende...

        En oförsonlig berättelse om absolut-idealistisk åtskillnad: god-ond, ljus-mörk, ren-syndsmutsig. Vilket är en absurt omöjlig och stridshetsande indelning för mänskligt vettig  utveckling på både individuell och kollektiv nivå. Där vi måste kunna både ge och ta med såväl två hjärn- som hjärthalvor. Det vet vi som reflekterande och någorlunda självkritiskt levt några decennier och känner vår medfödda dubbelhet - dessutom lärt av historiska skildringar och nu aktuella  framttidsscenarier.

Vishnu i sin fyraarmade gestalt.

        Även i islamisk förkunnelse och andra religioner beskrivs den väntade slutstriden mellan goda och onda. I hinduismens urkund Bhagavadgita  möter oss den månggestaltade avataren och  överguden Vishnu/Krishna: den som ingen vet när eller i vad för slags människo- eller djurkropp han dyker upp bland oss  - mer eller mindre mångarmad med sina vanligaste attribut: (fågeln, ormen), flöjten, snäckan, diskusen osv. Inga jordiska varelser uthärdar att se och begripa honom i hans fullständiga universella skepnad, som uppenbarar allt... Snäckan tar han till och blåser stridssignalen i för att tillsammans med vännen och härföraren Arjuna samla de sina till stora slutstriden, som står mot Kaliyugatidens demoniskt ägarebesatta horder - ledda av halvgudar.

     Han är Krishnarörelsens övergud - om hans ibland prövande egenheter säger anhängarna bland annat att han är världens störste tjuv: till slut tar han också våra livssjälar till sig... Innan det är så dags driver han kanske oss och våra barn på nästan tusenårig landsflykt: under svåra påfrestningar utsatta för värdfolks förakt. Liksom romerna. På den tid de kallade sig zigenare sammanstrålade min livsstig i underdogdrama med en sådan  familj, 1950 eller 1951: inför småbarn spåddes jag mitt livsöde i deras Unnaryduppställda husvagn, med detaljer som jag inte kunde "hjärntvättats" till att uppfylla (kan läsas om i del 2 kapitel 2 av Ogräsmemoarrna: klicka i högerspaten här och rulla neråt en bra bit till trädgårdsfoto av kaffedrickande och skrattande gäng).  
      Överguden som värste förskingraren av vår jodiska egendom är en beskrivning som vi gott kan begrunda i dessa globala dagar då ingen på sikt kan vara säker på sitt hedervärda yrke eller åtkomliga pengaflöde i trygga fäderneslandet. Sedan vi nu skinnats, så att säga, av särskilt finansiella aktörer och multinationella bolags överstatliga förakt för politiskt organiserad maktutövning. Det sägs att en hel del av dessa ser sig själva som gudar - så gränslöst rika och överlägsna vanligt folk tycker de sig vara .
       I  del 2 av Ogräsmemoarerna lägger jag i dagarna in femte kapitlet (kan då klickas till från högerspalten i denna blogg). Där utgår jag från den bok som kom i veckan om de danska judarnas flykt till Sverige 1943. Bland vilka den familj Brandstrup fanns som bosatte sig i Stockholm under resten av krigsåren, med Gregers (= Gregorius=Väktaren) Mik/ael/ och hans bror Niels: den ännu verksamme barnläkaren och Stanfordforskaren som är min facebookvän.
     I samma spaltavsnitt kan redan nu klickas till bloggen En svensk tiger och Ordhoreri och namningskomplex. Rulla förbi förstasidan och de första avsnitten i brevet som följer. Kan vara lärorikt för lättstötta kvinnliga journalister och författarinnor (med flera) att inte insupa kvinnoföraktande mäns bloggsidor utan istället vidga  begreppsfältet runt olika blomster och tidmätta horatider: läs gärna 4-7:e styckena som handlar om när jag som ensam småbarnsförälder i Vallentuna lyckades få en finsk flicka till att bli inneboende hos mig. Feministolt kämpande bar hon stolt sitt familjenamn HORUS och godkände mig som fattig hyresvärdinna mot att hon fick ha sitt efternamn på ytterdörren, under min E Rosenqvist-skylt."En skämtare kanske sätter dit ett H så blir det HORHUS", sade beskyddande släkting på besök från Unnaryd och bad henne begära postutdelning c/o Rosenqvist i stället. Hon bytte bostad ett par dagar senare.
    Men jag hade tur: ny hyrespengakälla, genom en just tillträdd socionom i Vallentuna, flyttade in i mitt extrarum på Allégatan. Hon visade sig vara barnavårdsman för min som Jonas för vilken faderskapsmål ännu ej hade slutförts. Hennes namn var - är förhoppningsvis ännu - Tea, en tystlåten småländska som kunde fira namnsdag i måndags den 23 september utan att hänvisas till gudomliga Teodoras överhöghet.
    I andanom firar jag nu båda dessa rara feminister som innebodde i mitt liv och berikade barnens och min värld med godare stämning och ökad kassa så att vi fick råd med mer välförsedd garderob och ymnigare skafferi än vi annars skulle haft. 
    Förra gången firade jag fullmåneskörd och dotter Odettes födelsedag den 19:e ds. Nu är det dags för min mors 112:e födelsedag 27 september:  firar den liksom förra året med ord och bild på denna blogg:

      Elsa Martina Teresia var de namn hon bar.  De kan uttydas  "den jordiskt  plågade gudstjänarinnan". Men när hennes föräldrar namnade henne inför dopet i den småländska Bolmsökyrkan gjorde de säkert ingen sådan tolkning: ville  bara ge henne,  liksom sina övriga barn, vad som vid förra seklets början uppfattades som vackra  och goda namn att bära genom livet.  

Ung moder Elsa.

      Som för många i hennes generation var merparten av livet

fyllt av hårt arbete och omsorger för de närstående.

För övrigt var det som för många av oss: ömsom vin och ömsom

vatten - hon hade en underbar förmåga att kunna glädjas åt även små

lyckotillfällen, men mötte också mycket lidanden. Den moderna

utvecklingens teknik uppfattade både hon och min far som underbar:

med praktiska maskiner som underlättar det man förr såg som

oundvikligt slit för människolemmar. Radio- och TV-apparaterna med

spännande röster och bilder upplevde de ej sällan, liksom böcker, som

sina nära vänner -  bland de övriga som levde mer påtagligt runtom. .

Ung fader Ernst Georg
 i silhuett.

  
      Gärna skulle jag vilja se båda mina föräldrar leva med mig än i dag, i friska kroppar som ännu kunde uttrycka deras obändiga sinnelag. För att kunna tala med dem om den märkliga och  oroande omvandling som vår värld i dag genomgår. Där också mycket som känns positivt intressant håller på att ske. Säkert skulle både min mor och far fascineras av IT-teknikens utveckling: de ville  nog gärna  söka sig fram på en datorskärm...
      Inte sällan tycker jag mig ha god kontakt med dem båda - i vardagligt småprat och rådgivning här hemma. Jag hoppas och tror att också de känner denna av god stämning präglade kontakt.

Glad Helg! önskar kes

                                            Ur Tomtar och Troll: Svanhamn av John Bauer.