a u r o r a å r: Återigen: Domsöndagen (den 24 november)

Poemet har hämtats

ur Johan Olof Wallins

Dödens Engel - från

1837 - liksom G Hell-

quists bild av Yttersta

tidens dömande Kris-

tusängel. nertill.

.

Länge präglades det till lydnad kristnade svenska folket av den Svenska kyrkans bibliska förkunnelseår, som ständigt gått runt, runt. I trygg igenkänning av repeterade budskapet från sin ljustänt hoppfulla ankomstbörjan med första advent runt 1 december, till kyrkoårets slut i den gudsnådeliga men obönhörligt mörka domsöndagen. Som för de goda fåren lovat underbar frälsning i Jesu triumfatoriska återkomst: ur rasmassor byggande ny världs himmel och jord. Men haft hotfulla budskap till syndare, från ståtligt skrudade präster i upphöjd predikstol som hänvisat till allsmäktiga bibelord om Domens Dag. Då skulle Herren Jesus döma fiender och avfällingar - vänsterflankens störande getter och otyg - till eldens eviga pina under gråt och tandagnissel.

Men sedan några år har inte Svenska kyrkan statligt ansvar längre: alltmer moderniserad och överslätande i synen på andra trostolkare av en enda Gud ges vi snart en kvinnlig ärkebiskop. Den evigt förkastande domen har såsom varande anakronistisk redan börjat luckras upp, verkar det som - till glädje för oss trotsare.

Det är en sällsamt hetsig kamp mot antagonister som utkämpas i religiösa skrifter. För vår kristenhet bibelfäst testamenterad, utan cirkulerandets chans till återlösning för lärans motståndare eller misslyckade lyckosökare. Tidsbegreppet är linjärt och dess slut har framstått som ofattbar punkt utan försonande avrundning i den jordiska Gudsskapelsens slutord över offermassans mer eller mindre undergivet levande varelser. Ändå tycks alltså en lovande kyrkdörr nu öppnas på glänt, bort från evig fördömelse och hopplös pina ...

Det som lär ha funnits från början i den abrahamitiska gudsbilden, men alltför länge varit nedvärderad till obefintlighet och tänkts som omöjlig besudelse iintill den suveränt manliga upphöjdheten - enligt bland annat forskande tealoger - är den kvinnliga motsvarighetens parharmoniserande karaktärsdrag och mer fredligt chansgivande framtoning. Vi får se vad framtiden, ihop med Franciskus i Vatikanen och många andra, bär i sin modigt moderliga inda.

Sculpures and Arts Photo, till höger.

Kristus och Krishna utan fadersonband.

Ännu ett kristetdramatiskt kyrkoår med krig och inbördesstrider ligger nu bakom oss i verklighetens egoblinda och miljöslitnq kamp- och katastrofvärld . På sidorna här ovan visar sig en vredgat hämnande hinduiisk gudsbild, liksom den längre upp av Dödens engel upprepad från förra årets illustration till domedagsstämning på denna auroraårsida.
Bilderna tog jag från indiska Bhagavatam. "Gud bevare oss från Guds vrede!", sade förr de vedrabbade även i fjärran land, och lär ännu göra så. Den hinduiske överguden har oräkneligt många namn till sina oändliga kroppsliga skepnader. Här framställd som djurens konung, med hårt vässade klor strafffar och besegrar Han dem som lovat tjäna honom och skapelsen men i stället verkat för egna och destruktiva intressen: förhäxade av mammonsk egendomslust. Dessa som känner sig pompöst utvalda till att vara jordiska GUDAR, enligt bibeln i både GT och Jesuscitat i NT...

...och enligt vad man kan tycka sig urskilja när man med
moderna teknikens gåsnilsavänliga rymdflyg ser sig om i vida världen.

Genom översättarlogik av sanskrit i gamla hinduiskavedantiska urkunder är de halvgudar och underordnade en entydigt överlägsen gudom ( se, ev, Ogräs, H-Förstadelen, kap ett, sid ett, stycke fyra. Googla dit via högerspalten på denna sida). Dessa övermänniskor för sedan eoner en väldig kamp mot sina fallna halvgudasläktingar. Vilka omvandlats i självgod och förblindad egoism, från halvgudar till ondskefulla demoner - och är ytterst svåra att besegra.