N U - är det mitten av maj - redan...

Detta att tiden alltmer tycks rusa fram förbi, och med, mig har väl delvis med relativt höga åldern att göra. Må vara hur som helst: med den saken: plötsligt är vi mitt uppe i årets allra hetsigaste period - åtminstone för oss nordbor. Då ska vi hinna med alla finalartade plikter och vill dessutom avnjuta den förunderliga vårens framglimtande triumftåg, tills den med ens slår ut  i försommars betagande  grönskefröjd. Och vi själva, mer eller mindre utmattade av jobbstrress, hösnuva eller ren och skär livslycka (ibland bruten av dess spänningsberoende vågdalskänning), anser oss beerättigat mogna för omväxlande vilas härliga parentes. Alltså semestern. Men lär vara risk (informerades vi=allmänheten i går av forskande stressexperter) att vi även då ger oss hän åt liknande stressanda, i  anspråkful förväntan på effektivt roande återhämtning. I stället för att blott och bart ge chans åt öppna famnens hamn under stillnande rofullhet.
     Vår inställning, själva attityden, till de skiftande utmaningar vi utsätter oss (eller utsätts) för är ju del av själva "drivet" och livsaptiten i oss. Inte är det enkelt att lägga om växeln och pröva nya synsätt "på allt och
ingenting., Men är verkligen värt sina försök. Kan ge inträde till vidgade horisonter med spännande utsikter runt hörnet, som vi indragna i vanejäktets tempo inte är medvetna om.

Gammal och grå, en skogsstubbe med
årsringarna brutna av hårdnande villkor.
Här och där i stället lättare direkt kontakt med ung- och barndomstid, tycks det?

      Kanske går du eller jag på flanerande ensamtur in i bark- och lövdoftande skogsdunge, undan vanliga iakttagandets kritiska ögon och tungor. Njuter dofter och vingdrag från fåglar runtom - möter ibland kanske irriterande småkryp, som nog iakttar oss med för vårt synsinne omärkbara ögonkast. Invecklade, som dessa väsen nog är, i livscyklande rundor som deras huserande i det långlivat värdgivande trädet, eller i jordbarrad mossmark, knappt kan ens ge uppfattbar tidsskymt av. Med en täthet och spiralschwung i utvecklingen av sina "årsringar" som gör att vi, vad gäller dem uti deras världsmiljö, borde omdöpa det begreppet till livsringar. Indragna som vi ju alla ÄR  i livets innersta krets, eller osynliga begynnandets kärna.  OCH  fortvarande nog förblir i - ur en eller annan aspekt.

        Kvar i mitt bakhuvud är senaste veckans storfynd efter sneglande åt det som omgivningens rubriker och radiorop velat förkunna för oss. Inte minst "Skogen vi ärvde": Maziej Zarembas artikelserie i DN om vår hungergalna skogsmaffia, som statligt närd tagit sig gränslösare makt över våra svenska huvuden än vi orkade ana. Trots alla kalhyggen och ogenomträngligt tätstammade granskogar som gav en eller annan mardröm de senaste 60 åren. Utifrån min uppväxt nära Hylte Ensobruks på den tiden stinkande skorstensmoln återvänder jag om ett par dagar  till egenvinklad inblick i dess rovgirighet, efter artikelseriens slut i DN.

     Snart är det jordbruksministrarnas tur att hålla EU-möte.  Där ska Sverige kräva märkning av allt kött efter djur som inte slaktats med bedövning, säger denna morgons radionyheter. Vilket lär ha blivit allt vanligare billigvara i våra butiker eftersom Sverige är det enda land som inte tillåter undantag från bedövningsregeln p g a religiösa skäl. Ett regelskäl varunder alltfler till synes själlösa smugit in massor av allt värre rationaliserad ekonomislakt.  Vidrigt, vare sig man tror att vi ALLIHOP är Guds- eller självskapta...

   Slutspel (1500-talet). Albert Målares
 "Döden spelar schack" i Täby kyrka.

      Apropå de tre tankfulla punkterna som upphäver slutpunkt och därmed avslutade senaste meningen. Häromdagen hörde jag någon berätta att ny datorteknik inte tillåter dylik TÄNKuppmanande punktupprepning. Blev kanske överrågat mått för av stress påverkad programmerare av nyhård mjukvara! Ty på nyköpt dator kom "gilla-mig-grinande" Smileface upp i stället.  Så..:  den tiden tycks tilländalupen då chans gavs att stillsamt punktera livs levande flödesström genom att  fingertryggt trycka gångpågångande, i abstrakta tankfullhetens ibland andliga tjänst... Bara att le åt (- överseende?).
     Tillls vidare - tidens slut är ju alltid bara här och nu i den dag som just är i och runtom oss. Now-here och no-where som anglifierat tal- och skriftfolk kan uttrycka det.     Vilket även mästerliga schackspelare lärt, något av det är ämnet för innevarande TV1-veckas superba Kobra. (OCH för mina Ogräsmemoarer, även kapitlen 7-9 har tillagts - se högerspalten. Där skrivs bl a om näsliiga andans stora betydelse, på den tid det begav sig uppmärksammat inte minst av Hans Alfredson som startade  nasoteket under sin tid i  Akademiska Föreningen i Lund).

        Till slut avrundas detta nyinlägg. Med insikten att det runt den skog som inte bara är kronblindande skugga av enskilda träd  i dessa dagar finns mycket spännande i vår samhälleliga ekosfär.  Bl a nyutkommen bok om vår benägenhet  att falla offer för självbedrägeri - särskilt kanske vi som vill se oss som trägnaste sanningssökarna. Vilket, sannerligen, drabbar även mig själv. Alltså återkommer jag snart med uppdatering.   OCH hoppas att någon av er under tiden skriver in en eller annan kommentar, för mig att åsiktsbyta med !
Varma vårhälsningar från
kes