Tillägg efter ett par dagar
sedan jag funnit ännu en SvD-essä (4 maj) att länka till på
bränntemat fortsatt utveckling i postsekulär demokrati: Religionsfrihet kräver tolerans även av troende. Den är skriven
av Torbjörn Elensky utifrån etikprofessorn Hans Ingvar Roths nya bok: ”Är
religionen en mänsklig rättighet?” och handlar om svårlöst identitetspolitik i nuets
och framtidens möte mellan sekulärt samhälle och flera religioners där egensinniga
försvarslystnad.
Religion och politik lika med sant löd rubriken till SvD-understreckaren i lördags den 28 april. Som är en mycket välkomponerad essä av Göran Rosenberg om tysken Jurgen Habermas och kanadensaren Charles Taylors nytänkanden och försök till begripliggöranden av den dynamiska utveckling som vi och vår sekulära demokrati är indragna i. Gränsdragningen mellan mångfaldig religion och därmed kanske "jämställd" politik som söker moraliska grundvalar skiljer de två filosoferna åt. Men de förenas i övertygelsen om potentiell fruktbarhet i mötet mellan de olika värdesystemen. Detta rosenbergska skriftställande avslutas med följande mening: "I dialogen mellan de båda filosoferna formas en ny förståelse för religionens roll och betydelse i ett postsekulärt samhälle". .. (Länka genom klickande på styckets inledande rubrik.)
*
I ännu vetenskapande emeritaprofessorn Bodil Jönssons bloggvärld pågår sedan ett par veckor funderingar kring bl a vår åldrande befolknings individbaserade problem med att finna värdesättande utövning av erövrad arbetsförmåga, livsvisdom etc. I denna svårhanterade utveckling vari vårt samhälle befinner sig. OCkså ögonblickligen utmanande vårt mänskliga förnufts skapande fantasiförmåga, uti universella skapandefasen NU.
Härmed kopierar jag in hittillsvarande meningsutbytena på den bloggen och hoppas så kunna uppmuntra fler till att där kommentera med sina ditklickade synpunkter. (Har själv svårt att hinna, eller öh kunna, sköta en renodlande diskussionsblogg)
Senare tillägg: I nästsista stycket som inkopierats nedan ger jag klicktips till MKT intressant filosofirumsrepris den 1 maj, om arbetets värde, och så. Blev lite suddigt vid kopierandet,
sändes kl 6 den 1/5: nås enklast genom att adressera "sr-tablå/p1.se" för vidareklick namnda dag osv.
God Vår
önskar kes (som f ö även lagt in kapitel sju - nio av memoarerna - via högerspalten här intill).
 |
Ur rosenkorsares traditionsbundna bokverk:: "Vinden har bu-
rit det i sin mage" (Tabula smaragdina) - den förnyade Mercu- rius själv. Romerske guden som var handelns och köpmännens
skyddspatron. Maktsnabb i steget som grekiske förebilden Her-
rmes: gudarnas budbärare, som även förde oss till dödsriket.
Han hade också id-väsentliga. motsvarigheter i kelters och ger-
maners gudamakter, härav o(de)nsdag identisk med franskans
och italienskans mercredi och mercoledi.
|
Missionerande
eller ej: problemet med monoteistiska religioner i en sekulärmentalt
gudslikgiltig miljö är att de självsäkert anser sig äga sanningen. Ofta
aggressivt och enögt företräds de ibland även av sekulära ateister, eller
agnostiker, med kulturreligiös bakgrundsidentitet. Fastän historiskt beroende av
sin historiska grupp-id kan de instämma
i att yttrande-, förenings- och
samvetsfrihet skulle kunna räcka, ty i förlängningen garanterar dessa
också religionsfrihet, Men utan att
denna som livsåskådning gör anspråk på placering i särskild eller högre
position än humanistiska och diverse
andra filosofiska synsätt. Dock: religionen har fått status som mänsklig
rättighet i FN:s artikel 18:
…”Denna rätt innefattar frihet att byta
religion och trosuppfattning och att, offentligen eller enskilt, utöva sin
religion eller trosuppfattning genom undervisning, andaktsutövning, gudstjänst
och religiösa sedvänjor”. Således, en rättighet inte bara för den enskilde
medborgaren: den kan även gruppvist rättsutövas. Den är en demokratisk
grundbult som i realiteten gärna setts som paradoxalt nödvändig att överordna
yttrande- och samvetsfrihet.
Att
vara svensk innebar länge att helt enkelt definieras som lydig kristen
lutheran: katoliker, judar med flera sågs ända in på 1950-talet med stor
misstänksamhet. Statskyrkan skötte folkbokföringen, och fram till massmediernas
maktövertagande tid förmedlade den även nyheter och påbud. Som synes av de
många kyrkorna runtom dominerades vi av legalt makthavande präster i både
huvudstad och på landsbygd. Visst: nu är vårt land jämförelsevis sekulariserat
och tolerant ("vanelydigt" tolerant..?), men vi har en europeiskt sett ovanligt tung
historia av kyrkligt ovanifrånstyre ( med grundlag som ännu tvingar statschefen
att vara lutheran…).
 |
| John Bauer Bland tomtar och troll, 1914. Högt uppsatt kro- noman visar upp Maktens Förtrollande Ring för en sökare: "Han lyfte den och frågade - Inte är det väl den här ringen? |
I den mån jag
inte redan visste det lär jag av Torbjörn Elenskys artikel att religiös
världsupplevelse emanerar från insikter bortom den vetenskapliga
förståelseförmågan och vardagen. Den genomsyrar hela livet med väldig rikedom:
mänskligt, konstnärligt, filosofiskt – men kan också vara konserverande
regelverk som småaktigt kringskär livet och seglivat anser sig överlägsen
vetenskaperna.
Som om Gud
gett oss bara en hjärnhalva att enögt se och fatta med…
Men den som
exponerar sin tro i en sekulär offentlighet måste vara beredd att få sin tro
kritiserad även med sekulära argument – som fridlyst kan man inte spela en
offentlig roll. Ingvar Roth lär argumentera för religionsfriheten som mänsklig
rättighet för att skydda de olika religionernas anhängare ifrån varandra – ty det största hotet mot religiösa i dag kommer inte från stater utan från andra religiösa gruppers
intolerans.
Essäns
slutmening: Ingen religionsfrihet för någon utan tankefrihet, samvetsfrihet och
yttrandefrihet för alla.
*
I vår relativt bekväma, eller tillrättalagda, tillvaro som västvärldens innevånare (dvs boende och bebyggare) genomgår vi nu en särdeles spännande omvälvningsfas. Med verkningar från, och återböljanden till, alla möjliga livsplan över hela jordklotet som varken är lättbegripliga eller på något vis enkla att lösa. Just därför att vi befinner oss i ett fullständigt nytt skede av vår planets rikt kulturskiftande samhällsbyggnad. Där ingen kan ha fullständig överblick eller makt över skeendenas totala riktning och samlande konsekvenser...
En fjärils vinge, eller insjöstrands lättvågade dyning kanske bidrar mer än någon kunnat tro...*
I vår relativt bekväma, eller tillrättalagda, tillvaro som västvärldens innevånare (dvs boende och bebyggare) genomgår vi nu en särdeles spännande omvälvningsfas. Med verkningar från, och återböljanden till, alla möjliga livsplan över hela jordklotet som varken är lättbegripliga eller på något vis enkla att lösa. Just därför att vi befinner oss i ett fullständigt nytt skede av vår planets rikt kulturskiftande samhällsbyggnad. Där ingen kan ha fullständig överblick eller makt över skeendenas totala riktning och samlande konsekvenser...
Religion och politik lika med sant löd rubriken till SvD-understreckaren i lördags den 28 april. Som är en mycket välkomponerad essä av Göran Rosenberg om tysken Jurgen Habermas och kanadensaren Charles Taylors nytänkanden och försök till begripliggöranden av den dynamiska utveckling som vi och vår sekulära demokrati är indragna i. Gränsdragningen mellan mångfaldig religion och därmed kanske "jämställd" politik som söker moraliska grundvalar skiljer de två filosoferna åt. Men de förenas i övertygelsen om potentiell fruktbarhet i mötet mellan de olika värdesystemen. Detta rosenbergska skriftställande avslutas med följande mening: "I dialogen mellan de båda filosoferna formas en ny förståelse för religionens roll och betydelse i ett postsekulärt samhälle". .. (Länka genom klickande på styckets inledande rubrik.)
*
I ännu vetenskapande emeritaprofessorn Bodil Jönssons bloggvärld pågår sedan ett par veckor funderingar kring bl a vår åldrande befolknings individbaserade problem med att finna värdesättande utövning av erövrad arbetsförmåga, livsvisdom etc. I denna svårhanterade utveckling vari vårt samhälle befinner sig. OCkså ögonblickligen utmanande vårt mänskliga förnufts skapande fantasiförmåga, uti universella skapandefasen NU.
Härmed kopierar jag in hittillsvarande meningsutbytena på den bloggen och hoppas så kunna uppmuntra fler till att där kommentera med sina ditklickade synpunkter. (Har själv svårt att hinna, eller öh kunna, sköta en renodlande diskussionsblogg)
Senare tillägg: I nästsista stycket som inkopierats nedan ger jag klicktips till MKT intressant filosofirumsrepris den 1 maj, om arbetets värde, och så. Blev lite suddigt vid kopierandet,
sändes kl 6 den 1/5: nås enklast genom att adressera "sr-tablå/p1.se" för vidareklick namnda dag osv.
God Vår
önskar kes (som f ö även lagt in kapitel sju - nio av memoarerna - via högerspalten här intill).
05. Anställningsbar kontra anställningsvärd
På söndagar hör jag inte så sällan på ”God morgon Världen”. I dag uppmärksammade de den pågående diskussionen om ”anställningsbar”, detta instrumentella ord som nu inte bara (m) utan också (s) lyfter fram.
En människa skall enligt detta synsätt ta ansvar för att vara ”anställningsbar”. Troligen är det inte så illa menat som det låter, men ordet utstrålar att livets mening skulle vara att stå där vid vägkanten och vara upplockningsbar för dem som till äventyrs är intresserade av att sätta en i arbete.
Det här fick mig att tänka på skillnaden mellan ”läsbar” och ”läsvärd”. Det är givetvis alldeles utmärkt om en bok är läsbar (har bra LIX), men med böcker vill vi ju först och främst att de skall vara värda att läsa. Läsvärda, alltså. Själv har jag läst många böcker med urdåligt LIX bara för att de var så läsvärda, medan det finns andra med utmärkt LIX som inte dragit till sig mitt intresse. Man kan resonera på samma sätt om teknik: den blir inte användvärd bara för att den har goda användbarhetsegenskaper – det krävs också att man skall vilja använda den, att den skall tillföra ett värde.
För oss själva gäller förstås att vi vill vara värda att anställa. Som de människor vi är och som de människor vi kan utvecklas till. Medan det ”anställningsbara”, dvs att finnas på rätt plats vid rätt tid med rätt kompetens och till rätt lön, pekar mot något instrumentellt, något robotartat, mot att ett något (snarare än en någon) skall finnas till hands med förmågor som kan användas för arbete.
Jag har hört många unga reagera mot anställningsbarhets-resonemangen, men jag gissar att motreaktioner (i den mån vi alls bryr oss) kan vara ännu mer självklara för oss äldre. Vi är ju noga med att ha tid för det meningsfulla och om vi alls ska ta på oss något lönearbete, måste det vara för att det är någon mening med det. Och vi måste också se att det är någon mening med oss själva i det sammanhanget – att vi alltså kan tillföra ett värde och därmed vara anställningsvärda. Inte anställningsbara.
Tanken styr orden – men orden styr också tanken. I dag behövs det inte bara nya samtal om exempelvis arbete och pensionering – det behövs också en ny ton i samtalen.
Allt gott
Bodil
Du är tänkvärd!
Jag tycker själv att just detta är viktigt – det går liksom ända in i märgen.
Knappt ett år efter jag frivilligt (vid 62) gick i pension blev jag tillfrågad (av min tidigare arbetsgivare) om jag under ett år framåt ville åta mig en uppgift som jag tidigare arbetat med, men avancerat ifrån. Jag blev tillfrågad därför att arbetsgivaren annars måste söka en vik. och även lära upp. Uppgiften innebar ca 1 dags arbete per vecka. Jag bestämde (i stort sett) själv vilken dag (eller två dagar varannan vecka). Även om jag ville jobba halvdagar. Så mycket fritt – och – högre lön än jag någonsin haft! Och det var ENBART för de extra pengarna jag tackade ja. (En trevlig arbetsplats också, men jag skulle aldrig ha tackat ja av det skälet). Blev jag utnyttjad? Jag ser det inte så. Det var en överenskommelse där både jag och arbetsgivaren var nöjda. Och, i mitt fall, det krävdes ”bara” uppmärksamhet och noggrannhet av mig. Inte att lösa problem, jobb som jag i tankarna skulle ta med mig hem – en
sådan uppgift hade jag sannolikt tackat nej till.
kerstin elisabeth
HOPPAS
kes
Hälsa honom gärna från mig.
ATT LÅTSAS OM DE
T.
Ja, stolthet över vad vi företar oss. ser fram emot, och ÄR, spelar ju ofantlig – rentav avgörande – roll för fortsatt livslust och förmåga till fortsatt engagemang under jordelivet. Medan man lätt glömmer just vem man är, inklusive ålder o dyl. Kanske ingår/uppslukas du och jag under det i vårt, liksom, större (gemensamskapande) ”JAG”. Det vidgade subjekt(+objekt)-tillstånd som kännetecknar livets ”flew”-strömmande process under all aktivitet: från barnets lek till gamlingens ringmärkta minnesreflektion, eller meditativa broderande med mera med mera. Ett fullödigt medskaparförhållande i nuet där ENSAMHET och UNDER- eller ÖVER-lägsenhet inte finns.
vårt mänskliga värde utifrån lönearbete som definierande medelpunkt gavs i en Filosofiska rummetrepris i raio P1 den 1 maj. Så till den grad har vi jobb-id-förblindats att politiker länge glömt att medborgarnas insatser och behovstillfredsställanden kan uppbyggas utefter andra strategier: t ex medborgarlön i ett nuets lilla land som Sverige… På Sokrates-Platons tid höll man sig mer skamlöst med slavar som gjorde tråkiga jobben, osv.
För inspiration till vårt fortsatta idéstöpande här: klicka in på SR/P1-tablån och lyssna där direkt (1/5 ca kl 06 i stund med guld i mund):
”Filosofiska rummet : Meningen med arbetet
Är arbetslinjen enda vägen? Med Anne-Marie Pålsson, nationalekonom och den som uppfann RUT-avdragen, Roland Paulsen sociolog som just kommit ut med en bok som kritiskt granskar arbetssamhället och Victor Lundberg som är historiker med inriktning på arbetsvetenskap. Programledare: Lars Mogensen. Från 11/12 2011.”
God Vår!
önskar kes
3 maj, 2012 at 08:07
Jag har inte kunnat hitta någon ny bok av Roland Paulsen efter den intressanta från 2010 om hur arbetet överlevde teknologin.
Har du?
Tack för snabbkvicka genmälet! Tack vare det kan jag känna mig som logisk (an)svarare (för jag hade glömt komplettering som borde tillagts i min förra kommentar: så skämmigt, ju, att allt oftare te sig närglömskt eländig och komma med kommentar på kommentar på sig, på…).Utmaning att bli gammal också – rätt spännande, rentav roligt, ibland att tävla med sig själv om ifall jag någorlunda kan hålla reda på var jag och mitt ens befinner mig, i rum och tid osv.
Nej, Bodil! 1910 var jag inte ens såpass vaken att jag upptäckte Roland Paulsens då aktuellaste bok. Satt väl med huvudet blint nerkört i andra luntors spårrännor. Jag borde naturligtvis ha uppsnappat och lagt på minnet den ny nyutkomnas titel (enligt SR:s av mig ovan återgivna programreklam). Men tyvärr – den har i mina hjärnvindlingas grå minnesdimma dolts, så jag får väl lyssna på programmet en gång till. Det man inte har i huvudet får man ju ha nånannanstans.
är:
— En fjärils vinge, eller insjöstrands lättvågade dyning kanske bidrar mer än någon kunnat tro…