a u r o r a å r: 2013-sommarbloggar, ger tredelad världs- och självbild à la William Blake

Med "Stjärnan i foten"

av Carl Johan Malmberg:
uppmuntrar till fantastiskt spännande framtidskanp
i vår apokalypsstämda och mekaniserande teknokultur

20 juni 2013:

Glad midsommarafton!

William Blake: "Jerusalem".
Man med solen till handlykta ger sig in i labyrintiska
skapelsens mörkare hörn och vrår.
Bildklipp från SvD-essä den 25 juni 2006.

Om en vecka ska jag ha klarat av att vara fb-are i ett helt år. Föresatsen att låta detta vara nog och därmed stänga sidan måste jag skjuta upp: försöker hålla ihop med fb-vännerna ytterligare en tid. Inte minst därför att flera av dem har följt nätbloggutläggen av Ogräs-memoarerna, som efter de inledande kapitlen av del 2 tyvärr hakat upp sig. Eftersom tekniskt missöde vid byte av hårddisken för några år sedan medförde att texten från och med kapitel 3 bara finns utskriven på papperskopior. Men trollerilik ny teknik har nu erövrats vid min laptop: scannade manusblad låter sig via "pdf" överföras till vanlig redigeringsbar "Word" . I mina ganska fumliga händer drar det dock ut ytterligare på tiden. Ty metoden är flerstegad och kräver sköljande sluttvätt innan kapitlen ter sig "perfekta" eftersom anpassningen till svenska och andra småspråk ännu inte är helt genomförd av microsoftska Adobesäljarna.

En av Blakes föreställningar om Skapare-
guden, klämd i sin inrättade ordning rmellan
himlaänglar och till förtryck lättledda
jordevarelser. Här prisar Herren sin
skapelse för Job, hans hustru och vänner.

Det är rent skrämmande att föreställa sig vad till exempel Googles kan göra med denna lättsamma teknik för omvandling, genom sin nysatsning under 2000-talet på enorma lager av inscannade biblioteksböcker. För att ord/rad/stycke- eller sidvis förvandla känsliga delar av vår genom jordens historia samlade litterära skatt - och andra texter, som kvitton mm. Särskilt om handhavandet kommer i händerna på diktatoriska maktintressen som gärna gör sig beroende av historiskt spårlös urkundsförfalskning...
Vad som på liknande sätt görs, eller KAN göras, med bilder och filmer vet vi sedan länge.
Fotot av en textsida är ju också en mikroskoppunktligt hanterbar "bild" - fast jag hade inte tänkt så långt innan jag nu i våras kom på att jag verkligen behöver dylik teknik... När jag riktigt öppnade mina ogrässneglande ögon för idén så fanns den redan förverkligad och erbjöds mig - simsalabim.
Trevandena för att i detta sammanhang lära mig hantera konstiga Adobebestämmeler - med mera - har kostat min gamla tidsmätta person intensivt pressande dagar och veckor. Ibland kändes det som om jag var utsatt för road hjärntvätt av rekordsegt automatiska robottyper, som ibland bytte skepnad och blev mänskligt stressade säljare på det inte helt konkurrensbefriade mjukvarubolaget. (Där nysatsningen Creative Cloud haltat så svårt att man nyligen tvingats pressa priset radikalt - till mindre än hälften...).
På grund av ovan redovisade bekymren med hårdför mjukvaruteknik har jag ännu inte hunnit läsa ut Carl-Johan Malmbergs betagande och rikt bildförsedda vårbok: Stjärnan i foten. Om dikt och bild, bok och tanke hos William Blake. Som jag fåfängt hade planerat för att låta denna juniblogg handla om - det får nu uppskjutas några dagar.

Första gången jag mer djupgående mötte den mot ovanifrånstängsel upproriske poeten Blake var för cirka tio år sedan, i den inledande av flera SvD-essäer av Carl-Johan Malmberg. Jag tror att det var just den understreckaren som illustrerades med Albion rose - De mänskliga rättig-heternas komet, också kallad Glad Day eller The Albion Dance. Jag chockades: tappade andan när jag såg den himlarika färgbilden - minnesdrabbad genom dess stämning. Det kändes som om den kunde ha gjorts av någon som ville återge vad jag berättat om hur jag klätt av mig allt och finalnaken solodansade över klippor vid Norrvikensjön och på Sollentunaäng en gryningsvarm morgon i slutet av juli 1975. Medan jag utmattad men med orkilagd överväxel på djuplutande pilträd avslutade himmelsvida uppenbarelsedygn. Trädstammens månggrenade lövkvistar vindfrasade, likt säv- eller Zevssus, och doppade sig i vågad vattenyta under skvalplätesång. Så återvände jag till jordelivet - med tonåriga barn och mottagande DN-provanställning som väntade via KS-psykvård - efter att ha klättrat ner till grönskande jordelivet på Orions bälte och, sist, längs en lutande pil.

W.Blake: De älskandes virvel - kanske i helvetisk skärseldsdans.
Avarell till Dantes Den gudomliga komedin
Även denna bild kopierade jag från SvD-esssä den 25 juni 2006.

Den mig Blakeväckande essän av Carl-Johan Malmberg för ett decennium sedan verkade till hela sitt innehåll stärkande på min självkänsla - begrep att det kanske inte var så farligt galet av mig att id-symboliserande ha börjat länka alltmer av ord, namn och vardaglivets händelsefält. William Blake är nog min mer än en gång reinkarnerade storebror, tänkte jag hoppfullt.
Återger slutligen vad jag skrivit om detta i Ogräsminnena, i del 2 kapitel 1. En bit därav får även inleda junislutande uppdateringen av auroraårbloggen, som alltså kommer att handla en hel del om aktuella Stjärnan i fotenboken:
... "Alla spöken var borta sedan en tid. I stället hade dagens verklighet blivit till en mara, medan jag forskade i och försökte förstå de fluktuerande ondskeaningar som jag mötte. Spöket hade blivit jag själv.

Har därefter förblivit mest bara skuggande reflektionen: medan jag stor del av livet var isolerad i det utanförskap som jag länge kämpade mot.

Och emellanåt lät Gud/Världsanden mig få känna det som om jag var ett gott och gladlynt spöke. En då och då andra glädjande glad ande som ofta trivdes även i egna sällskapet.

Likt min far.

Hundkäx, eller -kex
- ganska kers- o kirskållik...

Tillägg år 2010: Med tiden lärde jag, av engelske 1700-talspoeten och mystikern William Blake, ”se hela världen i ett sandkorn och evigheten i en vild blomma”.
Samt att bästa gudstjänststället är ett ”alehouse”. I ett sådant brukade han ölande söndagssamlas med vännerna, för statskyrkokritisk evighetsbegrundan.
Kanske är han en av de unnande andar (till att börja med från vettet spökskrämmande…) som jag upplevde under mina Aleboår. I skepnad av positiva eller väl prövande hjälpväsen och idégivare."---

* * *

Uppdatering den 30 juni 2013

Från programbladet till Swedenbogssällskapets föreställning
om värlsäggets mikrokosmiska människa i Guds hela världsallt.

I juli 1975: Efter ett par dygns minst sagt omtumlande gudssamtal och uppenbarelser - med sol(ar), måne, Venus och molnfenomen i dominerande roller - klättrade jag ner från himlasfären till grönskande jordelivet via Orions bälte (vilket för mig framstod som orienterande rymdstation i form av siktspänd båge, kanske därför att jag är född i Skyttens stjärntecken...) och – sist, naken - längs en djupt lutande pils månggrenade stam. Efter en överraskande och otrolig roll som förundrad pilgrim Ovan Där återbördades jag till jorden (snart dock ordentligt påklädd igen) som en främling och pilgrim för barnen och vår hund Gino samt föräldrar och arbetskamrater. Jag såg nu på dem och omvärlden med delvis nya ögon – säkert tedde också jag mig annorlunda för dem. Det som skett var så genomgripande - alltför märkvärdigt för att obemärkt kunna passera.

John Bauer: Trollsonen som hade solögon-t

Nyligen hade jag lovat en ojämförligt god vän och olssonsk "solson", som snart måste försvinna från min direkta omgivning, att inte bittert sakna honom. Ett egentligen omöjligt löfte - och nybildande kerygma. Vilket naturligtvis utgjorde ovillkorlig kampkärna och dynamisk känsloladdning till de här gudsutmanande och oerhörda upplevelserna vid Norrvikensjön i Sollentuna. Sanningskrävande löften som jag gett, även om hörda bara av vad som vanligen uppfattas som maskar och småkryp på skogsinramade promenader, har sedan tidiga tonåren varit mycket allvarliga fenomen för mig. Det var som om jag dessa dygn lockades till att gå genom himmel och helvete i eld och vatten för att omskapas till glad infriare av kärlekslöftet till min snart försvinnande vän - och hela universum.

Frimärkt svensk soldans. Kanske året
2003 som det frimärkdshäftet utgavs.

Samtidigt uppfylldes jag från okända rymder inom mig av stämningsfull svarsreaktion som spann in mig i fruktbar kärleks sagoväv, ihop med hela världen. Jag erfor gudsmötena - där den universelle giganten kommunicerande visade sig för mig mest genom skymtar i undanglidandets växlande molnsjok och andra mer eller mindre naturliga gestaltningar - som ömsesidigt nyskapande försök till jämbördighet oss emellan. Och hade för mig att innebörden i vår uppgörelse var förutbestämd sedan tidernas början.

Ett par veckor senare hjälpte mig personal på KS-psykets intagningsavdelning igenom skilsmässan. Min målarvän ville att jag skulle minnas honom som en alnäsa om han så blev 70 (avseende antal år eller rollgestaltningar i mitt fortsatta liv har jag sedan undrat över...) och lovade till sist: "Jag ska alltid hålla reda på hur du har det!". Också det ett löfte som ter sig närmast omänskligt. Men som jag funnit trovärdigt.

En alienerad like att jämföra mig med - Den
lille havfruen som Mik(ael)s far, förlossnings-
professorn Ebbe Brandstrup, visade mig i
Köpenhamn sommaren 1956.

I förklaringsbilden lär också ingå att jag nästan alltid känt mig som bara människa. Flick/kvinnokönets delidentitet blev för mig ett "lyxtillägg" vid sällsporda tillfällen, eller ibland nedvärderat hinder och flyktvapen i ens eller annans ögon. Överhuvudtaget har nog vi kvinnor mycket lättare att gå upp i omsorg för barn och annat som så att säga sublimerar könsdriften. Medan mäns biologiska funktion och själsligt lättrörligare libido/-livskraft och aggressivitet gärna gör dem till fokuserade tunnelomtumlare eller ständigt-redo-vaknande sexfantaster - särskilt i den mediehetsande sex- och våldkultvärld som är vår.

***
Upprepar nu, som jag utlovade sist, lite av det jag för något decennium sedan fick veta om William Blake genom Carl-Johan Malmbergs SvD-essäer och skrev om i Ogräsblogg:

Tillägg år 2010: Med tiden lärde jag, av engelske 1700-talspoeten och mystikern William Blake, ”se hela världen i ett sandkorn och evigheten i en vild blomma”.

Samt att bästa gudstjänststället är ett ”alehouse”. I ett sådant brukade han ölande söndagssamlas med vännerna, för statskyrkokritisk evighetsbegrundan.

Kanske är han en av de unnande andar (till att börja med från vettet spökskrämmande…) som jag upplevde under mina Aleboår. i skepnad av positiva eller väl prövande hjälpväsen och idégivare."---
*
Essäförfattaren utgav i våras den fantastiska boken STJÄRNAN I FOTEN om samme fascinerande konstnär. Från den har jag hämtat de flesta av nedanstående tankar och bilder.

Thomas Phillips målning av William Blake: 50 år 1807.

William Blake är en mycket mångsidig och motsägelsefull person, en paradoxernas man. Han fastnar aldrig i fastslagen kunskap om världen utan växlar perspektiv och finner nya belysande vinklar. Hårt angriper han sina värsta antagonister, men finner senare gärna försonande drag hos dem. Som t ex hos Newton, för vilken han under sitt nästan 70-åriga liv även hyste beundran genom sin dubbltydiga och labyrintiskt helhetssökande samt generösa tyckarradie.
Det var en revolutionär tid som Blake levde i – han dog 1827. Inspiration och utvecklad inbillningskraft, den skapande förmågan att vidga verkligheten, är det som gör människan till människa, menade han. Han tänker sig ett triangeldrama mellan Minnet, dess son Förnuftet och upproriska vän Fantasin. Där de två första söker stöta ut den tredje med hjälp av stridigheter och martyrskap. Inbillningskraften är för Blake själva livsenergin: skapelsens urkraft – det gudomliga hos människan som uttrycks i poesi och visionär förmåga... Jesus ser han som den främste företrädaren för Imagination medan GT-guden Jahveh brast i föreställningsförmåga när han skapade natur- och samhällslagarna. Blake döpte sin negative och fantasilöse gud till Urizen, med associationer både till reason, förnuft, och horizon, horisont, som båda begränsar människans framtidsvyer.

Fantasin är å andra sidan gränslös, en otyglad kraft bortom ont och gott. Den är motsatt till alla lagar - inget statiskt begrepp utan en rörelse som står över alla tankesystem. Är både positiv och negativ och innefattar människans båda poler: Livgivaren och Uppslukaren.

Eva frestad av ormen - tempera och guld på koppar.

VI möts gång på gång av tecken, emblem och symboler för själva inbillningen i Blakes konst – och dess nödvändiga begränsning – de som blir ett i den kraftfullaste: virveln, såväl form som energisk rörelse för Blake.

Naturen eller kosmos som i sig gudomlig ter sig som ett missförstånd. I The Marriage of Haeven and Hell slår han fast: alla gudomligheter bor I människans bröst och Gud verkar och finns till enbart I existerande varelser eller människor. Men Gud är för Blake inte ren illlusion, tvärtom är Gud – när han framstår som kärleksfull och ickedömande – själva inbegreppet för människan: för våra fulla möjligheter, som finns inom varje individ.

Blake har en mycket personlig Jesusuppfattning som närmar honom till gnosticismens polarisering mellan en ond fader och god son. Gud blir förkroppsligad av Jesus men också motstridigt instängd inom varje individuellt psyke. Att bli verkligt sann Människa är att förverkliga Gud - så att han kan frigöras inom och mellan var och en.

Laokoon.: Jah Veh-kamp med väldig orm och sönerna Adam och Satan.

Carl-Johan Malmberg säger att om han fick välja bara en bild för att sammanfatta hela Blakes konstnärskap så blir det Albion rose/The Dance of Albion - länge kallad Glad Day – på vilken en ung man möter oss: generöst bejakande, kanske självutgivande i sin förmedling av glädje, energi och öppenhet..

Namnet får han av sagans, mytens och poesins traditionella personifiering av England: Albion. Men här handlar det specifikt om det expansivt möjliga i att vara människa och tänka sig bilden som svaret på frågan Vad är människan? Vilket gäller nästan alla Blakes bilder och texter. ”Låt människan vara i sin perfekt nakna integritet”, tycker en Blakegestalt i Jerusalem Vi kan bestämma vår livsform, förminska oss till maskar eller vidgas till gudar. Individen är i ständig självskapelse.

Bilden förespråkar också rörelsen gentemot det stillastående, det öppna mot det slutna, nuet och framtiden gentemot det förflutna: den tänker sig att människan är till för andra, inte bara för sig själv.. Den är politisk, för de mänskliga rättigheterna. Fast etsningen går inte att reducera till ett politiskt program. Den antyder ett offer, kanske är den också uppmaning till ett Jesusföljande offer.

Blake hävdar Kreativiteten och ställer det mot Förnuftets resonerande och jämförande: en förminskande kvalitet hos oss som leder till alienering och hela samhällets förlamning - till slut: mekansierad likgiltighet och fördumning.

VIlka är då motbilderna till Albion rose?

Första århundradet före Kristus utvecklade en romersk arkitekt The Vitruvian Man: tanken att människans proportioner är matematiskt perfekta och speglar geometrin hos skapelsen själv – människan som mikro- mot världsalltets makrokosmos. Den mest berömda gjordes av Leonardo da Vinci cirka 1490: en naken man med utsträckta händer, fängslad i cirkel och kvadrat. Mittpunkten är naveln, med minnespräglad fokusering på ursprunget utanför bilden, i en annans kropp.

Blake erotiserar och centrerar i stället könet. Där förlägger han energin hos sin figur, i det prokreativa varmed individens eget skapande betonas, det som kommer ur henne själv. Bilden är själva symbolen för framåtrörelsen i inbil(/d)ningens kraft. Det är viktigare vart man är på väg än varifrån man kommer…

Som gestalt i den västerländska konsten är den nakna manskroppen en idealisering, en arketyp – hos Blake väsentlig. Han skriver om den i The Marriage of Haeven and Hell: “The head Sublime, the heart Pathos, the genitals Beauty, the hands and feet Proportion”.

Albion är föränderlig, en människa under utveckling – dessutom sårbar: nakenheten hos honom framhäver hans skyddslöshet. Han är inte rustad till strid utan utlämnad till tid och rum, på nåd och onåd – och till samspelet med andra människor. Men dansrörelsen under nedstigandet från ovan, med en fot på jorden, betonar hans beredskap till handling, Ännu omges han av en ljusflod, och han står inför en bud- och glädjespridande uppgift: dansen/kroppsvig uthållighets kamp. Glädjen är inte bara en livskänsla utan en hel världsbild. Glädje för stunden och på samma gång framtidslovande ingång till det eviga livet.

Blake förnekade inte sorgers och bekymmers realitet även i hans liv men menade att den världsuppfattning som såg dem som centrala var både felaktig och farlig, för den gör individen - eller mot- och medvarelsen - defensiv och ödmjuk. Det är mot den bakgrunden man ska se Albion rose: ett glädjens alternativ till sorgen som livshållning. Omgivningen mäts med kroppen som rytmiskt instrument, i stället för den mekaniska passare som ofta syns på Blakes bilder.

Apokalypsens lockhårige ärkeängel, Mikael. Här i yinyang-
cirklande kamp med djävulen.

I flera timmar var jag i dag avstängd från nyttjande av datorn, p g a bråk mellan konkurrerande sökmotorer (tror jag). När jag åter fick kontakt med denna bloggwebbsida var texten försvunnen, den som jag under förmiddagen skrivit in... Så jag har upprepat, så gott jag kunnat. Och återkommer med mer tankar och bilder ur Carl-Johan Malmbergs underbara STJÄRNAN I FOTEN-bok framöver. Bland annat om William Blakes intensivt ”andliga samliv” och idéutbyte med brodern Robert, sedan denne dött vid bara 25 års ålder. Jag tänker också ge min syn på i handen solbärande och portöppnande poeten och smeden Los. Vars namn lär ha anknytning till loss= förlust. Med hustru och son var han inbegripen i ett hemskt Oidipusdrama före Freuds tid. Även namngivningar och deras associerande ursprungsspårning är för mig ett intressant kapitel – liksom Platsens Ande och anda… Samt farligt aggressiva men goda väsen som likt The Tyger starkt och långvarigt inspirerat både Patti Smith och Bob Dylan.

Beskärningen ville inte fungera i dag, så bilderna framträder lite sisådär på boksidorna

Väl mött igen, längre fram i sommaren!

kes